Föreställ dig det värsta

Läser och lyssnar lite om stoicismen, den 2 300-åriga livsfilosofi som ibland beskrivits som västerlandets svar på mindfulness. En av de vanligast beskrivna övningarna inom stoicismen är negativ visualisering, som helt enkelt innebär att jag föreställer mig att det värsta hänt alternativt att något bra inte hänt mig.

Jag inser poängen med övningen – att öva upp tacksamheten för det jag faktiskt har. Och att motverka det som kallas hedonistisk anpassning, det vill säga, att vi anpassar oss till höjda nivåer av tillfredsställelse och välbefinnande, så att vi börjar ta det nya, förbättrade läget för givet. Lottovinnarens initiala lycka mattas av över tiden, och välbefinnandet är så småningom i princip tillbaka på samma nivån som innan vinsten.

Men övningen skaver i mig, som länge brottades med ett katastroftänkande (och i slängar fortfarande ibland ser det komma krypandes).

Bestämmer mig för att jag inte måste anamma varje ny övning jag snubblar över för egen del. Som själssöstra Helena brukar fråga: gagnar det mig? I det här fallet är svaret på frågan ”Nja”. Eller kanske till och med ”Nej” faktiskt. Jag har övat upp förmågan att känna tacksamhet och förundran, att inte ta saker för givna, utan att gå via tankar på katastrofer och sånt som kunde inte ha varit.

Eller, det är inte hela sanningen. För när det är som vackrast, härligast, ljuvast… då kan jag ibland få Pär Lagerkvists ord i huvudet.

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.

Eftersom övningen överlevt i 2 300 år har den fyllt och fyller den uppenbarligen ett syfte. Hur tänker du kring att tänka på det värsta som kan hända?

Lånar poesi på skymningstema ikväll

De senaste kvällarna har jag haft ord av Pär Lagerkvist i huvudet. Dikten handlar enligt vissa internetkällor visserligen om livets skymning. Dit har jag förhoppningsvis ett tag kvar.

Men dessa kvällar med magiskt glödande släpljus blir livet så påtagligt närvarande att dåtid, framtid och nutid glider ihop till ett enda stort och rymligt nu. Och dikten blir en påminnelse om att ta vara på det lån som livet ger mig den stund jag har på jorden.

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus

Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån

Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra –
ensam utan spår

Pär Lagerkvist, 1919

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig

Det är vackrast när det skymmer skrev Pär Lagerkvist. Stämmer det, om vi med ”när det skymmer” tänker oss åldrandet, livets skymning?

Åldrandet. Det var temat för vännen Kristins födelsedagssalong i helgen som gick. Som vanligt hade Kristin preppat inbjudan med tankeväckande frågor: Vad skrämmer? Vad lockar? Hur vill jag åldras? Vad vill jag inte? Vem vill jag vara som 80-åring? Kroppens förändring…

Samtalet böljade fram över delandet kring växande erfarenhet och auktoritet, självbilder, relationer, upplevelser av vårdhem, om möjligheten att idag ta råd från sin framtida åttioåriga tant (en praktik som jag mötte under THERE17), om oljor för len hud, om klimakteriet och gravitationens effekter på kroppen.

Som vanligt bär jag med mig fyndiga formuleringar och inspirerande insikter från kvällen. Några axplock är

Att vi blir grövre och liksom mer A-formade med åren ger oss en lägre tyngdpunkt. Vi står stabilare i tillvarons vindkast. 

Med ålderns rätt och samlad yrkes- och livserfarenhet njuter många av oss idag en skön auktoritet och en befrielse från att bedömas främst utifrån sina yttre företräden.

Vill du ha ett hjärta som slår länge - träna det med konditionsträning! Du kan dessutom få positiva biverkningar i form av minskad risk för den depression som för vissa kan vara en del av klimakteriesymtomen.

Det sägs att när gamla människor närmar sig dödstillfället blir deras hud babylen... Livscirkeln slutar som den börjar. 

Min egen rädsla för åldrandet handlar inte så mycket om kroppens förändring. Det är snarare rädslan för att förlora mina kognitiva förmågor som gör sig gällande, förmågor som handlar om att ta in och bearbeta information, minnas, orientera sig i tid och rum, lösa problem, använda siffror och språk etc. De är en så stor del av mig idag. 

Det goda åldrandet är avhängigt känslan av sammanhang, och inte minst då upplevelsen av mening.

Att ha och kunna knyta relationer till andra är också betydelsefullt. Jag gör reflektionen i efterhand att det därmed också handlar om att fortsätta odla relationen till mig själv. Den utgör, i min värld, trots allt grunden för min förmåga att relatera till andra.

Hur känner du inför ditt åldrande? Vad är du rädd för, vad ser du fram mot? Känner du igen dig i något av det jag beskriver? Vad vill du lägga till?

Jag snavade över en bild i FB-flödet inför salongen. Den sammanfattar den känsla inför åldrandet som jag har i denna period av livet.

Att minnas tillsammans

Låga vid låga i svart novemberkväll. Tänds. Brinner. För älskad. För livskamrat. För förälder, för mor- och farförälder. För barn. För vän. För den som alltid fanns där. För den som fattas någon. För den som gjort skillnad för någon.

Ensam i folkvimlet. Två klamrar sig fast vid varandra. Några, som den som inte längre är betytt något för, tillsammans.

Det sägs att vi är rädda för att kännas vid döden i vårt kliniska, moderna samhälle.

Skogskyrkogården på alla helgons dag 2017 sjunger en annan sång för mig.

Måhända saknar vi språk för och vardaglig närhet till döden.

Men en gång om året är vårt livs ändlighet – alltför kort eller välsignat rikt och långt – högst påtaglig. Viskningen ”Memento mori” drar, som ljuset myggan, oss som lyssnar till sig. Vi är många som lyssnar. Vi är många som trängs i bilköer och på extrainsatta tunnelbanetåg för att få minnas. Minnas tillsammans. Minnas dem som blott finns i våra minnen. Och kanske också, med Pär Lagerkvists ord, minnas att

En gång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.

IMG_0835
Och fullmånens lykta lyste som ett himmelskt gravljus från ovan över Skogskyrkogården

IMG_0829
Låga vid låga. För dem som gått ur tiden före oss.

IMG_0831
Nya och gamla traditioner smälter samman till något nytt och högst meningsfullt

IMG_0832
För dem som finns i våra hjärtan

 

Tack till käraste E för att du påminde mig om Pär Lagerkvists dikt!