Norrland – Saras goda.

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också låter någon av mina insikter och tankar reflekteras i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2024. Det här är min återblick i stora drag på 2023.

Årsordet för 2023 har varit Växtkraft, i kombination med intentionen om att sakta ner till livets hastighet. Och nog har det varit ett år av växande, för att inte säga växtvärk, och att sakta ner, stundtals genom kraftiga inbromsningar.

Backspegeln fylls också av några förluster.

Den utan jämförelse största förlusten var min pappas bortgång ur tiden. Efter att han blev änkling förra hösten blev våra telefonsamtal mer frekventa och längre än tidigare. Även i det praktiska kom vi att ha tätare kontakt, i och med förberedelser och fix i samband med att han flyttade till Gävle från Söderhamn. Där hade han sina syskon, och berättelserna om hur glad och tacksam han var för sitt umgänge med dem förgyllde våra samtal. Jag fick också glädjen att återuppta kontakten med min farbror som var ett ovärderligt stöd för pappa, mig och min syster.

Pappas tid i Gävle och hans nya bostad blev kort. Efter ett par omgångar med vätska i lungor och lunginflammation gav hans sviktande hjärta upp en tidig morgon i slutet av maj. Jag vakade med honom den sista natten och såg gryning och soluppgång växa fram över skogar och tak. Jag såg också den vakenhet och närmastglada förvåning som lyfte pappa till hans sista andetag, samtidigt som Einar Ekberg sjöng om kärleken till ”det urgamla kors” i toner som pappa spelat och lyssnat till många gånger under sitt liv.

Förlusten av pappa i livet gjorde obeskrivligt ont. Men det gav också bilden av den han har varit för mig väldigt skarpa konturer. Hans förmåga att förundras över livets och musikens storhet, att reflektera och känna djupt, att bevara en unikt positiv livssyn och tillit till sin Gud även när hälsan och orken svek – den smittar. Och hans osvikliga tillit till min och min systers förmågor, hans starka, djupa kärlek till oss, bär jag med mig som en källa att hämta styrka, inspiration och växtkraft från genom resten av livet.

Sorgen slungade mig in i en kraftig livsinbromsning. Jag blev sjukskriven under första halvan av sommaren. Inte utbränd, men vidbränd, som jag beskrev upplevelsen. Att tömma pappas lägenhet var en tung, men välgörande terapi. Det känslomässiga stöd och de starka armar som min partner M stod för var ovärderligt i den processen.

Årets andra förluster utspelade sig på och av jobbet. Till följd av omstrukturering försvann under våren den gruppchefsroll som jag haft på deltid sedan början av 2020. Som jag skrev i tillbakablicken på 2022, upplevde jag att chefsskapet var helt rätt plats för mig. Det var roligt, utmanande, utvecklande och meningsfullt. Förlusten skakade om mig, och planterade ett frö av tankar kring hur jag ville att återstoden av mitt yrkesliv ska se ut. 2023 var ju året då jag hade förvärvsarbetat i 27 av mina 54 år.

Tankefröet behövde växa till sig snabbt när jag och mina kollegor på Stockholmskontoret i början av hösten fick beskedet att kontoret skulle avvecklas och vi i samband med det sägas upp. Det innebar en förlust av jobbtrygghet, dessutom förlust av fina kollegor och fantastiska lokaler, de senare som också höll minnen av 50 årsfirande och två studentmottagningar.

Det kändes på ett sätt som en tvärnit i yrkeslivet. Arbetslös. Vem vill anställa en 50+-åring? Vad vill jag bli när jag nu är stor? Hur och med vad vill jag jobba? Jag skolar om mig till undersköterska, till taxichaufför, till… Samtidigt steg räntorna på bostadslånen. Frågorna har surrat i huvudet och känslorna har åkt berg-och-dalbana mellan ganska så stark oro och en känsla av härliga möjligheter.

Jobbåret har slutat i hoppfullhet. Utan att gå in på detaljer, eftersom inga formella avtal ännu är påskrivna, kan jag i skrivande stund konstatera att de funderingar och önskningar som började växa fram i våras ser ut att kunna materialisera sig som möjligheter som är större och roligare än vad jag kunde drömma om. Vad som står klart är att jag ska ge plats för hela mig i mitt yrkesliv – både min analytiska, samhällsorienterade kompetens och min intuitiva, lyssnande, coachande kompetens som jag längtat efter att ge plats sedan skilsmässokrisen 2016.

