Inför gårdagskvällens efterlängtade läspass plockade jag upp ledarskapsprofessor Alf Rehns bok Ledarskapsparadoxen. Han inleder den med en tirad riktad mot de förenklade ledarskapsböcker som formulerar en enkel modell för (framgångsrikt) ledarskap, inte sällan författade av superseniora företagsledare med undertexten ”gör som jag för att bli lika lyckad som jag”.

Ledarskap, menar Rehn, är i själva verket lika komplext och fyllt av paradoxer som världen. Som livet, som människovarandet, tänker jag och hummar igenkännande. I min profilbeskrivning på Twitter står det bland annat ”Human, thus a walking paradox”. Och jag fortsätter att humma bekräftande när jag läser hur Rehn beskriver ledarskapet som ”en brottningsmatch med omöjligheter” och som ett ”härligt mirakel”. Även dessa metaforer känner jag igen, både i rollen som ledare och från livet i stort.

Att människovarandet och ledarskapet bär på samma förunderliga drag av paradoxer är i själva verket inte så konstigt. För, som Rehn också skriver, ligger ledarskapspudelns kärna i att ”den allra svåraste formen av ledarskap är att leda sig själv”.

Det här är ju också samma, om inte urgamla, så i alla fall så där 2 700 år gamla, visdom som förmedlades av överskriften till templet i Delphi, dit det antika Greklands ledare sökte sig för att fråga oraklet till råds. Vägen fram till Pythia och frågorna och de kryptiska svaren om de externa ledarskapsutmaningarna gick genom förtemplet, där de bland annat passerade orden ”Känn dig själv”.

Känn dig själv – och döm inte de paradoxer du ser hos dig själv. De är i själva verket ett kvitto på att du är människa, att du är levande. Och ledare om inte annat så för dig själv.