18 december – våga välja giraffen i jul

Det var på en föreläsning med en barnpsykolog om barns självkänsla för en sådär 15–16 år sedan som jag för första gången hörde talas om giraffspråket. Giraff, därför att giraffen lär ha det största hjärtat av landdjuren och med sin långa hals både är sårbar och har en förmåga att se långt, bortom det som är närmast. Ett språk som kännetecknas av reflektion, sårbarhet och medkänsla.  

Motsatsen kallas vargspråket (eller efter det engelska originalet Schakalspråket). Lite förenklat kanske, men det står för ett aggressivt, svartvitt förhållningssätt till världen där attack och kritik – utåt mot omvärlden eller inåt mot personen själv – är modus operandi när man känner sig ifrågasatt. Inte sällan är personen omedveten om sitt beteende, men jag tänker att det finns gott om exempel på mer medvetna val av detta sätt att kommunicera.  Om du vill se ett eller ett par miljoner exempel på varg-/schakalspråket är det till exempel bara att utforska diverse Twittertrådar… Kanske borde Twittersymbolen bytas ut från den lilla söta fågeln till något mer blodtörstigt.

Non Violent Communication (NVC), som det mer formella namnet är på giraffspråket, skapades av psykologen Marshall Rosenberg med start i hans arbete med rasintegrering i södra USA i början av 70-talet. Modellen utvecklades till det vi idag känner igen den som fram till början av 2000-talet och har använts i konfliktlösning i många sammanhang, inklusive olika fredsprocesser.

Den grundläggande principen handlar om att ett samtal där empati och medkänsla finns är mer sannolikt att leda fram till en konstruktiv lösning på konflikter. I NVC präglar empatin och medkänslan dels lyssnandet på mig själv, mina observationer, känslor, behov och önskemål, dels lyssnandet på den andre för att ta in de observationer, känslor, behov och önskemål som ligger i eller under vad hen säger. Ett sådant lyssnande sker med hjärtat  mer än med intellektet, eller som Rosenberg formulerade det: ””emptying the mind and listening with our whole being (att tömma sinnet och lyssna med hela vårt varande)”. 

De där komponenterna som jag nu nämnt två gånger är fyra hörnstenar i NVC. De beskrivs ofta som olika steg, men de behöver inte komma i någon särskild ordning. Vi kan benämna dem som fyra olika perspektiv, som vi behöver uttrycka så ärligt och tydligt som möjligt. För oss själva till att börja med. 

Observation handlar om att beskriva de fakta som vi upplever med våra sinnen (hörsel, syn, känsel, smak, doft) vid ett specifikt tillfälle och i ett specifikt sammanhang. Det är alltså motsatsen till de där meningarna med Alltid och Aldrig som inte sällan kryper fram när humöret hettar till. Istället för att med anklagande röst skälla ut tonåringarna för att de ”aldrig ställer sina skor på skohyllan” har jag åtminstone vid några tillfällen försökt att lugnt konstatera att ”Dina skor står inte där vi kommit överens om att de ska stå”. 

I perspektivet känslor handlar det om att identifiera och ge uttryck för känslorna som det här väcker. Inte sällan handlar det om känslor på flera plan. ”Jag blir trött och ledsen när jag ser det. Jag städade här i morse och det känns som att du inte ser mig och mina ansträngningar för att hålla ordning här hemma.” (Jag är väl medveten om att föräldrar och barn ofta har olika standard och förväntningar på vad som är ”ordning”… )

Under känslorna ligger våra behov. Ofta så svåra att få ordentligt grepp om, ofta så läskiga att ge uttryck för. För tänk om de avvisas, tänk om jag avvisas? Men eftersom människor i allmänhet inte är tankeläsare (och tur är väl det), så behöver vi artikulera och vara tydliga med dem i relation till andra. Och det i sin tur förutsätter att vi är tydliga och artikulerade mot oss själva. Jag vet av egen erfarenhet att det inte sällan är där en kommunikationssvårighet med andra börjar. Att ta mig tiden att reflektera vad det är jag behöver i en viss situation, att våga stå fullt ut för det, att känna att jag har rätt att ha och uttrycka mina behov kan vara något av det mest utmanande. ”Jag behöver känna mig som del av en gemenskap och inte bara som en hushållerska eller hotellvärdinna”. 

Och det är i det här steget som det geniala i NVC ligger när det gäller att skapa medkänsla och bryta dödlägen i konflikter. Rosenberg utgick från tanken att vi människor har gemensamma behov, som tillhörighet, ömhet, bekräftelse, trygghet, värde och autonomi. När vi möts i, känner igen oss själva i den andres behov öppnar vi vägen för att hitta gemensamma sätt att möta dem. 

Det leder oss till perspektivet önskemål eller förfrågan (request på engelska). Det kan vara jag som uttrycker ett önskemål (”Jag vill be dig att ställa skorna på hyllan nu och i fortsättningen”) eller så bjuder jag in den andre att uttrycka sitt önskemål. (”Vad behöver du för att kunna ställa skorna på skohyllan”). Det är ett önskemål det handlar om, inte ett krav. Om den andre svarar nej på mitt önskemål, behöver dialogen fortsätta med att utforska hens behov och önskemål i situationen. 