Jag har fortsatt utbildningarna till Andningspedagog och Breath Guide som jag påbörjade 2022 under 2023, och fått stötta både enskilda klienter och grupper i att med hjälp av andningen komma hem mer till sig själva och hitta nycklar till ett mer närvarande och grundat liv. I september höll jag en dagsretreat på en underskön plats, där andning, rörelse och röst vävdes samman till en livgivande helhet. Och hela mitt inre sjöng ett starkt och vackert ”Ja”. Varje klient, varje grupp som jag får guida tränar min intuition och närvaro, så att jag utvecklas som kanal för det som ger liv. Och ja, det här är en del av det yrkesliv som jag ska forma för året och åren bortom det.

2023 förde med sig förverkligandet av en gammal dröm jag haft: drömmen om att åka norrut i Sverige och se hur landskapet skiftar. I min inre bild av den resan betraktade jag skogar, sjöar, städer, berg och dalar genom tågfönstret. Nu blev det istället elbil som tog mig och M norrut istället. Målet för resan var Kiruna, där M delade sina minnen med mig från sitt studentliv. Vi tog tid på oss upp och ner, och passade på att bocka av släkt och vänner, norrländska kuststäder, kyrkor, modern träbyggnation, hällristningar och ett gudinnemuseum på vägen. Resan blev också ett efterlängtat tillfälle att ägna mig åt fotografering – du hittar några godbitar från skörden här.

Upplevelsen av Kiruna blev på sitt sätt även det en upplevelse av förlust. Förlusten av jungfrulig natur, liksom av en stadsmiljö som varit människors hem och vardag när gruvan breder ut sig. Men Kiruna bjöd också på upplevelser av stark skönhet – att komma in i Kiruna kyrka tog till exempel helt andan ur mig. Det gjorde även solljuset genom molnen över Torne träsk, och synen som mötte mig när jag vände mig om efter att ha klivit ur bilen i Abisko och drabbades av Lapportens magnifika storhet.

Är det något som präglas av växtkraft så är det ju barnen och föräldraskapet. Under 2023 lämnade min minste grundskolan och blev gymnasieelev. Mitt andra barn slutade i sin tur gymnasiet och har både jobbat på hemmaplan, sökt jobb utomlands och landat i studieval inför våren. Den äldsta har konstaterat att den studieinriktning hon började 2022 inte var rätt och börjat jobba. Min relation med dem alla tre förändras i takt med deras liv (såklart). Tillsammans med de två äldsta fortsätter jag att utforska jag sätt att umgås som vuxna barn och förälder – konserter, biobesök, AWs och middagar är himla trevliga med dem som sällskap. Och jag är oändligt tacksam över att ännu få ha en av dem hos mig varannan vecka, över att de fortsatt ger mig förtroendet som bollplank och uppslagsbok vid behov och över att jag får lära av deras perspektiv och kunnande om världen. Jag har bland annat blivit en bättre bilförare genom att övningsköra med min äldsta.

Det Vi som jag delar med M fortsätter att växa sig starkt och vackert. Samtidigt som jag lär mig att stå allt tydligare på egna ben, i mina behov och känslor, blir jag allt tryggare i vår relation. En parhelg på Humlebäck i januari lade en fin och stadig grund att ta avstamp från inför året, och vi har fortsatt att sparra och stötta varandra i såväl våra personliga livsresor som i vårt Vi. Dessutom flätas våra liv samman rent praktiskt, i och med att jag har blivit åtminstone mental delägare i Ms nya bil…

Som tidigare år ser jag tillbaka på det gångna året med djup tacksamhet. Det må ha varit ett år med flera förluster, men tydligast står ändå insikten om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu.

Sommarsemesterns sista timmar ligger framför mig. Imorgon ringer klockan för fysisk och mental färd in till kontor och jobb igen.

Jag ser tillbaka, summerar och tackar för de veckor som gått. Tacksamheten riktar jag till livet, till alla dem som jag mött under dessa ro- och livgivande dagar, liksom till mig själv, för att att jag gett mig hela fem veckors tid att pausa från den rytm som fyller så stor del av året i övrigt.

Semestern började med en veckas renande skåps- och källarförrådsutrensning inklusive den återkommande och alltid lika i förväg så ångestfyllda, i efterhand så befriande heliga pilgrimsfärden till Östberga Återvinningscentral. Den nya fasen i livet med två av tre barn utflugna manifesterades i flytten av min nattliga plats i lägenheten från bäddsoffan i vardagsrummet till den nya 180 cm breda dubbelsängen i lägenhetens egentliga sovrum. Och jag upplevde en helt ny ro när jag klev innanför dörren.

