Varning! Det här inlägget handlar om öppenhet kring sex. Om du inte delar min uppfattning att det är angeläget och självklart att kunna prata öppet om sex, eller om du känner att du verkligen inte vill veta dessa saker om mig, så har du all frihet i världen att sluta läsa det här inlägget nu. Jag väljer att stå för öppenhet kring sex i allmänhet och min egen sexualitet i synnerhet, inte minst av skäl som jag kommer att skriva om just i detta inlägg, men har respekt för att det finns andra uppfattningar. 

Som för vad som verkar vara de flesta av oss, växte jag upp i och har länge levt i en värld där sexualitet var något man inte pratade om. Den obligatoriska sexualundervisningen i skolan minns jag som biologi med fokus på könsorgan och reproduktion. Och med varningsklockor om skydd och övergrepp. Viktigt såklart. Men ensidigt kan tyckas.

I kyrkan där jag tillbringade en stor del av min tid som barn och ung fick jag mig till livs att ”sex är som en enkrona. Om du delar upp den i småbitar och ger till en massa olika personer, blir det så lite kvar till den som du väljer att gifta dig med. Du vill väl ge honom/henne (det här var innan hen) det finaste du har, din orörda enkrona?”

Och jag sparade på min enkrona, gav lite till mig själv (skambelagt, javisst. Men med den intressanta upptäckten att jag inte upplevde någon minskning i enkronan av det jag gav till mig själv. Tvärtom.), men kunde i alla fall överlämna en någorlunda hel och ren enkrona till mannen jag gifte mig och levde med i 27 år.

En tid efter att vi separerat för ett par år sedan snavade jag över begreppet hudhunger. Och insåg i blixtbelysning att en del av smärtan som skar så djupt i såväl själ som kropp kunde diagnostiseras som just det. Hudhunger.

Jag bet huvudet av rädsla och skam, och började internetdejta för att göra något åt min hunger efter hud och efter att bli sedd som åtråvärd kvinna igen. Och analogin med sexualiteten som enkrona fick en annan innebörd: jag märkte att ett investeringsperspektiv på sexualitet, sensualitet och lust var mycket mer relevant än ett kostnadsperspektiv. Ju mer jag gav av lust, åtrå, kropp och själ i den kroppsligt kära lekens virvlar, ju mer fick jag tillbaka i mig själv.

Jag började prata om sex med mina vänner. 48 år hade gått och jag hade, med undantag för någon enstaka gång, berört ämnet med vänner. Samma sorts befrielse infann sig, som när jag en gång i tiden landade i insikten om att jag ingalunda var ensam om att känna och digna under prestationskrav och förminskande självbild. Jag fick perspektiv på mina rädslor och funderingar. Kloka råd och tips öppnade nya vägar till lust och glädje.

Jag förstod av mina dejters reaktioner att jag var en ovanlig kvinna. Ovanlig i det att jag hade lätt att prata om sex, lätt att ta för mig och be om det som gav mig njutning. Och jag var bra på att ge njutning med, vilket de så klart också uppskattade. Men något gnagde i mig. Hur kom det sig att de uppfattade mig som så ovanlig? Jag lyssnade ju bara in vad våra kroppars grundläggande signaler sa, och prövade att agera på dem.

När jag för ett par veckor sedan fick frågan av Helena om jag ville skriva under en tänkt debattartikel av Charlotte Cronquist om att sluta skamma kvinnors sexualitet var det därför ett självklart ja som var mitt svar. Det blev visserligen inte en debattartikel – jag tror i ärlighetens namn att Charlottes approach var alltför öppen för till och med en oberoende liberal tidning. Vilket i sig säger något om behovet av att sluta skamma. Istället blev det ett upprop. Ett upprop under parollen #nomoreshame.

Delar du Charlottes och mina tankar om att det är hög tid och mycket angeläget att sluta skambelägga kvinnors sexualitet – ja, då vill jag uppmuntra dig till att skriva under i kommentarsfältet hos Charlotte och dela vidare. Och framförallt, att tala mer öppet om sex, och att sluta döma vår egen eller andras sexualitet för att istället se den som en härlig och viktig del av livet.

Charlotte skriver bland annat i sitt upprop

Vi har skapat ett samhälle där kvinnor inte tycks ha rätt till sina kroppar. Ibland förvandlas de till något som andra tror att de kan ta för sig av, kränka eller våldta – ibland ska vi skämmas över vår lust, passion och sensualitet.

Sexualiteten är bland det värdefullaste, viktigaste och mest grundläggande vi har. När vi kan leva med en sund relation till den så blir sexualiteten också en del av vår livskraft, vår energi, vår vilja och vår förmåga till att ge och ta emot kärlek.

Det är ett enormt problem när kvinnors mest basala drifter skuldbeläggs. Det hindrar oss från att äga vår kraft fullt ut. När vi accepterar vår – och andras – sexualitet, visar vi oss själva, och världen, att vi äger vår kraft och våra kroppar.

Läs hela texten och skriv under uppropet här! Och du – njut av din kropp, din lust, din sexualitet! Gör det på det sätt som du förmår och vill. Ingen annans sätt. Njut själv eller i samklang med annans/andras njutning. Det handlar om en av de dyrbaraste gåvorna vi fått av moder natur. Och den gåvan minskar inte med användning, den blir bara större och större och större… när vi njuter gåvan utan skam, med lyhördhet för både vår egen och andras njutning och kraft. #nomoreshame