Mental resiliens: Att släppa taget om att inte få saker gjorda

Varning: långläsning!

På bloggen Zen Habits skriver Leo Babauta om mindfulness, minimalism och frivillig enkelhet. Idag dök ett inlägg från bloggen upp i mitt flöde på Bloglovin’ som gick rakt in i mig, inte minst eftersom jag senast igår reflekterade tillsammans med min kloka coach Alla över det faktum att jag ofta fastnar i prestation, prestige och höga ideal som jag gång på gång tycker mig missa. Jag vill så mycket, och blir så besviken när jag inte lyckas med det jag vill fullt ut.

Det här är frågor som jag bråkat med åtminstone sedan min utmattningsperiod 2006. Ja, jag har bråkat med dem, och stirrat mig blind på den väg jag tycker mig ha kvar till det höga ideal eller mål jag ställt upp. Och därmed missat den sträcka jag faktiskt tillryggalagt, och det ställe i processen som jag varit på där och då.

När rubriken Mental Resiliency: Letting Go of the Guilt of Not Getting Things Done dyker upp i flödet idag, så faller det sig därför mycket naturligt att jag klickar och läser. Läser och studsar av igenkänning.

Tar bestämt och trycker in hela inlägget här, i min egen fria översättning. För mitt eget kom-i-håg och för att jag tror att vi kanske är flera som behöver påminnas om budskapet. Om att släppa taget om de ambitioner, förväntningar och ideal vars motiv inte bottnar i kärlek och medkänsla. I varsamhet.

Mental resiliens: släpp taget om skulden att inte få saker klara

Det händer oss alla: det där som vi hoppades göra, får vi inte gjort. Och det gör att vi känner oss stressade eller skyldiga.

Det är dags att släppa taget om det, eftersom det inte hjälper oss.

Vi kan bygga resiliens kring detta, med lite mental träning. Och det hjälper oss på magiska sätt.

Känner du igen dig i något av följande? 

  • Du bestämde dig för att ta upp en viss vana (motion, äta, meditation, skriva), men fullföljde inte din planering. Du känner dig skyldig, besviken på dig själv eller bara stressad.
  • Du hade en lista med saker du behövde göra, men missade de flesta av dem. Det ökade bara på din stress.
  • Du hade planerat att arbeta med ett projekt eller skriva lite … men sköt upp det. Återigen kände du dig skyldig, besviken eller stressad.
  • Du hoppades på att förändra dina mönster för hur du exempelvis äter eller pratar med andra eller tillämpar mindfulness. Så blir allt skit och du känner dig besviken.

Det finns tusentals variationer på dessa teman. Det gemensamma draget är att saker inte gick som du hade hoppats på, och att detta orsakar besvikelse, skuld, stress.

Så här är det: det är inget problem att vi inte uppfyller våra förväntningar. Det verkliga problemet är förväntningarna. Och den stress som uppstår när vi inte uppfyller förväntningarna.

I alla exempel ovan har vi ett ideal i huvudet om hur saker ska vara, hur vi vill vara. Det är inget fel med det – vi gör alla så hela tiden – men det blir ett problem när vi håller fast för hårt i idealen och förväntningarna. Det leder till svårigheter: vi känner oss svikna, vi känner ångest, vi känner ilska eller vrede mot oss själva, vi blir olyckliga.

Processen av förväntningar och att inte möta dem och som följd av det känna mindre glädje … den går om och om igen, under hela dagen. Vi gör det ständigt mot oss själva.

Det skapar stress, olycka, upplevelsen av att vara överväldigad och att känna att vi inte kan förändras. Det leder till en brist på tillit till oss själva. Detta är den verkliga skadan. Det skadar det vi vill göra, vilket i sin tur gör det mer troligt att vi ger upp, just för att vi inte litar på oss själva.

Det är problemet.

Lösningen är att släppa greppet om våra ideal. Att bli medveten om våra förväntningar (på oss själva, men också på andra) och att släppa taget om dem. Kasta ut dem, om möjligt, och bara se vad som händer.

Och att älska det som faktiskt händer. Att älska dig själv som du är, inte som du önskar att du vore. Visst, du ska fortfarande sträva efter att göra gott, av kärlek till dig själv och andra… men när du inte uppfyller de där förväntningarna – släng ut dem och älska istället den du är och vad du faktiskt har gjort. Älska verkligheten.

Här är receptet, om du vill ha ett:

  • Formulera en intention att älska dig själv genom att träna, äta bättre, meditera, vara snäll mot andra eller göra ditt arbete i världen. Ta dig an intentionen av kärlek och gör sen så gott du kan. 
  • Oavsett vad du gör, håll koll på dina förväntningar och kasta dem i havet. Älska det du faktiskt gör, älska ögonblicket och dig själv oavsett vad som händer. Släpp taget om den värdelösa skulden och stressen och självkritiken.
  • Se vad som höll dig tillbaka från att uppfylla din intention. Gör en avsiktlig förändring i din miljö, så att den inte fortsätter att hålla dig tillbaka. Sätt en annan intention, av kärlek, men klamra dig inte fast vid den. Upprepa, om och om igen.

