Etikett: säga nej

Backspegel i tacksamhet och förundran 15

On By Sara ModigIn Veckan som gick2 Comments

Under 2018 vill jag ägna söndagsinläggen åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets femtonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

Skönt AW-häng med fd kollegan, numera kära väninnan, S. Bra start på veckan! Så glad för de pärlor till kollegor jag haft genom åren och den vänskap som utvecklats i flera fall.

IMG_3733

Den intensivt blå vårhimlen, och den lika intensivt röda färgen på min kappa och mina skor. Gladfärger!

En liten detalj i form av handtaget på dörren till Café Ritorno.

IMG_3741

Företagsdagar med kompetenta och trevliga kollegor. Så glad att få vara en del av gänget på Usify.

Insikten att jag faktiskt inte behöver döma mig själv som tråkig för att jag går först från firmafesten. Jag behövde tystnaden och egentiden på hotellrummet just där och då efter en heldag i samtal och umgänge.

Lekfullheten och den samtidiga outgrundligheten hos katterna i mitt liv, Busan och Lilly.

Ett kvitto på att den framsynta strategi att genomföra offentliga upphandlingar på sätt som är grundade i behoven och dessutom skapar förnyelse och mervärde, som jag länge jobbat för och med, nu förverkligas i ett växande antal fall.

Spontanhänget med vin och ost på altanen tillsammans med grannarna M och M. Vilken pärla till plats på jorden jag hittat!

Att få kula i Musikhögskolans vackra körsal i vitt och guld, där ovanpå pelarna.

IMG_3773

Tillsammanstiden med älsklingen i helgen. Kärlek, skapande och lärande, promenad, brädspel, magiskt god mat, soffhäng… Avkoppling och återhämtning som får mig att må som en drottning!

Inspiration till skapande i växter på Bonsaikursen. Och glädjen över att vår egen ursprungliga och långsiktiga bonsaiambition i form av vår frölovningsplanta växer och frodas i älsklingens ömma vård. (Nytillkomna läsare som inte stött på begreppet frölovning tidigare hänvisas hit för förtydligande!)

MIn bergtall efter

Första blåsipporna för min del. Hela backen full längs promenadslingan.

IMG_3830

Koltrastsången på kvällar och tidiga morgnar. När jag kom hem från kulningen sjöng de i kapp över Årsta. Ouvertyr för den tid på året då dagarna är långa och kläderna lätta.

Vad har förgyllt din vecka?

Säger nej för att skapa rymd

On By Sara ModigIn Intentioner3 Comments

Hur går det med min intention som jag tidigare skrivit om, att säga nej för att skapa rymd? Denna kväll är det fullmåne, och eftersom jag följer månens faser i min intention låter jag den under dessa dagar blomma ut till fullo. Jag iakttar, gör, reflekterar och lär.

IMG_2897

Oj, vad jag har lärt denna vecka. Har sett flera mönster av tankar och göranden hos mig själv som skapar massa stress; stress som inte sällan rinner över genom ögonens tårkanaler. Tankarna och görandena handlar om att jag ofta, ofta, läser in en massa antaganden om vad andra vill och förväntar sig av mig och de skeden som jag är en del av. Jag jobbar hårt för att göra människor nöjda och glada, ofta(st) utifrån antaganden om vad som gör dem nöjda och glada…

När mina antaganden om vad andra vill går på tvärs med varandra och dessutom vad jag vill – ja, då blir det kaos i huvudet. För då lyckas jag ju inte i mitt uppsåt att göra alla glada och nöjda. Och vad är jag då värd…..?

Jag vet ju i grunden att mitt värde inte sitter i att göra andra glada. Därför behöver jag träna mig i att säga nej. Nej till tankespöken och självkritik.

Mitt nej ger mig rymd – och ansvar – för att känna efter, sätta ord på och följa min egen väg. Mina önskningar, mina behov, mina drömmar.

