Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på de tre senaste veckorna tänker jag bland annat på…
… första modulen i min coach- och ledarcertifiering. Två höstvackra dagar på Skepparholmen i Nacka i sällskap med ett gäng nya bekantskaper som jag vet att jag kommer få göra en spännande och utmanande resa med.
… möten och gemenskap med vänner. Inte minst de som hjälpte mig hålla smärtan, hålla skörheten en hamnar i när kärleksrelationen tar slut.
… romantisk kärlek som befrias till vänskaplig kärlek.
… mötet med ett gäng KTH-studenter när jag för tredje gången fick förmånen att ge feedback på deras slutpresentationer på kursen i reflekterande designprocess. Inspirerande och angeläget uppdrag.
… workshopen där mina skickliga kollegor vägledde deltagarna till nya perspektiv med hjälp av lera och flugbindning.
… det dubbelriktade mentorskapet med en kollega. Att få dela kunskap och kompetens från våra olika bakgrunder i en dedicerad dialog är otroligt stimulerande! Och bygger arbetsgemenskap dessutom.
… att få förtroendet att skapa stämmor till 14-åringens egenskrivna och alldeles fantastiska låtar.
… 11-årsresan med minstingen. Tre dagars äventyr på sagornas ö. Juveler till minnen.
… filmkvällarna med samma 11-åring på höstlovet.
… körkonserterna med Ars Longa i allhelgonatid. Som bland annat innebar en ny musikalisk bekantskap i form av Michelle Willis, kanadensisk singer-songwriter. Med sånger som berörde mig på djupet.
… novembers ankomst. November, vattenhål för introverta och melankoliska. Tid att kura inte bara skymning, utan långa mörka kvällar. Med levande ljus, böcker, filmer, musik. Eller bara tankar i tystnad. Te eller rött vin. Varma bad. Stillheten innan det glittrande decembercrescendot sätter in. Som ”nåd i en varm vind”, som Michelle Willis sjunger om i sin Solitude
