Acceptans, inte resignation – adventskalender 2019 #20

Nej. Det handlar inte om att ge upp inför yttre omständigheter. Att passivt finna sig i sin lott. Det är inte en nyliberalismens försåtsladdning förklädd till stresshanteringskurs på underbemannade arbetsplatser med usel styrning och ledning det handlar om.

Acceptansen inom mindfulness handlar om hur vi förhåller oss inåt, till våra känslor och upplevelser. Att hålla både positiva och negativa känslor utan att dras in i eller fly från dem.

När jag läser på inför det här inlägget, dyker en bild upp i huvudet på mig. En bild av två vänner, där den ena personen upplever en stark känsla – en positiv känsla, som lycka, eller en negativ känsla, som sorg. (Eftersom acceptans verkar vara svårast att tillämpa när det gäller de negativa känslorna skriver jag i fortsättningen om dessa. Men jag tänker att förhållningssättet är relevant även för positiva känslor.)

Den bild som dyker upp i skallen säger mig att råd som vännen kan hämta från expertis inom bland annat sorgebearbetning är relevanta för vad acceptans inom mindfulness handlar om:

  1. Ta kontakt. Ja, det handlar om att ta kontakt med mig själv. om att ge mig själv uppmärksamhet och utrymme för att vara i känslan. ”Hej, jag är här för mig. Och jag är beredd att dela min upplevelse av det som gör ont.”
  2. Bara vara där. Jag behöver inte säga något. Inte intellektualisera. Inte urskulda. Inte förklara eller bortförklara. Inte döva, fly eller trycka undan. Jag behöver bara lyssna, ge utrymme för min känsla. ”Ja, jag sörjer något alldeles kopiöst. Så är det, helt enkelt. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag kan och vill vara här med mig i sorgen (eller vilken känsla kroppen helst vill krypa ur skinnet för att slippa känna)”. Det här är definitivt inget jag kan tänka mig igenom. Lätt? Nä, bland det svåraste, men också viktigaste, som finns.
  3. Lyssna igen. Det som gör ont kommer att dyka upp och göra sig påmint gång på gång. Hålla ut i att hålla i.
  4. När den akuta smärtan lagt sig, vara där och stötta i fotfästesfinnandet och de trötta, staplande, tvekande stegen på nyorienteringsstigen som nu kan tas. ”Vad behöver jag nu av mig?”

Kort och gott, acceptans handlar om att ta mig och dig själv på allvar, med varsam lyhördhet. Samma varsamma, icke-dömande allvar som vi möter en kär vän som sörjer med. Att så fullt ut som möjligt uppleva oss själva och våra liv som de är. Varken mer eller mindre.

Att ge mig själv utrymme att uppleva smärtan på det här sättet öppnar i nästa steg för hållbar förändring. När den läskiga, smärtsamma känslan får utrymme, får den också tid att berätta. Att berätta om det som är viktigt, om värden att ta bäring på för nästa steg. Om det jag behöver.

Då kan acceptansen till och med leda till handlingar med sprängkraft. Inte alls om att passivera mig, göra mig mild och foglig, uthärdande. Utan om att lägga grunden för ett agerande där jag utgår från vad som är sant, viktigt och riktigt för mig. Med integritet och kraft. Ganska långt från de tolkningar som jag inledde inlägget med.

Den bästa sammanfattningen av acceptans som jag vet är sinnesrobönen. Som kan bes till en personlig gud, till ett odefinerat universum eller som en suck till livet. Det liv som bara är mitt att leva. Och uppleva, så fullt ut som möjligt.

Bild skapad i Canva.com

Detta är inlägg 1 i en serie om de nio attityderna i Mindfulness.

Ett myrsteg i taget

Helena ställde följande fråga i ett inlägg häromsistens:

Hur besvarar du frågan:
Tänk om det är de små sakerna vi gör varje dag, som skapar vår framtid? 

Jag svarade i en kommentar, som, vilket Helena fick mig att se, var ett inlägg i sig själv. Så här är mitt svar på hennes fråga.

Ja herregud vilken viktig påminnelse – eller om det till och med är ny insikt – detta med de små stegen i vardagen är. Som du ju vet har jag ju haft lätt till att börja med det stora audicious, big hairy, målet. Börja – och ofta inte komma vidare ifrån. Och sen har jag blivit frustrerad över att jag aldrig infriat mina drömmar/mål/intentioner…

Genom insikterna som jag får i min pågående coachträning blir det så himla tydligt varför det är så att det är just de små sakerna – myrstegen – vi gör och tar varje dag som skapar förändring alternativt förstärker/bibehåller ett önskat läge. Som i mittendelen av sinnesrobönen: ”mod att förändra det jag kan”. Helt enkelt den del av framtidsskapandet som vi kan påverka.

Jag tar myrsteg nu i att vända på mitt förhållningssätt till utveckling och inte minst lärande. För det är när myrsteg läggs till myrsteg, med mellanrum för reflektion och lärande däremellan, som vanor, beteenden, erfarenheter, övertygelser och livsberättelser kan utvecklas, växa, expandera och medvetet formas.

Bild skapad i canva.com