Och glädjen finns där fortfarande

”Vi är bara vänner. ” Sedan en tid har det som började växa fram som ett vackert, härligt  ”vi” förra sommaren tagit en annan form. Vi är inte längre ett par, däremot är vi fortfarande goda vänner.

Att inleda och utveckla en parrelation när man är mitt i livet är inte helt enkelt. Vanor och preferenser har formats under många år. Man börjar få någorlunda insikt i vad man behöver och vad man mår bra av.

När förälskelsen och passionen slår ner är det lätt att bortse från, kanske till och med glömma bort, mångårigt rotade behov och preferenser som inte riktigt hittar en naturlig plats i den nya relationen. Som kanske till och med kolliderar med den andres behov och vanor. Efter en tid gör de sig ofrånkomligen påminda igen – vanans makt är stor, och personligheter är ganska så trögrörlig materia.

Visst kan man komma genom sådana skav och ut på andra sidan som ett starkt och tajt ”vi”. Även när man börjar mitt i livet. Det förutsätter hårt jobb, sannolikt både på egen hand och som par. Extern hjälp tas alldeles för sällan, och ofta alldeles för sent.

Vi hyser båda stor tacksamhet och kärlek till varandra för vad vi delat, gett till och fått av varann under vår tid tillsammans. Jag tar med fina minnen av närhet, lust och åtrå, skratt, gemenskap i samtal och praktiska grejer, nya bekantskaper med våra nära och kära, inte minst då med våra respektive barn. Och som sagt, respekt och vänskap finns kvar. En gåva jag är glad att vi kan ge varandra.

Att avsluta en relation gör ont. Gemensamma drömmar och förhoppningar brister. Samhörigheten, tillhörigheten, som jag insett är ett behov som ligger djupt, djupt i mig (hos de flesta kanske) tar annan form. Fastän kärleken kanske fanns kvar.

Ändå – grundtonen av glädje som jag skrev om i mitt förra inlägg lever i mig på något märkligt sätt. Visst faller tårar lite oftare än vanligt (och då är jag ju ändå en lättgråten person). Men någonstans har jag levt textraderna i sången It’ll rain today av Michelle Willis. De hjälper mig  att landa i en acceptans och ett varande där känslorna har en självklar plats, men inte kidnappar mig.

The light is gonna keep you going
Though the dark is gonna help you understand
(Ljuset får dig att fortsätta
Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)

Läst: Berättelse om ett äktenskap

IMG_3848Det var med blandade känslor jag lade ifrån mig min första Bokabonnemangsbok, Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap.

Sällan har jag läst sådan poetisk prosa. Sånt självlysande språk. Ska bestämt hålla utkik efter fler poeter som vänstrar som prosaister. (Bob Hansson väntar i min bokhylla bland annat.)

Jag dras in av ett språk med kraften av en elektromagnet i Timmys och Jons unika relation. I alla fall jobbar de – han? – hårt för att de inte ska bli som andra par, för att deras relation ska vara äkta, enastående, självförverkligande och utan lojalitet mot något annat än deras egna personer och relation – konventionerna göre sig icke besvär.

Men attans också – under den moderna ytan bryter det fram uråldriga drifter som svartsjuka, hämndlystnad och längtan efter exklusiv tvåsamhet. Och missionärsställningen som kronan på verket.

Det är Jons röst vi hör i boken. Fast det är Timmys upplevelser vi följer i första hand. Eller, det är Timmys upplevelser i Jons tolkning.

Och det är det som ger ett skav hos mig. Jon tolkar in rätt mycket i Timmys beteende och agerar också på sin tolkning av vad som händer hos henne. Alltmer desperat ju mer outgrundlig hon blir för honom.

För mig, som ofta söker så mycket information som möjligt, från olika håll, ur olika perspektiv, blir berättelsen om äktenskapet därför bara halv. Å andra sidan heter ju boken inte Berättelsen… utan bara Berättelse. Jons berättelse.

Han målar sin Timmy i målmedvetenhetens färger. En stark kvinna, som länge vetat vad hon vill och som enträget och disciplinerat format sitt liv, inklusive äktenskap, och formar sin kropp till att svara upp mot sina ideal. Vars balans rubbas av plötslig attraktion som växer till en allt uppslukande passion, bortom förnuft och utom kontroll.

En kvinna som lämnar mig ganska oberörd. Kanske för att hon i Jons berättelse stänger sig, blir oberörbar för honom. Han, vars desperation och till självskadebeteende gränsande servilitet för en stund påminner om den bottenlösa smärtan i att bli lämnad.

Att det skaver beror nog i ärlighetens namn också på att jag själv har en icke försumbar tendens till att tolka in rätt mycket i mina medmänniskors beteenden. Och glömma bort att stämma av med dem om mina antaganden stämmer. Jon skulle på den punkten mycket väl kunna vara jag.

Skavet till trots, är det en bok jag gärna lästipsar vidare om. Tack Helena och Bokabonnemanget för en rik upplevelse, med tankespjärn och av perfekt längd dessutom!

Jesusbarn minus 23 – Det är i mellanrummen det händer

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

I skrivandet av gårdagens inlägg om tystnad kom jag att tänka på något jag nyss läst i The Master and his Emissary av psykiatern och filosofen Iain McGilchrist. Boken handlar om hur skillnaderna mellan våra två hjärnhalvor har påverkat och påverkar vår kultur och vårt samhälle.

Music consists entirely of relations, ”betweenness”. The notes mean nothing in themselves: the tensions between the notes, and between notes and the silence with which they live in reciprocal indebtedness, are everything. Melody, harmony and rhythm each lie in the gaps, and yet the betweenness in only what it is because of the notes themselves. Actually the music is not just  in the gaps any more than it is just in the notes: it is in the whole that the notes and the silence make together. Each note becomes transformed by the context in which it lies.

