Etikett: Nåd

Livets seger

On By Sara ModigIn Tankar, Tillsammans2 Comments

Påsken handlar om livets seger över döden. Om befrielse från skuld och skam. Och om förlåtelse och nåd. Och förlåtelse, nåd och försoning har jag ju utlovat ett blogginlägg om idag – och löften ska hållas.

Till skillnad från vad som förknippas med ordet ”förlåt” i vardagligt bruk handlar förlåtelsen inte om att stryka ett streck över, ursäkta eller glömma den oförrätt som en blivit utsatt för. Det handlar i själva verket mindre om den person som sårat och kränkt oss, och mer om oss själva. Det rör sig om vad vi gör med de känslor och tankar som handlingen, eller för den delen icke-handlingen, väcker hos oss.

Det finns mycket som tyder på att förlåtelse är en viktig väg till psykiskt välmående, och därmed till bättre relationer till oss själva och våra medmänniskor.

Förlåtelse är viktigt för att vi ska må bra. Forskning visar att oförlåtelse stressar oss medan förlåtelse förbättrar både den fysiska och psykiska hälsan samt våra relationer. Som psykolog har jag i mötet med människor många gånger upplevt att oförlåtelse, bristen på förlåtelse, är en del i deras problematik.

Barbro Holm Ivarsson i DN 2018-02-28 (tyvärr bakom betalvägg)

Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu har skrivit boken Förlåtelse: den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Boken bygger bland annat på erfarenheterna från Sydafrikas sannings- och försoningskommission, och utgår från det provocerande uttalandet att ”allt kan förlåtas”.

Författarna beskriver fyra steg i förlåtelsens process:

Det börjar med att vi berättar om vad vi varit med om. Det kan ske på många olika sätt – i förtroende till någon som en har förtroende för. Det kan ske publikt i böcker, bloggar eller på andra sätt – höstens #metoo-rörelse är ett exempel på detta. Det kan också ske genom att vi talar om för den som sårat oss att hen gjort det.

I andra steget behöver vi sätta ord på de känslor som den sårande, kränkande handlingen väcker hos oss. Jag tänker att det ytterst sett handlar om att, inte minst för oss själva, formulera och återta vårt människovärde och de gränser som vi sätter för att värna om det.

Att sätta ord på våra minnen, tankar och känslor är ett effektivt sätt att börja resan mot befrielse. Min upplevelse är att det ger perspektiv och hjälper till att ta makten över dem.

Det tredje steget handlar om att förlåta. Och det i sin tur, handlar som sagt var inte om att rättfärdiga. Utan om att förstå och se det mänskliga i den som sårat oss. Samma slags människovarande, med både goda och onda sidor, som hos oss själva.

”Vaddå, hen var ju ett odjur, en ond människa – en sån handling skulle jag aldrig kunna begå, och hen kan jag aldrig förlåta” säger vissa. (Forskning visar i och för sig att alla kanske inte ska förlåta. Isynnerhet när det handlar om sexuella övergrepp kan det vara så att det är mer läkande att inte ”behöva förlåta”. Så även om allt går att förlåta – i princip – så går det inte att kräva att ”alla ska förlåta”.)

Far och dotter Tutu har en intressant vinkling på perspektivet ”onda människor”:

What about evil, you may ask? Aren’t some people just evil, just monsters, and aren’t such people just unforgivable? I do believe there are monstrous and evil acts, but I do not believe those who commit such acts are monsters or evil. To relegate someone to the level of monster is to deny that person’s ability to change and to take away that person’s accountability for his or her actions and behavior.
(Men ondskan då, frågar du kanske? Är inte vissa människor rent ut sagt onda, rent ut sagt monster, och är inte såna människor omöjliga att förlåta? Jag tror att det finns monstruösa och onda handlingar, men jag tror inte att de som begår såna handlingar är monster eller onda. Att nedgradera någon till monsternivå är att förneka den personens förmåga att förändras och tar bort den personens ansvar för sina handlingar och beteende. (min kursiv och översättning)
När vi betraktar en människa som ond, snarare än den handling som hen har begått mot oss, så fråntar vi alltså också hen ansvaret för sin handling. Snacka om tankespjärn…
I det fjärde och sista steget har vi att bestämma oss om vi vill förnya relationen och försonas med den som sårat eller förgripit sig på oss. Då bygger i en ny relation, med en delad smärtsam erfarenhet bakom oss,. Men det är också fullt legitimt att inse att vi faktiskt behöver bryta helt med personen.
Ibland är har livet hunnit bryta relationen åt oss innan förlåtelsen hittar oss – psykologen Barbro Holm Ivarsson, som jag citerade ovan, kunde förlåta sin far först 20 år efter hans död.
”Men då är det väl försent att förlåta?” kanske du tänker? Nej, för som jag skrev inledningsvis handlar förlåtelseprocessen mer om oss själva egentligen, än om den andra. Det handlar om vad vi gör med de känslor och tankar som handlingen väcker hos oss.
Förlåtelse innebär att befria sig själv från bördan av att lida av sina egna och andras misstag.
Barbro Holm Ivarsson i DN 2018-02-28 (tyvärr bakom betalvägg)
IMG_3361

Forgiveness [is] a conscious, deliberate decision to release feelings of resentment or vengeance toward a person or group who has harmed you, regardless of whether they actually deserve your forgiveness.

