Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också reflekterar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2021. Liksom tidigare år samlar jag min återblick på året i en Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2020
Om 2019 var ett märkesår i den verksamhet som är jag, har 2020 varit ett märkligt och märkvärdigt år. Ett märkligt år eftersom det utspelats i en tid av samhällskris som inte liknar något jag och många med mig upplevt förut. Ett märkvärdigt år eftersom jag hittat nya bottnar och linjer i mig som jag anar kommer dras ut framåt för mig att följa och fortsätta utforska inåt och utåt.
Min intention, mitt årsord, för 2020 har varit hållbar. Som i hållbar ekonomi, hållbar fysik, hållbar själ, hållbar biosfär, hållbara relationer, hållbart samhälle. Och hållbar som i ”möjlig och villig att hållas och hålla, famna i lekande lust”. Så det här inlägget skulle kunna ses som en integrerad hållbarhetsredovisning och förvaltningsberättelse. Och det är väl egentligen så det ska vara.
Ett ord som hänger ihop med hållbar – och ett av de vackraste orden jag vet – är resiliens. ”Återhämningsförmåga från chock och kris” är väl en ungefärlig innebörd av det. Och vår resiliens på såväl personliga som samhällsplan har verkligen satts på prov detta märkliga år.
För min del började året med sprudlande energi och lust till många roliga och viktiga aktiviteter i kombination med en skön kontorsgemenskap och roliga uppdrag på arbetstid. Ideella engagemang i politik och bostadrättsförening, körsång, Lindy hopdansande, yoga, engagemang i bostadsrättsföreningens styrelse, livemusik och vänner fyllde fritidskalendern.
Så tog det tvärstopp. Pandemin slog till på både samhälleligt och, skulle det visa sig i form av antikroppar, personligt plan. Och min återhämtningsförmåga fick bekänna färg.
Våren kom att präglas av den turbulens och oro som samhället ställdes inför. Aldrig kunde jag ana vilken crash course i att leda i kris som jag skulle få när jag för första gången i min karriär gick in i personalansvar 1 mars.
Att livet plötsligt stannade upp och tog sig andra former än tänkt har gett utrymme för att gå inåt. Stundtals har det känts som att gå i ide. Ovissheten, osäkerheten har gett god träning i varandet i här:et och nu:et. Det har varit ett år där min introverta sida fått andrum och utrymme. Och det har gjort mig gott och visat mig på vad som är hållbart för mig i längden.
Det har också varit ett år då jag fått avsäga mig uppdrag och åtaganden. Ambitionerna som triggades av all energi och inspiration jag kände under hösten 2019 för vad jag ville åstadkomma i ideellt arbete i kombination med heltidsanställning och eget företagande vid sidan blev för mycket. Kanske bidrog trötthet och sänkt stresströskel i spåren av Covid (några andra långtidssymtom har jag tack och lov sluppit, och kanske är det bara en ursäkt från min sida), kanske krockade det med det utrymme som mitt introverta, mer vegeterande jag tagit sig. Jag har i vilket fall (och än en gång) fått en kännbar läxa i att begränsa mina världsförändrande planer. Jag fortsätter mitt engagemang i den lokala politiska föreningen och i bostadsrättsföreningen – men på en hållbar nivå och ett öga på mina gränser.
Jag skrev i inledningen att jag hittat nya bottnar och linjer i mig som jag anar kommer dras ut framåt för mig att följa och fortsätta utforska inåt och utåt. För ett hållbart liv på många plan. Några sådana (utan konsekvent inbördes ordning) är
Ekonomisk överblick – jag är tacksam för att min ekonomi har visat sig hållbar under ett år så många ekonomiska parametrar satts på rejäla prov. Jag har skaffat mig en överblick som jag aldrig haft tidigare tack vare att jag blivit introducerad till Spirecta, ett slags avancerad kassabok för hela privatekonomin. Jag har också börjat följa bloggen och podden Rika tillsammans för inspiration och kunskap. Har jag då förändrat något i mitt ekonomiska görande? Utöver att ökat mitt månadssparande något och säga upp ett antal digitala abonnemang som legat och skräpat mestadels outnyttjade har det än så länge inte blivit några stora förändringar. Men känslan av att ha bättre koll är skön. En bra grund för en hållbar ekonomi.