NVC är inte en magisk trollstav. Det funkar sämre eller inte alls i sammanhang där det finns genuint dysfunktionella mönster eller djup ovilja från den andre parten att relatera. Det är inte heller en trollformel för att få folk att göra som man vill. Det är en del av den komplexa dans, ibland sörjig, taggig och läskig, ibland kristallklar, livgivande och vacker, som det är att vara i relation till andra människor.

Marshall Rosenberg menade att NVC var en andlig praktik, i det att den tränar oss i ett förhållningssätt av närvaro, empati och medkänsla till oss själva och andra. Och tvärtemot vad många handlingar i religioners namn ger uttryck för, så är det omistliga delar av vad sund andlighet handlar om. 

Dagens luckpaket till dig är att, med inspiration från giraffspråket och främst för dig själv, träna på att formulera observationen, känslan, behovet/behoven och önskemålet i en situation när du känner frustrationens rastlösa energi börja röra sig i dig. När du sedan känner dig redo kan du testa i ett samtal med någon annan. Det kan vara en bra uppvärmning inför att hitta nya sätt att skapa julfrid. 

Foton:

Två giraffer: Chris-Håvard Berge på Flickr

Närbild på giraff: Magda Ehlers på Pexels

4 december – om en kungsväg till goda relationer

Ringfingret på vår hela hand är relationerna. Ensam är inte stark. Vi blir till som individer genom varandras ögon, öron och händer. Ju fler år jag lägger till min historia, desto viktigare blir förmågan att lyssna och nåden att bli lyssnad på i konsten att vara i relation med andra. 

Relationer byggs när jag lyssnar med viljan att förstå mer om den jag lyssnar på. Att lyssna för att vara i relation handlar alltså bland annat om hur jag lyssnar. 

Bild i samarbete mellan AI:t DALL-E2 och Sara Modig.

För lyssna kan vi ju göra på så många olika sätt: förstrött och halvhjärtat för att upprätthålla en mask av intresse, för att hitta en krok att hänga upp mina egna tankar och budskap på eller för att förstå sakinnehållet i det som det pratas om. 

Näring för relationerna hittar vi i det empatiska, inkännande lyssnandet. Det som vi tillämpar när vi lyssnar för att förstå mer om, få syn på och känna in mer av den andras tankar, känslor, situation och sammanhang. 

När jag coachar går jag in i vad min lärare i coachutbildningen kallade för coachtillståndet. När han beskrev det, kände jag igen det som en variant av den medvetna närvaro som är kärnan i mindfulnesspraktiken. Det handlar om en närvaro, där jag medvetet lägger hela mitt fokus och uppmärksamhet på den som jag coachar, och där jag hela tiden återvänder till den här uppmärksamheten när tankarna kommer, pockar på och lockar mig åt andra håll. 

Nu menar jag inte att vi alltid ska lyssna ”på coachiska” på varandra. Relationen mellan coach/mentor och klient/adept är trots allt en speciell sorts relation som inte är relevant eller rätt i alla lägen. Det blir jag ofta uppmärksammad på om inte annat av min samtalspart när jag mer eller mindre omedvetet glider in mot coachrollen i ett vardagssamtal med en vän eller familjemedlem…

Sen jag började att ta med närvaro och intention –  ”jag vill lyssna på den här personen för att bättre förstå hen och vyn från hens utsiktspunkt på världen” – mer medvetet in i vardagens lyssnande, om än på en annan nivå och med inte fullt så ”coachiska” frågor, känner jag dock mig som en bättre, lugnare och mer öppen lyssnare. Jag njuter till och med mer av att lyssna och samtala med andra än vad jag gjorde tidigare, i ett mer omedvetet lyssningstillstånd. 

I coachtillståndet ingår också icke-dömandet, som ju är en annan av hörnstenarna i mindfulness och coaching. Att inte döma, inte etikettera, är inte alltid lätt, men ack så utvecklande för mig som lyssnare. Så mycket mer jag hör av den andra och så mycket mer jag kan få syn på av världen, när jag inte stänger av öronen genom förutfattade meningar eller andra dömande mönster. 

Och att få bli lyssnad på i ett icke-dömande – som sagt, det är nåd. 

Dagens luckpaket innehåller uppmaningen till dig att observera lyssnandet i ditt liv.

För det första, hur du lyssnar på olika människor i olika situationer. För det andra, hur det känns att bli lyssnad på av personer med olika intentioner i sitt lyssnande. 

Advents- och jultiden erbjuder många tillfällen till möten med andra människor, möten som kan ge bra föda för observationer av och reflektioner kring lyssnandet. De kan också vara bra lyssningsgymsessioner för att träna på att lyssna med just den intention som du vill ha i varje givet tillfälle. Inget säger att vi nödvändigtvis måste lyssna empatiskt till varje person vi möter hela tiden och överallt. 

Men när du vill fördjupa relationen med den där personen som betyder mycket för dig – då är det lite av en kungsväg framåt!

