Det kändes helt galet och ändå lite spännande. Ja, det spännande bestod väl i och för sig mest i att klä av sig alla kläderna mitt ute i det öppna, där folk faktiskt kan se en. För att jag skulle doppa mig i så där 10 till 12-gradigt vatten med vita gäss på, det kändes mest där och då bara galet.

Jag har alltid varit en badkruka. Allt under 20 grader har varit för kallt för mig, och jag tycker att badhusens 24-gradiga bassänger inte är någon njutning direkt.

Min själssöstra Helena har kallbadat från nakenbryggan i Ribersborg i snart ett år. Och vännerna Pernilla och Anette är hängivna vinterbadare. Det var för övrigt också min farfars far, lokal kändis i Sandviken just som vinterbadare. Inspirationen har liksom byggts upp.

När jag nu hälsar på Helena för ett par dagars skrivretreat var det kanske farfars fars gener som slog till. Eller om det var klimakteriet, det gör ju en massa galna saker med en har jag förstått och märkt av på andra sätt.

För kallbadas skulle det. Vi cyklade iväg genom ett höstvackert, gyllene Malmö i strålande sol. Parkerade våra cyklar och drog av oss kläderna.

Inte nog med att vi skulle bada i kallt vatten, jag hade också fått en idé om att ta tillfället i akt att fota mig i bara mässingen, med en schal som anständighet. En bild för att fira, manifestera, celebrera min vänskap med min kropp efter många års lågintensivt krig. Så det började vi med. Resultatet kommer i ett annat blogginlägg. Varmt var det inte i luften.

Sen var det ofrånkomligen dags för badet. ”Slappna av och andas”, sa Helena. ”Tänk på sångpedagogen!”.

Steg för steg nerför trappan. Gjorde som Helena sa att hon gör, steg för steg utan att känna efter eller tveka. Andades. Koncentrerade mig på att spänna av de naturligt spända musklerna allteftersom vattnet steg runt kroppen.

Doppade mig. Kallt vatten – men inte så kallt som jag väntat mig – omslöt mig. Vågorna slog in mot stranden. Solen lyste på oss från en intensivt blå himmel.

Lugna andningen, slappna av i kroppen.

Autonoma nervsystemet tog över kontrollen, andningen blev snabb och kroppen spänd. Efter 10 sekunder klev jag upp för trappan igen.

Kall, men ändå härligt varm. Fort på med strumpor – för fötterna var kallast. Valde bort tjocka ylletröjan som jag packat med. Den behövdes inte.

Bubbliga av ”wow”, endorfiner och energi cyklade vi milen hem igen.

Nu mår jag riktigt, riktigt bra. Det kan nog bli fler kallbad. Kanske ska jag gå i farfars fars fotspår?