Ut ur idet – dag 21 i #blogg100; dag 1 i #nuskatrötthetenbort

Jag vet inte vad det var som verkligen fick mig att ta mig samman och ge mig ut i löparspåret. Men Rositas bilder på både utsökta bakelser från Grand Hotel och henne själv i träningsoutfit, redo för årets mål om sex stycken lopp är en stark kandidat till droppe som fick den här bägaren att rinna över, leta fram löpartights och RunKeeperapp. Och jag tog mig ut! Tack Rosita!

Med benäget tillstånd av https://www.instagram.com/rositareser/
En bra form av morot! Fotot publiceras med benäget tillstånd av Rosita reser, https://www.instagram.com/rositareser/

Har idag bestämt mig för att de tre första vårveckorna (våren började ju tydligen igår i och med vårdagjämningen – kändes inte riktigt så i i den råa senvintervinden) ska bli min kropps motsvarighet till #blogg100. Den förlamande tröttheten som sugit musten ur mig det senaste året måste få ett slut. Och av egen erfarenhet, andras vittnesbörd och forskning vet jag ju någonstans att fysisk rörelse ger mer energi i längden.

Det var ju också därför jag anmälde mig till danslektioner inför den här terminen. Jag sveptes in i den virvel av vänlighet, gemenskap och dans som danskompaniet MOD utgör, med unikt inspirerande Magdalena Bebik som instruktör och koreograf. Tyvärr har sjukdom och resor gjort att jag missat dem en månad nu, men jag ska komma igen.

Hur kul och svettigt det än är att dansa, så är det ändå något alldeles visst med utomhusträning. Under en period av livet körde jag militärträning med alldeles, alldeles underbara Nordic Military Training, och lärde mig älska doften och känslan av jord och lera i kombination med armhävningar och sit-ups, att pulsa i snö och göra ljushopp i dugg- och hällregn.

Så med en abstinens på löpning med en kylig fartvind i ansiktet, trädkronor i blickfånget under sit-ups och leriga träningsbyxor gav jag mig ut i kväll, för att lunka, köra några intervaller på både plan mark och i trappor och ta en halvlek med styrkeövningar i utegymmet vid Erikdalsbadet.

Endorfinerna kickade till på en gång! Fick så mycket energi att det till och med blev en film om min första vårlunk när jag kom hem :). Yihaa!

Jag sprang 5,42 km på 55 min enlig Runkeeper. Då ingick fem minuters prat med en granne som jag mötte i porten när jag var hemma igen. Glömde bort att stänga av registreringen… Fick till en bra runda längs Katarina Bangata hela vägen ner till vattnet via Vintertorget, Kajen längs Hammarbykanalen bort till Eriksdal och sedan upp till och under Ringvägen för att springa längs Hallandsgatan sista meterna.

I utegymmet blev det 10 knäböj, 5 axelpress, 7 bröstpress och 5 burpees (övningen från helvetet).

Dags att ta sig samman igen – #blogg100 17/100

På era platser... Färdiga... Gå!
Så här såg det ut efter min första tävling. I år ska fler medaljer och nummerlappar läggas till skörden!

Efter vad som känns som sju förkylningar och åtta influensor (även om det inte varit riktigt så allvarligt) tycker jag att det börjar bli dags att komma igång med träningen igen.

Det är ju så här det är tänkt, va:

  • 7 juni Damvättern – 10 mil
  • 6 juli Vansbro damsim – 1 km
  • 16 augusti Midnattsloppet – 10 km asfalt (för första gången INTE i sista startgruppen)
  • 28 september Lidingö Damlopp – 10 km terräng
  • 28 februari DamVasan – 30 km (om jag får plats)

En kombo av Itrimträning, NMT, en helgs crawlkurs (superläskigt) och egen konditionsträning ska ta mig genom detta. Och imorgon är första dagen på resten av mitt liv, så då är det bara att ta ett omtag igen. Wish me luck!

 

Back in the row again

VårRusandet satte sig på höft och rygg. Aj. Jag VET att jag har övningar att göra för att hålla värken i schack, men jag ÄR så svag i anden… Det blev i alla fall en och en halv veckas träningsuppehåll efter vårruset. Tre missade RookieCampstillfällen och inga springrundor på egen hand.

