Drog upp persiennen imorse och mitt södra öga (eller sydligt vända ögon iallafall) skådade regn. Skulle gårdagens premiärpendling bli ett tomtebloss?
Kroppen skrek åt mig att välja cykeln. ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” mässade mitt överjag i mitt inre öra. Latmasken svarade att jag inte ville bli nedkyld eller nedstänkt.
Men trots allt plockade jag på mig en grön regnponcho med texten ”Berg-och-dalbanan går fortare när det regnar” på ryggen innan jag gick ut. Ponchon var ett minne från ett regnigt besök på Grönan.
Jag lydde kroppen och överjaget. I jakt på välbefinnande för kropp och själ.
Den bästa belöningen för den övervunna latmasken kom på hemvägen, när jag kört över till Årstasidan och skogen efter Årstabron, där koltrasten saluterade mig med sin jublande, kvillrande sång. Ett av mina absoluta favoritvårtecken.
Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugotredje och tjugofjärde vecka tänker jag bland annat på…
… nya uppdrag där all min samlade kompetens från olika roller och håll under 20 års yrkesliv blir till inspirerande nytta.
… min nya cykel och dagarna med cykelpendling.
… att ha kommit halvvägs i ICA-vättern.
… att få lyssna till ljudet från storbarnens framträdande på skolavslutningen och se deras lysande ögon när de berättade om hur de berört publiken.
… att åter träffa vänner sedan lång tid efter lång tid.
… att ha levt måncykelintentionen prestationsbefriadpå flera plan. Inte minst här på bloggen.
… att se hur vår frölovningsblomma växer sig starkare och större i min älsklings vård. Precis som vår kärlek.
… att göra i ordning altanen med parasoll, odlingslåda och rabatt. Nu är den home base för sommarens fortsatta prestationsbefrielse!
… att sitta under tak på min altan och njuta av doften och ljudet av regn som faller på den törstande marken.
… mera dofter: den av doftschersminshäcken på fastigheten som jag passerar precis innan jag svänger in på ”min” gata. Smultron, barndom och … skönhet.
… läsningen av Viktor Frankls Livet måste ha mening. Fruktansvärda, omänskliga bilder från koncentrationslägren. Och angelägna tankar om den grundläggande betydelsen av människans längtan efter mening, som väcker djupaste resonans i mig.
… picnic med älsklingen och alla barnen på Årstas klippor i flödande sol med aning av halo.
… gåvan av alla ögonblick som tillsammans blir en dag, en vecka, en månad, ett år, ett liv. I glädje, frustration, sorg, smärta, så är jag i alla fall vid liv och med förmågan att ta in skönheten, glädjen, kärleken och hoppet i tillvaron liksom att i allt högre utsträckning härbärgera det som skaver och gör ont.
Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan som gått?
Frölovningsblommarn, vårt silkesträd växer så det knakar.
Alla plantor på plats! En salig blandning med lavendel, gräslök, perslilja, timjan, kaprifol, rosor, timjan och oregano. Och utanför bilden dvärgsyrén och smultron.
Min nya leksak tar mig alltså ut på promenader (det gjorde iofs den gamla hederliga iPhone-kameran också). Den får mig också att se på miljön runt mig med nya ögon – skönheten i en sten, en regnblöt asfaltsyta, regndroppar på ett räcke, fasaddetaljer… Med iPhonen har jag haft svårt att få till djup i bilderna – med min nya leksak blir jag också mycket mer uppmärksam på perspektiv och skärpedjup i ett motiv.
Promenaderna är inte särskilt snabba, med åt det zombieintensiva (det måste vara nivån under lågintensiv, va?) hållet. När den första förälskelsen gett med sig ska jag kombinera med poddpromenader (dvs promenader när jag lyssnar på poddar) för att få ihop de steg som jag dagligen samlar.
Under året har jag blivit tydligt påmind om att jag mår bra av att skapa. Musik, matlagning, text (både i privat blogg och i jobbets rapporter), poesi och foto är mina grejer, än så länge. I alla fall i bemärkelsen ”roliga att göra” – huruvida jag når någon särskild verkshöjd i mitt skapande bryr jag mig faktiskt mindre om (utom vad gäller jobbalstren då).
Här är några smakprov från dagens fotopromenader. Mest natur och byggnader – jag har svårt för att fota människor; känner mig som värsta paparazzin.
Nässelfjärilens röda färg matchar Falu rödfärg ganska bra!”En sten på marken ska man inte förkasta; den har också en himmel, bara man ger den tid.” (ur Poesi på väg, SL 2006)Familjen får ställa upp som övningsmodeller – maken tycker han ser trött ut här, jag tycker att det är mer åt det sensuella hållet… I en av mina fotoböcker skriver författaren om effekten av att använda fönster som ljuskälla vid porträtt, och ger ett sådant här exempel på halvt belyst, halvt skuggat porträtt. Jag tycker det är en intressant princip, även om jag just här skulle ha bett A vrida på sig lite till. Stockrosor i ljuvligt rosa lockar både fotograf och pollensamlare. Även här så himla vackert mot den faluröda bakgrunden. Som smälta diamanter i solen… Som jag har suktat efter att kunna leka med skärpedjupet på det här sättet! ”Se, hur hela Uppland står i lågor. Kvällssol brinner bortom Solna skog.” Ur Stockholmsmelodi av Evert Taube. Himlen på bilden har fått lite hjälp av Photoshop…