Beröring – att få, javisst, men inte minst att ge. Kursen i Massage till husbehov gav stark mersmak. Massagebänken som jag köpte efter kursen har samlat alldeles för mycket damm under året, och både den och jag längtar tills pandemin är över och jag kan få erbjuda vänner och bekanta en stunds avslappnande beröring. Och den totala avkopplingen i att ge och få beröring med hållande rep i en kontakt som inte behöver ha en sexuell innebörd var en livgivande upptäckt som jag kommer fortsätta utforska.
Coaching och samtal – coachingen är en verksamhet som visserligen bara upprätthållits på låg nivå under året. De möten som jag haft har ändå varit kvitton på det jag insåg under 2018 och 2019: att få möta en medmänniska i coachingsamtal och hålla ett utrymme för hen att utforska något område av livet är något jag vill ägna mig åt. Och samtalen med kollegor, med vänner och familj eller med medpolitiskt engagerade om stort som smått är meningsskapande pärlor till ögonblick, som sammantaget skapar det smycke som det kan vara att vara människa.
Dans – året började som sagt med lindy hopkurs. Under hösten provade jag i brist på nybörjarpartner stepp, som varit en dröm sedan barnsben. Koordination, kondition och balans utmanades. Även om pandemin kommer att fortsätta begränsa möjligheterna att dansa och lära mig dansa i organiserad form under det kommande året vill jag ha dansen som en av grundpelarna för hälsa och livsglädje.
Chefsskapet – när jag nu klivit in i rollen som personalansvarig vill jag fortsätta att utforska och utveckla den. Klart är att den hänger ihop med coachingspåret, men det är andra delar kopplade till denna linje också. Inte minst träning i att vara bekväm med att vara obekväm.
Lek och vila – under året har jag fått träna mig i att vara bekväm med att vila. Att vara sysslolös. Att sitta vid köksbordet och titta ut på ekorrarna som flänger i träden, fåglarna som (bara till synes) planlöst lyfter och landar i buskar och träd som skiftar i olika nyanser av grönt. Promenaderna i mitt närområde. Att ge mig hän till en serie eller en film. Att sträcka ut kroppen i långsam yinyoga. Det är vila som jag vill ha mer av. Och 2020 har gett mig gåvan att (åter-)upptäcka leken, inte minst i form av brädspel och quiz. Jag har också insett betydelsen av att låta det lekfulla vara grunden för mitt skapande. Det har faktiskt gått lite på sparlåga under året, i alla fall om jag tänker på det i termer av fotografering och bloggande. Visserligen gick jag både fotokurs och deltog i fotomaraton. Men jag fastnade i prestationen i stället för leken som grund med blockering som resultat. Jag vill hitta hem till leken i skapandet igen.
Lust, sensuell och sexuell njutning – är förundrad över, förundrad och trygg i hur det utvecklats under året. Den resa genom trauma, sårbarhet och skam, med god effekt på min självbild och självkänsla som sex och sensualism utgör för mig, är en bärande del av vem jag är och vill vara som hel människa.
Förändrat föräldraskap – under 2020 blev min yngste tonåring. Och om lite drygt en månad blir min äldsta myndig. I takt med att barnen växer, försöker jag också växa mitt föräldraskap. Släppa taget, men finnas där på nya sätt. Oändligt tacksam, oändligt stolt över de tre som jag fått sätta till världen.
Jag stänger böckerna för 2020 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv och om vad jag behöver för att kunna återhämta mig när livet och tillvaron tar sig oanade vändningar. Med visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning.