Men när jag packade inför resa till kära syster med familj inklusive en student, kändes det helt självklart att träningskläderna skulle med. Det är en stor mental förändring! Två korta rundor hann vi med också, mitt i firandet. Båda turerna bjöd på schyssta naturupplevelser. Vi sprang rofyllda Hågestaön runt med Ångermanälvens stilla vattenspegel hela tiden i sikte den ena dagen, och avverkade de galna backarna i Sollefteås nya rullskidsanläggning med en makalös utsikt över ådalen den andra dagen – givetvis med några sugande backintervaller! Andningen var trögare än någonsin – min gräsallergi börjar göra sig påmind. Hello, nu är det sommar igen liksom.

Och i kväll var det dags för comeback i Tanto. Gôtt mos! Jens körde puristmilitärträning: stjärnorientering och utmattningen. Diverse parövningar för styrka och kondis hann vi också med. Jag lät RunKeeper gå under passet för att mäta löpsträcka och km-tider – givetvis väl medveten om att det blir helknasigt på totalen med alla styrke- eller andra stillastående övningar. På 1.15 blev det en total sträcka på 2.63 km med km-tider från stillastående ner till dryga 5 minuter, vilket måste ha varit nerförsbackarna där vi körde MarathonMias flygplan-visa skosulorna-luta framåt-släpp på-teknik. Förflyttningspassen klockade jag på dryga 7 minuter. Det är betydligt snabbare än vad jag lyckas prestera på egen hand, även på tävling. Inte konstigt att jag blir helt slut redan efter inledningen av passet – fortfarande!

Har precis anmält mig till nästa Camp med start i september. Vågar du haka på? Du har allt att vinna (inklusive 10 procent på anmälningsavgiften om du anmäler dig via mig;)) – hälsa, mentalt välbefinnande och styrka, nya fantastiska bekantskaper och upplevelsen att behärska din kropp i alla slags väder och alla element till exempel.

Bild: Fotoakuten.se

Nytt personbästa

Bild: Fotoakuten.se

Vilken kväll! En magisk solnedgång över Stockholm – Katarina kyrkas torn glödde med en gloria av den nedåtgående solens oreangeröda strålar runt sig. Blommande rönn och syrén, fågelsång, människor som sitter ute på barer, caféer och restauranger, Saltsjöns blåa vatten… Allt förgyllde min längsta-hittills-och snabbast-också-runda ikväll.

Image
Foto: Allgau, Wikipedia Commons

Det var tungt stundtals – nere i Hammarbyhamnen ville inte luften komma in i lungorna lika snabbt som jag ville att den skulle göra. Men jag orkade också betydligt mer än jag trodde – hela Sofiabacken till exempel! Små, små långsamma steg, jobba med armarna, blicken högt upp, sträck på mig, bara en lyktstolpe till – och vips var jag uppe! Ära vare Gud i höjden!

Även om jag tillbringat större delen av maj med vad som tydligen är att vila mig i form så sprang jag alltså snabbare än jag någonsin gjort. Det känns bra inför onsdagens Vårrus.

Vila mig i form – jo, för sjukdom och jobb har gjort att det blev ett högst ofrivilligt NMT-uppehåll i  tre veckor. Skulle jag överhuvudtaget våga mig tillbaka; det var den stora frågan i torsdags. Men pannbenet har tjocknat och jag trampade dit. Nya smittande glada träningskompisen Ann-Sofie, tränarMaria och superankaret Andreas inspirerade och peppade mig genom ett pass med mycket styrke- och intervallövningar i par. Många tårar, armhävningar och burpees senare släppte det tunga trycket  över bröstet som jag hade gått med hela veckan. Thank God almighty, I was free at last!

När jag berättade om den känslan för maken fastslog han: ”Du behöver ju verkligen träna varje dag!” Och så är det. Att få till det kommer att kräva disciplin, vilket jag inte direkt har i överflöd. Men jag kan kanske börja med att sikta på att träna två ggr NMT plus två gånger löpning i veckan och lite styrke- och yogalek hemma med barnen på det.

Med sådana kvällar som ikväll är det mycket lätt att längta – och lite lättare att väl komma – ut!