Skepp ohoj från böljan den blå! I sällskap av min främsta själsfrände sitter jag nu här i min hytt och myser på M/S Amorella på väg till Åbo.
Mitt ärende med resan är att skriva ostört ett antal timmar. Men ska en jobba måste en ju ladda upp med näring först. Så jag började resan i À la carte-reston – en helt gudomlig njutning!
Det var hissen direkt till sjunde himlen när förrättens jordsärtskockspudding träffade smaklökarna. Den sockersaltade renfilén smälte i munnen av mörhet och rödbetsspadet (sirapen skulle jag nog snarare beskriva konsistensen som) bröt av fint.
Varmrättens vildandsbröst och vildandskrokett var perfekta ihop med Reservan från vingården Remelluri i Rioja. Pumpavariationerna gav färg och smakfyrverkerier – en ugnsrostad ganska konventionell, en syrad och en med kardemummakryddning (fast jag undrar om det verkligen var pumpa i den, kändes och såg ut mer som en mild potatispuré)…
Som avslutning fick både ögon och smaksinnet en fest. Havtornsparfaiten med choklad- och honungsvariationer var så höstligt vacker – och lika god som den såg ut!
Sällskapet var det inget fel på. Jag och mig själv rådde oss själva, tog in smakerna till fullo, tjuvlyssnade på konversationer vid borden runtom oss och bjöd in Brené Brown att göra oss sällskap mellan rätterna.
Så var det ju det där med själsfränden då. Jag väljer att avstå från tron på att det bara finns en själsfrände för mig. De senaste veckorna har varit ett mycket tydligt kvitto på att jag har flera själsfränder runtomkring mig. Jag är dessutom lyckligt lottad nog att trivas väldigt bra i i mitt eget sällskap – och någon som känner mig och delar mina våndor, hemligheter, glädjeämnen och drömmar bättre än jag själv är nog svårt att hitta (inte minst på en Finlandsfärja).