(Förlåtelse [är] ett medvetet, noga övervägt beslut att släppa känslor av vrede eller hämnd mot en person eller grupp som skadat dig, oavsett om de verkligen förtjänar din förlåtelse.)

What is Forgiveness i Greater Good Magazine

”Oavsett om de verkligen förtjänar det”. Det är där som nåden  gör entré. Och precis som med förlåtelsen, så är det inte bara den du förlåter som får din nåd. Du visar dig själv nåd, genom att acceptera att du inte kan förändra historien, hur mycket du än vill. Genom att försonas med det liv som är ditt. Du visar också dig själv nåd genom att låta förlåtelseprocessen ta sin tid. För det är verkligen ingen quick-fix. Min erfarenhet är att ”förlåtelsen inte låter sig sig inte hittas genom att jag krampaktigt jagar den, utan att det är vi som får låta oss hittas av förlåtelsen.
Förlåtelse. Försoning. Nåd. Befrielse. Det är livet som segrar.
Glad påsk!

Jesusbarn minus 13 – släpper taget

On By Sara ModigIn Svärta och smärta, Tankar3 Comments

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Som jag skrivit om nyligen har jag de senaste veckorna känt av smärtan efter separationen igen. ”Vad hade hänt om jag bara…” är tankar som snurrat som kvarnstenar i mitt huvud, trots att jag med intellektet vet att jag inget kan göra åt det som är förbi. Trots att jag idag omfamnar en ny kärlek som jag inte hade velat vara utan och som jag vårdar ömt och dedicerat. Trots att jag idag kan ta avstamp i erfarenheter som jag inte vill ha ogjorda, liksom i möten med nya och gamla vänner som aldrig skulle blivit av om jag inte slungats ut i det nakna livets smärta och övergivenhet, sorg och vrede, hudhunger och längtan.

I samtal med min coach Alla – mästaren av blottläggande, utforskande lyssnande – har jag fått (möjligen förnyad) syn på ett par av de törnen som gjort mig så ont.

Först trodde vi att det var den gamla ”upplevelsen av att vara bortvald”-taggen som trängde in genom huden och smärtade. Men under luppen visade det sig att det var taggarna ”upplevelsen av att vara misslyckad” och ”upplevelsen av att vara maktlös” som stuckit mig de senaste dagarna. Och som grämt mig, inte minst för barnens skull.

Men idag har jag visat mig nåden att landa i insikten att jag faktiskt utövat min fulla makt, jag har gjort det som stått i min makt, i varje givet ögonblick under de knappt 27 åren av förhållande, givet den kunskap, erfarenhet, mognad och sammanhang som jag haft och funnits i. Men det är lätt att vara efterklok och höja ribban i retrospekt som bekant.

Barnen stöttar vi så gott vi kan för att ge dem de verktyg som de behöver för att låta utveckling gro ur krisen, verktyg som jag av egen erfarenhet vet att de kommer att ha nytta av flera gånger under livet.

Istället för källa till grämelse och skuldbeläggande av mig själv, vill jag använda erfarenheterna och insikterna som källa till växt och grundläggning för mina nya relationer – till mig själv och till min käraste E. Relationen med E är förvisso en helt annan kärleksrelation än min förra. Den kommer med största säkerhet att bjuda på en del fallgropar som vi idag inte kan förutse, även med all erfarenhet av och insikter från tidigare relationer som vi har med oss i bagaget och i vårt samtal. Så någon copy-paste av ”det jag borde gjort-tankarna” blir det inte.

Men, för att tala designspråk, det blir hypotestestande och prototypande utifrån vad vi lärt oss tidigare, liksom reflektion kring vad vi lär oss nu om vad är viktigt för mig och oss, om ”hur det funkar om…” respektive kring huruvida vi fortfarande är på väg i den riktning vi önskar.

Som snödrottningen Elsa i Frozen använder jag den kraft som jag utvecklat under året till att ta mitt nya liv i besittning. Jag släpper taget om det som varit – ”the past is in the past”. Let it go!