Kurs i blånande rymd

Igår gick jag för första gången uppför trapporna till denna pampiga entré.

IMG_3258

Det var äntligen dags för första kurstillfället i kulningskursen. Vi var ett femtontal hågade, en mansröst, resten kvinnoröster, som mötte upp vår lärare Susanne Rosenberg vid receptionen.

Jag gillar högskolemiljön. Att vara på en plats där människor är och möts för att lära nytt, utveckla en eller flera förmågor och förhoppningsvis som människor i så koncentrerad form som den miljön är, är inspirerande. ¨

Vid just den här högskolan (om än inte denna nybyggda fysiska miljö) hade jag ju för hundra år sedan (eller i alla fall närmare trettio) ambitionen att studera till kyrkomusiker. Så blev det inte.

Livets kringerlikrångliga vägar tog mig hit till slut. Till en helt annan typ av upplevelse och utbildning än den jag en gång såg framför mig.

Kurs i kulning – vad innebär det? Vi börjar med kulning. Det är den månghundraåriga sångtradition som utvecklats inom fäbodkulturen som bruksmusik för att locka på djuren och kommunicera med varandra på långa avstånd.

Jag kom i medveten kontakt med kulning, när jag med min kör Carmina firade midsommar på Sjövik i Dalarna några år runt millennieskiftet. I och för sig hade jag nog hört det tidigare vid några tillfällen. Men detta var första gången jag kan komma ihåg att jag tänkte: Wow! Så magiskt! Tänk om jag skulle kunna…

Som så ofta i livet, går åren utan att en gör något åt sådana tankar. För två år sedan dök dock en annons upp i FB-flödet, delad av Helena. ”Kulning på Österlen” – en helgkurs i Skåne. Jag bestämde mig på studs. Nu var det dags! Helena anslöt också, och vi fick en oförglömlig helg (som jag skrivit om här, här och här) med magiska Anna Elwing som lärare. Att låta så enormt starkt, som kulning kan göra, och att använda både psykisk och fysisk kraft på det sätt som det förutsätter – det var en starkt befriande upplevelse!

Sen då? Rädd för att vara till besvär och störa som jag är, har jag haft svårt att skapa mig tillfällen att prova och vidmakthålla det jag lärde mig. Jag har passat på när jag varit i lantlig miljö eller i skogen. Men avslappnad har jag aldrig varit. Så den där riktiga kraftboosten som jag upplevde på kursen har aldrig kommit tillbaka.

När jag i min nyfunna energi i höstas, scrollade igenom kurserna på antagning.se, snavade jag över denna kurs, sökte och kom in.

Vi ägnade gårdagskvällen åt att prata om kulningens bakgrund och åt att lära oss två vallåtar i vallåtsmodus – den uppsättning toner som ger valllåtarna och kulningen mycket av dess karaktär. Vi lyssnade också på lockrop från olika delar av världen. Först nästa vecka blir det prova på själva tekniken. Jag tog tillfället i akt att tacka Susanne för den inspelning av Vallmusik vid Stångtjärn som hon medverkar på. Den har åtskilliga gånger fått lugna ångest, skänka tröst, bära stillhet och skapa hopp hos mig under de senaste åren. Hon blev glad, ja, rörd, över att jag delade det med henne.

Kanske kan tonerna över Stångtjärn vara även dig till tröst någon gång när du behöver det. Lyssna här.

Vid gårdagens tillfälle fick vi välja ett ord som symboliserar kulning för oss. Mitt undermedvetna valde omedelbart ”Blå” åt mig. En medstudent valde ”Rymd”. Och jag tänkte att ”Blånande rymd”. Det är den känslan som kulning skapar hos mig. Blå som i lugn närvaro. Rymd som i öppenhet mot det som är bortom och inom.

Backspegel i tacksamhet och förundran 8

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Fast den åttonde veckan hann komma ett par dar in i den nionde innan veckans backspegel blev publicerad. Årets åttonde vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… snön som fallit och gjort jorden vit, vacker och tystare.

… det återvändande ljuset.

… två kursdagar i Det professionella samtalet, med många bra modeller, tänkvärda insikter och nya bekanta.

… frihetskänslan efter besöket på återvinningscentralen. Det är såååå skönt att bli av med gammal bråte. Och måndagkvällar i ett nysnöat Stockholm visade sig vara en hit! Nästan inga andra där.

… besöket i förvåriga Skåne med anledning av spännande nytt uppdrag i egna firman. Och den fantastiska matupplevelsen på Sajvva i det minst lika fantastiska sällskapet av min styrelsesuppleant Helena. Vi föll båda pladask för tavlan på toaletten med denna text:

IMG_2753

… känslan av ren tvätt efter ett maratonpass i tvättstugan.

… spontanfikat hos grannen M, en själsfrände vägg i vägg.

… ljuvlig middag på libanesiskt tema och goda samtal med kära väninnor.

… avfärd mot vinterlandet i Norrland för sportlovsnjutning med 10-åring, älsklingen och hans 12-åring. Vintervacker väg varvades med bilköer.

IMG_2818

… ahaupplevelsen som levererades av professor Steven Gimbel i hörlurarna på crosstrainern. Livet är bra märkligt. I föreläsningen om kvantfältsteori dök några meningar upp, som för mig blev en perfekt analogi för hur jag tänker att sinnet fungerar: det är rymden, utrymmet (space) mellan tankarna och känslorna som utgör grundtillståndet. Av olika anledningar uppstår vågor och förtätningar i den här rymden i form av oro, stress, glädje, hopp och alla andra sinnesstämningar, tankar och känslor som ger relief åt vårt liv. Under, över, runtom dessa vågor och förtätningar finns rymden av liv, av medvetande, och jag har alltid möjligheten att återvända till varandet, den ordlösa, icke-dömande, icke-etiketterande upplevelsen av livet här och nu (där här och nu samtidigt är både framtid, dåtid och överallt).

IMG_2782
Ord från Headspace, mitt stödhjul i att hitta tillbaka till den rymd som är mitt grundelement.

… upptäckten av Busans nya favoritställe. På handukshögarna. Där mår hon som bäst, om katten själv får välja.

IMG_2792