Eller – orden finns ju i mig, hos mig. De tar sig bara inte vägen hit till bloggen. De flödar, bubblar och dansar i chattar och samtal person till person, i talmanus, presentationer och annat material till kunder.

Skrivandet för min egen reflektion, i min dialog med mig själv med er läsare som ytterligare ”förmånstagare” är det som stannat upp. Ebbat ut. För tillfället. Säger vi.

För jag vill ju att det ska vara en del av mitt liv. Det är en viktig del av mitt liv. Reflektionen, skapandet och det bollande med en annan människa som uppstår när någon kommenterar. Viktigt.

Längtar efter rutin kring min externaliserade inre dialog som det skrivandet är. Hamnar ofta där, i längtan efter rutinen. Och den längtan växer sig så stark och så stor att den skymmer nuet och möjligheten att vara i det som jag vill att rutinen ska ge ett ofrånkomligt rum för, ge den där självklara nödvändigheten som morgonkoppen med varmt kaffe är. Skymmer möjligheten att bara här och nu skapa det utrymmet.

Som nu. Slår upp datorn och skriver några ord. Prövar om dansstegen fortfarande sitter och om dansgolvet håller.

De satt och det höll så här långt. Orden som rinner ur mig ovan i det försiktiga prövandet ger mig insikten om att mina troll och demoner Rutintörst, Perfektionsberoende och Prestationsdriv än en gång vridit om vägskyltarna på min vandring i att vara skapande, reflekterande människa.

Ha! Jag ser er, jag vet var ni bor och vad ni håller på med, era rackare! Och ni vet att jag har mött och bemött er tidigare, så ta nu och pys tillbaka in i era hålor ett tag. Ta sommarlov, semester helt enkelt! Gärna vääääääldigt länge.