(Musik består helt och hållet av relationer, ”mellanrumsskap”. Tonerna betyder ingenting i sig själva: spänningen mellan tonerna och mellan tonerna och tystnaden som den lever i ömsesidig tacksamhetsskuld till, betyder allt. Såväl melodi, harmoni som rytm uppstår i tomrummen, och ändå är mellanrumskapet bara vad det är på grund av just tonerna. I själva verket finns musiken inte bara i tomrummen mer än vad den finns bara i tonerna: det är i helheten som tonerna och tystnaden sammanfogas. Varje ton förvandlas av det sammanhang som den finns i. Min översättning)

Och som med musiken är det med oss människor, bortsett från att jag nog ändå vill hävda att varje människa faktiskt betyder något i sig själv. Men jag tänker så här: det är i spänningen mellan personerna och till allt det som omger oss av natur, kultur och struktur som vi och vårt gemensamma hela utvecklas, vare sig det är som kärlekspar, familj, vänkrets, arbetsplats eller samhälle. Typ så här: ”I själva verket finns växandet, utvecklingen, expansionen inte bara i relationer och strukturer mer än vad den finns i bara individerna: det är i helheten som människorna och och det som omger oss sammanfogas. Varje människa förvandlas av det sammanhang som hen finns i.”.

 

Missförstådd närvaro?

Så dök det upp en kommentar om mindfulness, eller medveten närvaro, i flödet igen: ”jag har prövat, men blir bara ännu mer stressad av att sitta där och tänka på ingenting.” Från min horisont finns det gott om missförstånd kring mindfulness. Att det är lika med att passivt och över tid gilla läget trots missförhållanden eller att det är lika med meditation som tolkas som att sitta stilla och hindra tankarna från att komma, eller ”tänka på ingenting”.

För mig handlar mindfulness om en grundhållning till tillvaron, inte enskilda meditationsförsök. Det är inte lika med passivitet, däremot handlar det om att inte automatiskt stämpla bedömande etiketter på känslor, tankar, skeden, personer och situationer. Det är inte lika med en självupptagen introspektion, utan en viktig grund för att utveckla – eller avveckla – relationer med mina medmänniskor.

zoom-and-focus-on-autumn-leavesMindfulness handlar för mig om att att observera: Vad är det det som händer mig? Vilka är mina reaktioner – vilka tankar och känslor upplever jag?

Det handlar om att identifiera och sätta ord på mina upplevelser, tankar och känslor – inte genom att med automatik stämpla dem som goda eller dåliga, önskade eller icke önskade. ”Det gör ont för att…, Jag sörjer att…, jag är så arg för att…, jag är glad för att…, jag känner hopp för att…”.

Det handlar om att acceptera tankarna och känslorna – vrede, sorg, glädje… – för vad de är. Det handlar om att, i ögonblicket, se verkligheten som den är. När vi lägger ner kampen mot att hålla det som gör ont borta respektive för att klamra oss fast vid som känns bra får vi andrum.

Det handlar om att i det andrummet sätta fokus på och ta ut riktningen för vägen framåt. Om att identifiera nästa steg, och vägen så långt jag kan se, och stämma av dem mot mina grundvärderingar och grundprioriteringar:

  • vad behöver jag nu för att leva [nyfiket, lärande, helhjärtat och sårbart] (ersätt orden med några av dina grundvärderingar) framåt?
  • vilka relationer är viktiga för mig att hålla fast vid och utveckla?
  • vad vill jag ska prägla dessa relationer?

Och det handlar om att ta det där första steget, och om att fortsätta vandra framåt, hela tiden i medveten närvaro om vilka tankar och känslor som väcks hos mig – och att observera, identifiera, acceptera och agera i en ständig iteration.

Medveten närvaro är för mig ett sätt att inte svepas med av den flodvåg av känslor och tankar som min reptilhjärna ofta häller över mig, och som ganska ofta triggar beteenden som var konstruktiva en gång hos mina förfäder där på savannen bland sabeltandade tigrar, men som idag riskerar att skada både mig själv, mina medmänniskor och relationen oss emellan.

”Det är så jobbigt, jag blir alldeles sönderstressad, av att ständigt fokusera på det som händer och det jag känner” är en vanlig invändning mot mindfulness. 

Jag väljer att utveckla min förmåga till att leva medvetet närvarande på ungefär samma sätt som jag väljer att utveckla andra förmågor: jag övar i avgränsade pass. Antingen genom meditation (som för mig inte handlar om att tänka på ingenting, men det är ett annat inlägg), genom yoga eller genom att öva observation, identifikation, acceptans respektive agerande när tillfälle ges – oavsett om det handlar om att diska för hand, göra knipövningar, vika tvätt, promenera, åka tunnelbana, äta, samtala, läsa, ja, till och med blogga. Över tid spiller mindfulnessövandet över på resten av mitt liv, utan att jag behöver anstränga mig – ungefär som knipövningarna ger långtidseffekter…

I min medvetna närvaro finns faktiskt också utrymme för mindlessness, som ofta framställs som en motsats till mindfulness. När jag är medvetet närvarande i mina upplevelser och behov står det mig fritt att agera genom att låta tankarna vandra, att lyssna på min intuition och fatta ögonblickliga beslut.

Medveten närvaro handlar för mig om att leva livet fullt ut, med hjälp av alla mina förmågor och egenskaper i enlighet med de grundvärderingar som jag har och i den samhörighet med andra som ger mening och sammanhang. 

Känner du igen dig?