Och glädjen finns där fortfarande

”Vi är bara vänner. ” Sedan en tid har det som började växa fram som ett vackert, härligt  ”vi” förra sommaren tagit en annan form. Vi är inte längre ett par, däremot är vi fortfarande goda vänner.

Att inleda och utveckla en parrelation när man är mitt i livet är inte helt enkelt. Vanor och preferenser har formats under många år. Man börjar få någorlunda insikt i vad man behöver och vad man mår bra av.

När förälskelsen och passionen slår ner är det lätt att bortse från, kanske till och med glömma bort, mångårigt rotade behov och preferenser som inte riktigt hittar en naturlig plats i den nya relationen. Som kanske till och med kolliderar med den andres behov och vanor. Efter en tid gör de sig ofrånkomligen påminda igen – vanans makt är stor, och personligheter är ganska så trögrörlig materia.

Visst kan man komma genom sådana skav och ut på andra sidan som ett starkt och tajt ”vi”. Även när man börjar mitt i livet. Det förutsätter hårt jobb, sannolikt både på egen hand och som par. Extern hjälp tas alldeles för sällan, och ofta alldeles för sent.

Vi hyser båda stor tacksamhet och kärlek till varandra för vad vi delat, gett till och fått av varann under vår tid tillsammans. Jag tar med fina minnen av närhet, lust och åtrå, skratt, gemenskap i samtal och praktiska grejer, nya bekantskaper med våra nära och kära, inte minst då med våra respektive barn. Och som sagt, respekt och vänskap finns kvar. En gåva jag är glad att vi kan ge varandra.

Att avsluta en relation gör ont. Gemensamma drömmar och förhoppningar brister. Samhörigheten, tillhörigheten, som jag insett är ett behov som ligger djupt, djupt i mig (hos de flesta kanske) tar annan form. Fastän kärleken kanske fanns kvar.

Ändå – grundtonen av glädje som jag skrev om i mitt förra inlägg lever i mig på något märkligt sätt. Visst faller tårar lite oftare än vanligt (och då är jag ju ändå en lättgråten person). Men någonstans har jag levt textraderna i sången It’ll rain today av Michelle Willis. De hjälper mig  att landa i en acceptans och ett varande där känslorna har en självklar plats, men inte kidnappar mig.

The light is gonna keep you going
Though the dark is gonna help you understand
(Ljuset får dig att fortsätta
Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)

Läst: Berättelse om ett äktenskap

IMG_3848Det var med blandade känslor jag lade ifrån mig min första Bokabonnemangsbok, Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap.

Sällan har jag läst sådan poetisk prosa. Sånt självlysande språk. Ska bestämt hålla utkik efter fler poeter som vänstrar som prosaister. (Bob Hansson väntar i min bokhylla bland annat.)

Jag dras in av ett språk med kraften av en elektromagnet i Timmys och Jons unika relation. I alla fall jobbar de – han? – hårt för att de inte ska bli som andra par, för att deras relation ska vara äkta, enastående, självförverkligande och utan lojalitet mot något annat än deras egna personer och relation – konventionerna göre sig icke besvär.

Men attans också – under den moderna ytan bryter det fram uråldriga drifter som svartsjuka, hämndlystnad och längtan efter exklusiv tvåsamhet. Och missionärsställningen som kronan på verket.

Det är Jons röst vi hör i boken. Fast det är Timmys upplevelser vi följer i första hand. Eller, det är Timmys upplevelser i Jons tolkning.

Och det är det som ger ett skav hos mig. Jon tolkar in rätt mycket i Timmys beteende och agerar också på sin tolkning av vad som händer hos henne. Alltmer desperat ju mer outgrundlig hon blir för honom.

För mig, som ofta söker så mycket information som möjligt, från olika håll, ur olika perspektiv, blir berättelsen om äktenskapet därför bara halv. Å andra sidan heter ju boken inte Berättelsen… utan bara Berättelse. Jons berättelse.

Han målar sin Timmy i målmedvetenhetens färger. En stark kvinna, som länge vetat vad hon vill och som enträget och disciplinerat format sitt liv, inklusive äktenskap, och formar sin kropp till att svara upp mot sina ideal. Vars balans rubbas av plötslig attraktion som växer till en allt uppslukande passion, bortom förnuft och utom kontroll.

En kvinna som lämnar mig ganska oberörd. Kanske för att hon i Jons berättelse stänger sig, blir oberörbar för honom. Han, vars desperation och till självskadebeteende gränsande servilitet för en stund påminner om den bottenlösa smärtan i att bli lämnad.

Att det skaver beror nog i ärlighetens namn också på att jag själv har en icke försumbar tendens till att tolka in rätt mycket i mina medmänniskors beteenden. Och glömma bort att stämma av med dem om mina antaganden stämmer. Jon skulle på den punkten mycket väl kunna vara jag.

Skavet till trots, är det en bok jag gärna lästipsar vidare om. Tack Helena och Bokabonnemanget för en rik upplevelse, med tankespjärn och av perfekt längd dessutom!