Vecka 2 var det dags för retreat som 15 människor, varav jag bara mött fyra tidigare, samskapade i Östergötlands vackra gränsland mot Småland. Veckan bjöd på vila, värdefulla nya bekantskaper och perspektiv, tankespjärn, skapande av bedband, mitt eget vapen minsann, tangolektion, pilgrimsvandring, burleskworkshop, inquiry, psalmsångskväll och mycket mer. Allt under överinseende av av lagom nyfikna kor och med hängmatta och hängstol för stunder i absolut närvaro under de båda körsbärsträdens tempeltak.

Jag har länge längtat efter en hederlig roadtrip. Och med min partner Mats i sällskap blev det verklighet, när vi vecka 3 först styrde kosan mot Malmö för några dagars häng med själssöstra Helena. Vi utforskade både smaklig (bland annat äkta malmöitisk falafel) och osmaklig (på Disgusting Food Museum – rekommenderas!) mat, och jag hann med ett möte ansikte mot ansikte med Dominic istället för det sedvanliga ansikte mot skärm. Sedan landade kompassnålen på Göteborg, där jag tog mod till mig och åkte Lisebergs Helix – en nära dödenupplevelse med mersmak. Vägen norrut gick via Dalsland och lunch i öronbedövande vacker miljö hos en fd kursare till Mats innan vi landade på Humlebäck. Det är sannerligen en plats av vila, återhämtning och påfyllning, även när vi som nu karmayoga (dvs arbetade) några timmar om dagen. Jag är numera expert på att vika kuvert- och dra på-lakan, efter att ha sorterat och märkt upp vad som måste varit närmare femtio lakan för kurssal och uthyrning. Att bo på Humlebäck ett par dagar och på det här sättet göra en liten insats för en plats och en community som betyder mycket för mig var mycket värdefullt.

Sedan styrde 14-åringen och jag kosan mot Norrland. Vi bjöds på läckerheten jägarfläsk i Söderhamn hos lunchstoppet hos min pappa, och vi fick också avnjuta det fullbordade musikstycket han arbetat med i många år innan vi angjorde Sollefteå för några dagar hos min mamma och syster med familj. Vi firade systers födelsedag med bland annat fabulöst goda tårtor från mammas kök, 14-åringen och nytillskottet Ådi, en förtjusande fyra månader gammal fransk bulldog, fann varandra, och jag upptäckte nöjet i att klyva och stapla ved, liksom skönheten som finns i de små detaljerna i ett enskilt vedträ. Mamma och jag roade oss med sakletning till 19-åringen som snart flyttar till egen lägenhet, och som vanligt fylldes bilen inför hemresan med fler väskor än vad som fanns med på vägen upp.

Denna den sista veckan inleddes med en tripp till Helsingfors. Mats och jag bordade Silja Symphony i måndags, och hann avverka både buffé och nattklubb (dans!!!) första kvällen. Vi hade punktat upp några önskesightseeingmål i förväg. Döm om min förvåning när jag redan på seneftermiddagen på plats i Helsingfors konstaterade att vi avverkat dem allihop:

– Tempelplatsens kyrka

– Sibeliusmonumentet

– Senatstorget med domkyrkan

– SpåraKOFF

– Café Fazer

Dag 2 tog vi sikte på vad som visade sig vara ett för renovering stängt Finlandiahus, och hamnade istället på Nationalmuseet, där vi djupdök i två utställningar: en om forntiden i Finland (som passade extra bra efter att vi lyssnat på sommarspecialen om Sveriges tidigaste historia i tre delar av podden Allt du velat veta med arkeologen Jonathan Lindgren på vår roadtrip) och en med titeln Förmögenhetsfilosofi, med dagsaktuella personporträtt av nio förmögna finländare som delade sina tankar om sina liv, sina verk och sina förmögenheter. En klockren kombination av perspektiv!

De sista dagarna av semestern har landats hemmavid, med avbrott för lunchutflykt till väninnan Pernilla och planering av bröllopspresent inför gårdagens bröllopsfest för vår gemensamma vän Anette och hennes Chris.

Nu sitter jag på altanen med det ännu av sol varma betonggolvet under mina fötter. Himlen är blå, molnfri och vid. Jag tror banken mig att intentionen som jag satte för semestern har förverkligats: utvilad och taggad på hösten. Det senare har i ärlighetens namn suttit en bit in. Men med fyra timmar kvar på sista semesterdygnet har även den känslan landat. Och även om det skulle vara fråga om självsuggestion, så är jag nöjd.

Det har varit en sjukt härlig semester. Och det blir en spännande höst!