Perfektionist och älskad av alla – adventskalender 2019 #17

Det första har jag starka drag av, det har jag insett på nytt de senaste veckorna. Trots att jag tränat länge på och förvisso också kommit en bra bit på väg mot att känna mig tillfreds med att göra och leverera ”killräckligt”, som Åsa Beckman skrev om häromsistens.

Det andra är en önskan, en drivkraft, som är anledningen till min, ofta omedvetna, perfektionismsträvan. Ett starkt behov av att vara accepterad, uppskattad, erkänd. Existensberättigad.

Jag är inte ensam om att känna detta behov. Så här skriver Åsa Beckman i samma krönika:

Själv är jag i dag 58 år. Jag har varit yrkesverksam i över 35 år, de senaste 15 åren i olika arbetsledande positioner. Jag borde inte längre känna att jag ska topprestera alla arbetsdagar. Ändå finns det inget som jag tycker är så obehagligt som när någon antyder att jag inte gjort tillräckligt. Att jag var slarvig, missat något eller tappat någon boll. Att inte ses som ansvarsfull väcker min skräck. 

Jagfår fortfarande känslan av att jag då förlorar mitt existensberättigande.

Det är faktiskt inte klokt.

Känslan av att jag förlorar mitt existensberättigande. Precis så är det. Och precis-så-är-det-nummer två: ”Det är faktiskt inte klokt.”

Att leva är att lära och att lära är att leva. Det är en av mina livsdeviser. Så vad är då egentligen så farligt med att tappa en boll, missa ett perspektiv? Det ger ju möjlighet till lärande och växande i insikt. Och dessutom näring till ödmjukhet och empati, empati med alla andra som tappar bollar, missar perspektiv, snavar över sin egen ambition att prestera och dessutom göra det perfekt.

Uppenbarligen är det fortfarande farligt. Uppenbarligen har jag ett jobb kvar att göra här. Jag får fortsätta att träna reptilhjärnan. Jag får fortsätta att träna på att bara hålla ångesten tills den klingar av. Vilket den faktiskt gör snabbare idag än tidigare.

Och jag får fortsätta att träna på att vara varsam mot mig själv, visa självmedkänsla när reptilen blixtsnabbt hugger. Ja, det är en till dels evolutionärt programmerad, dels inövad reaktion. Men lika lite som mina misslyckanden i perfektionsjakten definierar mig, gör min reaktion på dessa misslyckanden det. Jag är. Och det räcker. Ja, det är faktiskt fullt killräckligt.

Perfekt på att vara operfekt? – dag 26 i #blogg100

Har ju i några tidigare inlägg skrivit om Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv i boken Våga vara operfekt. Det andra livsrådet är ”Värna om medkänslan med dig själv” med underrubriken ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. I det här inlägget fastnar jag på underrubriken – vad innebär egentligen kraven på ”att vara perfekt”?

Jakten på ”att vara perfekt” – perfektionism – innebär på ett sätt att jag lägger makten över min självuppfattning och självkänsla hos andra: min uppfattning om vem jag är och vad jag är värd får bestämmas av vad (jag uppfattar att) andra tycker om mig och hur (jag tolkar att) ”man ska vara” för att vara ok.

Det är en minst sagt riskabel strategi, för det finns inget jag kan göra för att ha kontroll över hur andra uppfattar mig. Jag kan vara och agera på ett sätt som jag tror uppfattas på ett visst sätt. Men den faktiska upplevelsen hos ”den andra människan” av mig bestäms av så mycket mer än vad jag är och gör – hen ser mig, upplever mig, genom sina filter av medfödda och upptränade värderingar och egenskaper, genom sina glasögon av aktuell sinnestämning.

Det är också en ogenomförbar strategi – ett ”jagande efter vind” med Predikarens ord. Begreppet ”perfekt” beskriver i själva verket oftast något ouppnåeligt, ett statiskt önskat tillstånd av något optimerat, oavsett om det gäller kropp, humör, dammängd i hemmet, antal mail i inboxen eller känslan i en solstol på stranden. Det är inte minst ouppnåeligt i innebörden ohållbart över tid, i och med att drömläget ignorerar vår komplexa vardag i beräkningen och alla de störningar som dyker upp både från människor och företeelser utanför oss själva och från insidan av oss själva till följd av biologiska eller psykologiska processer. Och det säger sig själv att ett statiskt läge inte håller över tid i en dynamisk situation, som ju våra liv minst sagt måste definieras som.

Jag fastnar ibland i ”Facebooksyndromet”. Du vet, den där krypande känslan som uppstår när man scrollat sig igenom ett antal inlägg där ”alla” umgås med familjen, tränar, bjuder på middag, fikar med vänner, vandrar i naturen eller delar bilder på sitt nyrenoverade kök.

Har med åren blivit så pass mogen att jag känner igen tecknen när de dyker upp. Ofta lyckas jag hejda mig och inse att det jag håller på att börja mäta mig mot, det som sår fröet till den gnagande otillräckligheten, är summan av flera individers inlägg, inlägg som dessutom bara speglar en del av alla dessa människors vardag. Inte så lite påminner det om barnens idoga önskebulletiner om än det ena, än det andra, med den lysande (not!) motiveringen att ”Alla andra får ju/har ju/ska ju…”.

Så istället för att moloket fortsätta att vältra mig i en gyttja av mindervärdeskänsla och självförebråelser, försöker jag för det första fokusera på att känna glädje med dem som postat – för dem har tillfället uppenbarligen betytt så mycket, kanske till och med i glädje och stolthet, att de valt att lägga energi på att posta det på FB. För det andra försöker jag inspireras till att bli bättre på att uppmärksamma mina egna ”FB-moments” (oavsett om jag postar något om dem eller ej) med samma ögon.

Hur hanterar du perfektionismen? Vad lägger du i ”att frigöra sig från kraven att vara perfekt”?


Dag 6 i #nuskatrötthetenbort:

Upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under: 4,5. Efter en intensiv start på dagen i städandets tecken krävdes det ca tre ton viljestyrka för att gå iväg och handla, men efter 5 minuters vila tillsammans med 13-åringen och med peppande inköpssällskap av 11-åringen kom jag till slut iväg.

Igår blev det över 12 000 steg. Idag har fokus som skrivet var legat på städning och dessutom påskmiddagsfix. Tillsammans med övriga i familjen städade jag intensivt i över 4 timmar, vilket enligt denna stegomräknare skulle motsvara 22 400 steg – det tror jag inte ett ögonblick på. En promenix till affären blev det också, som fysisk aktivitet.

Eftersom jag i grunden kopplar av när jag lagar mat (i alla fall under lugna och skapande förhållanden) får jag väl också räkna in dagens påskbordsfix med diverse kreativa improvisationer till trötthetsmotandet. Fick glädjen att dela arbetsgemenskapen med 11-åringen en stund. Hon fixade bland annat till denna lingonsill, som är en av mina absoluta sillfavoriter. Och vår påsktårta med citronfromage, mango, hallonsylt och hemfärgat/-kavlat marspiantäcke blev så här snygg:

Skärmavbild 2016-03-26 kl. 21.09.14