Om dödskuggan är en dal så är jämförelsen ett träsk. Ett illaluktande, dyigt träsk som drar ner självkänsla och energi i gyttjan.

När jag fastnar i det destruktiva jämförandet med andra är det som om själva mitt varande blir en prestation. Visserligen är det oftast andra, mer avgränsade ”prestationer i ordets traditionella mening” som för mig in på vägen som leder till träsket. Men ofta slutar det med att jag fastnar i tankar och känslor av att det nog inte bara är den specifika uppgiften, rollen eller prestationen som andra gör bättre än jag.

Det är liksom hela jag som är fel.

Träsket innehåller, utöver jämförelsens kvävande dy, också intolkningens förgiftande gaser. Det är inte bara jag som identifierar mina otillräckligheter i jämförelsen med ”alla andra”. Nej, när jag fastnat i jämförelsens träsk ser ju hela världen dem och fördömer mig. Att jag överhuvudtaget har några vänner, får ha kvar vårdnaden om barnen och om katten, att jag får in uppdrag och har ett jobb – det handlar ju bara om att människor inte orkar agera på min oduglighet. Allt enligt min reptilhjärnas förvrängda verklighetsuppfattning.

Nu har jag ju tack och lov vid tillräckligt många tillfällen tagit mig ur träsket för att veta att det ligger i en återvändsgränd som jag faktiskt kan ta mig ur och bort från. Jag vet att det finns en annan väg.

Till den vägen visar några av Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv som jag skrev om 2016. Inte minst då ”Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter” och ”Värna om skapandet –frigör dig från jämförelsetänket”.

Till den vägen visar också Nilofer Merchants tankar om Onlyness:

Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision.

(Onlyness är det som bara just den personen kan bidra med till en situation [typ, situationen ”livet” tänker jag]. Det innefattar varje människas resa och passioner. Onlyness handlar i grunden om att hedra varje person: först, som vi ser oss själva [sic!] och sen som vi värderas. Var och en av oss står på en plats som ingen annan upptar. Den unika ståndpunkten är sprungen ur vår samlade erfarenhet, perspektiv och vision. (min översättning))

Intellektuellt sett hittar jag på Onlyness-vägen med förbundna ögon i mörkret. Men med jämna mellanrum tar reptilhjärnan över ratten, och jag hamnar på avfarten till vägen som bär till träsket. Jag märker det ofta inte förrän jag fastnat med spinnande hjul och sjunkande fordon. Inte sällan hänger felkörningen ihop med att farten i livet går för snabbt.

Att skriva av mig frustrationen har jag upptäckt är ett bra sätt för mig att lägga i backen och få fast mark under hjulen. Och genom att skriva just det här inlägget har jag kommit upp på vägen som nu leder bort från det träsk där jag befunnit mig några dagar.

Kanske kan mina navigeringserfarenheter hjälpa dig som, liksom jag, kör fast i jämförelsens träsk med jämna mellanrum. Du är inte ensam. Jag väntar in dig på påfarten till Onlyness-vägen, så kör vi jämsides mot soluppgången!

Du vet väl om att du är värdefull.

Att du är viktig, här och nu.

Att du är [värd att vara] älskad för din egen skull

för ingen annan är som du.

(Ingemar Olsson)