”Rolihlahla mandela Freedom is in our hands Show us the way to freedom In the Land of Africa”
Många har, liksom jag, sjungit orden i en av alla de starka kampsånger från Sydafrika som Anders Nyberg och Fjedur introducerade för körsverige.
Idag för sex år sedan, 5 december 2013, gick Rolihlahla Mandela ur tiden. En människa som besegrade hat och rädsla på många sätt. Inte minst inom sig själv.
Att besegra hatet och rädslan i oss själva är ett nödvändigt steg för att leva i sann frihet. Men inte tillräckligt. Mandelas ord om friheten pekar på ett större sammanhang. De behöver sägas om och om igen.
Idag blir det ett inlägg på engelska (en svensk översättning under bilden). Det är baserat på en FB-postning jag gjorde i morse när jag översköljdes av en våg på sociala medier av förtvivlad chock och fasa över vad som komma månde utifrån resultatet i det amerikanska presidentvalet.
I agree that something uncertain and very threatening is being born as today dawns. Then, now (again) is the time to start building that ”beloved community” that Dr King spoke about. It is time to ”be that change that you want to see in the world,” as Mahatma Ghandi wrote about. It is time to acknowledge, with Nelson Mandela, that it is ”our human compassion [that] binds us the one to the other – not in pity or patronizingly, but as human beings who have learnt how to turn our common suffering into hope for the future.”
It is time to add the next stone in the construction of the future I desire and seek. By acting it in words and deeds. By treating others as I wish to be treated. By refraining from using words to dehumanize people, even if I’m condemning their actions.
It is time to see the guilt and shame beyond facades of hate, anger, arrogance. And to meet that fear and anger with love, compassion, hope.
I choose not to see Trump and those who voted for him as monsters, zombies, imbecilles, deplorables or whatever label I’m offered to put on them. Labelling them would deprive them of their humanity, all their responsabilities for actions hitherto and to come, as well as all hope for them and their communities to choose new paths. And it would strenghten an alienation and a divide that is already part of the fear and shame that drives the populistic movement. No need to fuel that.
Now is the time to stop talking about new narratives, and start living the narrative we want to realize in our world. And that narrative is turned into reality, not by campaigns, not mainly by politics or structures, but first and foremost by how we relate to each other, person to person.
Jag håller med om att något osäkert och mycket hotfullt föds när denna dag gryr. Då är det (igen) dags att börja bygga den ”älskade gemenskap” som Dr King talade om. Det är dags att ”vara den förändring som du vill se i världen”, som Mahatma Gandhi skrev om. Det är dags att bekräfta, med Nelson Mandela, att det är ”vår medmänsklighet [som] binder oss till varandra – inte som i att tycka synd om eller som i att mästra varandra, men som människor som har lärt sig att vända vårt gemensamma lidande i hopp om framtiden.”
Det är dags att lägga nästa sten i byggandet av den framtid som jag önskar och söker. Genom att agera som vore jag redan i den i ord och handling. Genom att behandla andra som jag vill bli behandlad. Genom att avstå från att använda ord för att avhumanisera människor, även om jag fördömer deras handlingar.
Det är dags att se skulden och skammen bortom fasader av hat, ilska, arrogans. Och att möta rädslan och ilskan med kärlek, medkänsla, hopp.
Jag väljer att inte se Trump och de som röstade på honom som monster, zombies, imbecilla, ömkansvärda eller vilken etikett jag må erbjudas att sätta på dem. Att på det sättet definiera dem skulle beröva dem deras mänsklighet, allt ansvar för sina handlingar hittills och i framtiden, liksom allt hopp om att de och deras gemenskaper ska välja nya vägar. Och det skulle stärka ett utanförskap och en klyfta som redan är en del av rädsla och skam som driver den populistiska rörelsen. Jag ser inget behov av att ge det eldunderstöd.
Nu är det dags att sluta prata om nya samhällsberättelser, och börja leva den berättelse vi vill förverkliga i vår värld. Och berättelsen omvandlas till verklighet, inte genom kampanjer, inte främst genom politik eller strukturer, men först och främst av hur vi förhåller oss till varandra, människa till människa.
Mångkulturella almanackan talar om för mig att det idag är Nelson Mandelas dag, och Wikipedia fyller i att vi firar den till minne av hans födelsedag denna dag för 98 år sedan.
Jag vill välja ett citat av honom till dagens inlägg. Svårt val, för det finns så många tänkvärda och aktuella ord från honom. I år stannar jag till inför hans reflektion kring frihetens djupaste innebörd:
To be free is not merely to cast off one’s chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others.
Nelson Mandela, Long Walk to Freedom (1995)
Foto: Library of the London School of Economics and Political Science (Nelson Mandela, 2000 Uploaded by Fæ) [No restrictions], via Wikimedia Commons
.jpg){kind=link}