Att fira kramens dag i pandemitid

Imorse blev jag uppmärksammad av Instagramkontot Årets alla dagar om att det idag är kramens dag.

Kramens dag i pandemitid med social distansering som smittbekämpningsstrategi. Vilken motsägelse. Hur firar vi då? Virtuella kramar i all ära, men den där sociala distanseringen berövar oss på rätt mycket av vad som de facto är en livets grundsten.

När jag skrev om min upplevelse av att gå en kurs i massage gav jag den rubriken Rör mig, annars dör jag. Och det är väl ganska välkänt vid det här laget att beröring är livgivande. Vetenskapliga eller sociala experiment har ju visat att djur och små barn tynar bort om de inte får beröring. Och forskning på taktil beröring i vård och omsorg visar många positiva effekter. En snabb googling ger vid handen att det handlar om bland annat smärtlindring, sänkt blodtryck, bättre sömn, förbättrad mag- och tarmfunktion och avslappning.

Att kramas är att mötas i beröring. Kind mot kind i en lite löst hållen kram. Hjärta mot hjärta, kanske till och med mage mot mage med dem vi känner oss riktigt nära med. Hjärta och mage – symboler, och kanske också i viss utsträckning fysiskt hem för den del av oss som går bortom orden, logiken och rationaliteten. Bortom egot. Det kan kännas läskigt. Det är definitivt levande och livgivande.

Att mötas i en kram är i den bästa av världar att hålla och samtidigt bli hållen. Att vara liten och stark på en och samma gång. Som i det urgamla Yin och Yang. Det är att för ett ögonblick fysiskt manifestera Martin Bubers Jag och Du – en relation som skänker hälsa och utveckling till våra liv.

Så var det ju det här med pandemitider då. När vi inte får kramas, inte vara så nära att vi kan ta på varandra, lägga en hand på en arm eller en axel. Vad händer med oss då?

Kanske är ett svar på den frågan det ökade intresset för tyngdtäcken som jag tycker mig se på många håll. (Nästan lika trendigt som kallbad.) Tydligen ska de ju frisätta oxytocin på liknande sätt som massage (jag vet inte hur det känns att sova med tyngdtäcke själv). Att gosa med husdjur har visst samma effekt – och nog läste jag förra året om att intresset för hundägande stuckit i höjden något alldeles kolossalt?

Som tur är kan man generera oxytocin på egen hand även på andra sätt. Ge dig själv en fotmassage eller en skön dusch till exempel.

Men den del av kramen som är mötet bortom egot och bortom orden då? Med en annan människas levande liv? Där har den fortfarande en alldeles egen Unique Selling Point. Och det är bara att hoppas att vaccinationskampanjen går fort och blir framgångsrik, så att vi snart, snart kan få kramas igen.

Tills dess laddar jag upp en virtuell kram till dig. Och om du vill kan du ju ladda ner den på ditt håll genom att krama om dig själv lite grann. Med en hälsning från mig.

(Jag har faktiskt kramats idag. Bland annat har jag fått försvinna in en liten stund i en björnfamn där jag trivs väldigt bra. Och jag ska ta dagen i akt och fråga mina barn om jag får ge dem en extra godnattkram.)

Foto: Todorov.petar.pCC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Rör mig, annars dör jag

Händer mot hud. Med ett tunt lager av svagt eucalyptusdoftande olja mellan.

I långa svepande rörelser. Sedan cirklande, knådande. Därefter fingrar som gör simtag med lätt tryck.

Rygg och axlar. Benens fram- och baksida. Fötter. Mage. Armar och händer. Nacke och ansikte.

Strävan efter att låta rörelsens kraft komma ur kontakten med golvet, marken, jorden. Gungar i takt med händernas rörelse: framåt bakåt höger vänster. Full närvaro i min kropp och i kontakten med min kurskamrats hud.

Massage. Ljuvligt att få. Än ljuvligare att ge.

Förra helgens kurs i klassisk massage till husbehov på Axelsons finns fortfarande behagligt kvar i kroppen. Det var en praktisk kurs med fullt fokus på görandet.

Vill skapa mig möjlighet att praktisera mina nyförvärvade kunskaper. Ofta. Mätta min hudhunger. Och ge avspänning och välmående till en medmänniska på samma gång.

Det som gör att massage får oss att må bra: oxytocin, alias lugn- och rohormonet.