Därför blev det månfotografering med älsklingen ikväll. Därför blir det med största sannolikhet, om vädret är vänligt, ännu en dag i backen imorgon. Med värkande fötter och mjölksyra i alla muskler nedanför höfterna, tror jag. För att utförsåkningen är så kul, så befriande, så meditativt. Och för att det är så kul att göra det med 10-åringen, som är glad som en lax i backen.

 

Jag leker doktor

On By Sara ModigIn Tankar7 Comments
Journalanteckningar från besök 15 februari 2018

Symtom: Patienten berättar om en Alice i kaninhålet-känsla av handlöst fall varvat med drunkningskänsla, som om översköljd av oförutsägbara och okontrollerbara vågor. Nattliga grubblerier på hur allt ska gå ihop.

Diagnos: en kombination av FOMO (fear of missing out) och stark relationsorientering med fokus på vad motpart och sammanhang förväntar sig (eller vad hon tolkar som att de förväntar sig).

Behandling: eftersom patienten har god sjukdomsinsikt när hon är klartänkt och utsövd förskrivs hon

  • för det första att fylla tiden efter 21.00 på dagarna med annat än uppkopplade medier. Detta då den oändliga mängd av information och intryck som internet erbjuder utövar en allt för stark dragningskraft på patienten för att den erforderliga avslappning som kroppen och hjärnan behöver för sin återhämtning ska erhållas.
  • för det andra att fortsätta träna på att tidsätta och planera in arbetsinsatser och aktiviteter för att skapa sig en överblick och därmed sammanhängande upplevelse av kontroll, inklusive grund för att hantera förfrågningar och egna önskemål om ev. tillkommande aktiviteter. Men framförallt för att patienten ska veta när gränsen för tillräckligt bra är nådd, och tendensen till överarbete därmed hållas stången.
  • för det tredje att reda ut föreställningar om förväntningar med motparter, för att på det sättet kalibrera och framförallt undanröja orimliga tolkningar.
  • för det fjärde att säga NEJ. Nej till att ta ut kris och katastrof i förväg, nej till impulsen att multitaska, nej till tankar och saker som inte gagnar hennes långsiktigt sunda relationer med sig själv, andra eller jorden, nej till impulsen att fortsätta utforska varje ny fråga, varje ny tanketråd som dyker upp – och nej till påståendet att hon ”borde kunna det där också” innan hennes kunskap, innan hon själv, är värd att tas på allvar.

Återbesök: nästa nymåne.

…………………….

Tänk så det kan bli. Det som skulle bli ett inlägg om min intention för denna måncykel, ”att säga nej för att skapa rymd”, blev till journalanteckningar från mitt vårdbesök hos mig själv.

Den nattliga oron har tack och lov bara visat sig en enda natt. Men vid det här laget känner jag igen symtomet och vet hur långt ner i avgrunden det kan leda om den lämnas obehandlad.

Malströmmen av borden och måsten har jag blivit bättre på att se och undvika med åren. Men med jämna mellanrum överraskar den mig alltjämt och och simträningen för att hantera den kommer att behöva fortgå länge till.

Även om jag är en vän av att säga ja istället för nej och av att lägga till istället för att förbjuda, så har jag kommit till slutsatsen att jag faktiskt behöver träna på just NEJ. Framför allt till mig själv och de tankar och beteenden som inte gagnar mig (tack Helena för den formuleringen). Min hypotes är att när jag väl utraderat rädslan för att säga NEJ till mig själv och rädslan för vad jag eventuellt går miste om genom att säga detta NEJ kommer jag att få syn på vad jag har och vad jag får istället. Just genom att säga NEJ. Det kommer i nästa steg att ge mig mod och incitament för att bli bättre på att säga nej även i relationer med andra, när så relevant.

Det verkar vara så i mitt liv – kanske egentligen i allas våra liv. Att det jag vill få ordning på i relationerna med andra, det behöver jag först få ordning på i relationen till mig själv. Vad tror du? 

Foto: Genesis12~enwiki at English Wikipedia [CC BY-SA 2.5 ], via Wikimedia Commons