Med nybörjarens sinne

Tänk dig att möta livet som vore det för första gången. Utan förutfattade meningar, föreställningar om hur saker ska vara eller om hur människor borde bete sig eller hur de alltid beter sig. Med nyfikenhet, öppenhet, ja, kanske till och med förundran inför upplevelsen av det nya eller insikten du just fått.

Tänk dig att möta dagen, livet, världen som många små barn möter sin omgivning. Oförställt, utforskande, icke-dömande.

Min upplevelse av att välja nybörjarens sinne är att tillvaron blir så mycket rikare i de stunderna. Jag upplever färgerna, ljuden, dofterna, smakerna, material och textur tydligare. Jag möter medmänniskor och mig själv med varmare ögon, mer lyssnande öron och öppnare hjärta. Jag tar lättare itu med saker som annars känns svåra eller obekväma. Upplevelsen av att vara en integrerad del av den större helhet som världen – människor, samhälle, djur och natur – utgör blir så mycket mer påtaglig.

Att stänga av de automatiska rösterna som jag tränat upp genom åren, de som bedömer och dömer. Eller att lägga bort distraktionen inte minst i form av mobilskärmen, för att istället fokusera på upplevelsen här och nu. Det kräver energi. Så jag fattar ju att jag och många med mig fastnar i vuxenhjärnans tröttare, tröttande och inte så konstruktiva sidor. ”Ja, ja. Det där är ju en kul idé. Men det kommer inte att gå/vara svårt för att…”

Fast i de stunder när jag fullt ut uppslukas av upplevelsen. När jag tar in samma gamla träd som jag alltid betraktar på vägen till pendeltåget som vore det första gången jag ser det och låter ögonen följa grenarnas former. När jag fullt ut möter en annan människa och fokuserar på att ta in vad hen säger i ord och utan ord. Då kan jag fyllas av förundran, tacksamhet och bubblande glädje över att världen, i all sin vånda, också är så vacker. Så rik på skönhet och spänning.

Ikväll har jag blivit invald i styrelsen i min lokalförening i Liberalerna. Ett partipolitiskt engagemang var länge något otänkbart för mig. Sedan ett par år har dock en nyfikenhet på att vara med och bidra konkret och kontinuerligt till den demokrati jag tror på, trots alla dess brister och utmaningar, växt fram.

Tänker att nybörjarens sinne är en viktig del i vad jag tar med mig framåt. Att balansera med min erfarenhet och kunskap av att jobba med samhällsfrågor och politik i rollen som opolitisk tjänsteman.

Med nybörjarens sinne drabbas jag förhoppningsvis inte av den begränsande och dränerande prestations- eller veta allt-ångest som många gånger varit min följeslagare. Med nybörjarens sinne kommer jag förhoppningsvis att vara öppen för och i att utveckla, ompröva och fördjupa mina ståndpunkter och argument i samtalet med medpartister och andra med intresse för och synpunkter på samhällsutvecklingen. Med nybörjarens sinne vill jag se och svara mot de öppningar att vara med och bidra där jag kan och där jag behövs som visar sig. Med nybörjarens sinne hoppas jag kunna få vara med och identifiera många möjligheter framåt för de utmaningar som vi gemensamt i samhället möter idag.

Nybörjarens sinne – vad betyder det för dig?

Det här inlägget är det andra i raden om de nio attityderna i mindfulness, medveten närvaro. Det första handlade om acceptans.

Ridån går upp för andra akten

Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.

På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det

Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.

Cecilia Modig

Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).

Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.

Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.

Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna på djupet.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och ännu mer tid att kela, förstås.

Jag sparar prestationskrav och tid genom att låna mina egna ord från dagens inlägg för två år sedan. Uppdaterar dem bara till aktuell årgång:

Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.

I repris: Om det där viktiga och riktiga

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om de farledsmärken som jag styrde mitt liv efter då. De är i högsta grad fortfarande giltiga, även om jag ibland råkar komma ur kurs i kortare eller längre stunder. Som en påminnelse till mig själv väljer jag att reprisera listan idag.

Några av de farledsmärken som jag nu styr efter är

  • Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
  • Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
  • Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
  • Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
  • Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv. (Addendum 2019: Jag gråter fortfarande när jag får frågan. Fast mer sällan. Det tar tid att ändra vanor.)
  • Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
  • Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.

Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

Helena valde att svara på min fråga i ett eget, mycket läsvärt inlägg. Läs gärna medan du funderar på frågan!

Nyfikenhetens lov

Podden On Being har gjort det igen – levererat formuleringar som verkligen väcker genklang i mig. Som får pusselbitar att falla på plats i min förståelse av världen och vad som är viktigt för mig.

Den här gången är det författaren Elizabeth Gilbert (mest känd för Eat, Pray, Love) som gästar Krista Tippett. De kommer in på Gilberts tanke om faran i ”vår tids refräng”: ”Följ din passion, följ din passion”. Detta blir, enligt samtalet Tippett och Gilbert emellan, något som stänger ute, då alla inte känner sig säkra på vad deras passion är. Eller, om de har koll på sin passion, om de verkligen kan mäta värdet av det som de skapar.

Och sen fortsätter pärlorna att trilla ungefär så här:

Nyfikenheten är ”ett mildare, tystare, mer välkomnande och mer demokratiskt fenomen”.

Nyfikenheten är vår vän som lär oss hur vi kan bli oss själva. Och den är en väldigt varsam vän, och en väldigt förlåtande vän, och en väldigt konstant en. Passion är inte så konstant, inte så varsam, inte så förlåtande, och ibland inte så tillgänglig. Och när vi lever i en värld som har gjort passionen till en allt överskuggande fetish så medför det en hel del press.

Och om du inte har en väldigt tydlig passion, eller om du har tappat den, eller om du är i en livsförändring där din passion ändrar sig eller om du inte är säker, och någon säger ”Det är enkelt att lösa ditt liv, följ bara din passion”. Då tycker jag [Gilbert] att de har skadat dig , för det gör bara att människor känner sig mer exkluderade och förskjutna och ibland misslyckade.

Nyfikenheten är en impuls som bara knackar dig på axeln helt lätt, som bjuder in dig till att vrida på huvudet några millimeter och titta lite närmare på något som har väckt ditt intresse. Och den kanske inte får dig att börja brinna; den kanske inte förändrar ditt liv; den förändrar kanske inte världen; den kanske inte ens är i linje med vad du gjort tidigare eller varit intresserad av. Den kan verka väldigt slumpartad och som helt nonsens.

Jag tror att anledningen till att folk inte följer sin nyfikenhet är att de väntar sig ett större tecken, och din nyfikenhet är ibland så mild och så märklig och, nästan, ingenting – bara ett litet spår av brödsmulor, som du kan missa om du har blicken fäst på bergstoppen i väntan på att  Moses ska komma ner och ge dig ett tecken från gud.

Nyfikenheten ger dig ledtrådar, men inte nödvändigtvis en slutdestination.

Ibland leder dig nyfikenheten till din passion. Ibland inte – och vet du vad? Det är fortfarande helt ok. För du har levt ett liv i följe med din nyfikenhet. Du har skapat ett liv som är mycket intressant, olikt alla andras. Och ditt liv i sig blir då konstverket – inte beroende av vad du har producerat, men som ett sätt att vara, som är mycket mer intressant och mycket mer hållbart.

För mig som gärna beskriver mig som ”constantly curious” eller ”neurotiskt nyfiken” (ja, jag vill hitta en bättre svensk alliteration, en som inte är så hård mot mig) så var den här lovsången till nyfikenheten klockren.

DSC_0957
Busan – naturligt nyfiken

Jag vårdar min nyfikenhet som den ädlaste skatt. De senaste månaderna har jag förstått på allvar att jag ibland låtit den driva min ambition väl hårt. Därför har jag nu blivit nyfiken på att utforska vad som händer med mig om jag vilar i det jag är och det jag har, istället för att jaga efter externa källor till att expandera genom att befästa min kompetens och validera min expertis. Jag vänder min nyfikenhet inåt ett tag, helt enkelt.

Nyfikenhet eller passion? Nyfikenhet och passion? Vilken ledstjärna söker och följer du?

 

Om det där viktiga och riktiga

I söndagens inlägg skrev jag bland annat om att jag ”just nu lever mitt liv till fullo efter vad jag känner är viktigt och riktigt för mig”. Vad är det då jag kommit fram till som är viktigt och riktigt för mig? 

Några av de farledmärken som jag nu styr efter är

  • Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
  • Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
  • Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
  • Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
  • Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv.
  • Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
  • Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.

Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?