Genom att släppa förväntningarna, genom att kasta dem i havet, kan vi släppa våra svårigheter och faktiskt hitta frid. Faktiskt hitta förnöjsamhet. Faktiskt älska oss själva. Och detta leder till att vi är lyckliga med världen och oss själva på ett otroligt sätt som fyller hjärtat.

Leo Babauta, Zen Habits

Foto: Cecilia Modig

(Om du undrar om jag har Babautas tillstånd för att publicera denna översättning så kan jag informera om att han publicerar allt sitt material i Public Domain. Här skriver han om sitt beslut.)

Som till din bästa vän

”Skulle du säga så till din bästa vän?” Frågan kom från min coach Alla, när jag än en gång suckade över någon av alla mina ambitioner som jag enligt mig själv inte kommer framåt med; det handlade om jag minns rätt – än en gång – om att låta mina egna behov och önskningar ta plats. Framförallt hos mig själv.

Och så fick jag i uppgift att jobba på en sak till nästa gång vi hörs. En enda sak – att ha det bildliga kortet ”Vad skulle du säga till din bästa vän i denna situation?” i fickan. Att känna dess värme, som en påminnelse om nödvändigheten i att vara varsam med mig själv.

 

 

Om det där viktiga och riktiga

I söndagens inlägg skrev jag bland annat om att jag ”just nu lever mitt liv till fullo efter vad jag känner är viktigt och riktigt för mig”. Vad är det då jag kommit fram till som är viktigt och riktigt för mig? 

Några av de farledmärken som jag nu styr efter är

  • Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
  • Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
  • Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
  • Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
  • Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv.
  • Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
  • Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.

Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

Backspegel i tacksamhet och förundran 5

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Fast den femte veckan hann bli den sjätte innan veckans backspegel blev publicerad. Årets femte vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… roliga studier i filosofihistoria. Parallell läsning av Platons Staten och Aldous Huxleys Du nya sköna värld (ok då, lyssning då, inte läsning av, den senare) blir surrealistisk, mycket tänkvärd och skrämmande upplevelse.

… gåvan att få ha tagit emot ett djupt förtroende.

… värmen från körsystrarna i Stockholm City Voices, de numera före detta körsystrarna, när jag tittade in på kören för att lämna tillbaka kläder och skor. Jag är stolt och tacksam över att ha fått vara en del av er, och kommer att försöka stötta som ambassadör och volontär alltefter behov.

… middagen med väninnorna P och S från gymnasietiden. Samma starka vänskapsband, fast några år senare. Dessutom med gudagod bouillabaisse och vin.

… den goa känslan av att stå upp för mina behov och prioriteringar – främst i relation till mig själv. En alltmer grundad känsla av att ta mig själv på allvar, att mina behov och lustar är högst värda att ta på allvar.

… den sköna söndagspromenaden i Ågesta med älsklingen. Vinternaturen bjöd på frusen skönhet. 

… premiärbesöket på det lokala gymmet. Gött att köra igenom kroppen på crosstrainer och i maskinerna. (OBS! Bilden visar bara första omgången crosstrainer)

… glädjen över att kunna göra en powerpointpresentation och använda egentagna bilder till 100% som bakgrunder. Bilder som jag känner stolthet över.

 

 

 

Vad jag behöver

Vad behöver jag? Vad är rimligt för mig att bära, ta, hantera? Vad är mitt heliga, det jag inte köpslår om?

Någonstans trodde jag att jag landat i en tydlighet för mig själv i dessa frågor. Som jag skrivit om tidigare, kände jag under våren och sommaren tydligt hur den 10-åriga process i att landa i mig själv, med självkänsla, självförtroende, självmedkänsla, samtidigt med empati och respekt för relationen till mina medmänniskor och hela baletten, liksom nått ett djup där jag aldrig varit tidigare.

När nu livet rörs upp totalt tappar jag också fotfästet i mig själv. Jag hör inte min egen röst. När jag får frågan: ”Men vad behöver du?” – så har jag, hör jag, inget svar.

Jag har alltid upplevt mig som en hyfsat smidig person (i sociala sammanhang vill säga, inte fysiska). Anpasslig, säger jag ibland.

Är jag så anpasslig och flexibel så att jag skadar mig själv? Att jag skadar de relationer, sammanhang och verksamheter jag finns i?

Har ett starkt fokus på att få saker och ting att flyta, att komma framåt, om än med små pyttesteg.

Dessutom vet jag att bakom ord och handlingar som sårar och som kan upplevas sätta käppar i hjulet finns oftast inte medvetna avsikter om att köra över, skada och kränka. Eller vet, jag har gjort det medvetna valet att utgå från att det är så. Onödigt då att lägga energi på min upplevelse, tänker jag.

Men uppenbart behöver jag bli tydligare på var mina gränser går. Bli mer vaksam på avståndet mellan min kraft och min ambition, mitt mål för vart jag vill/ska/måste.

Jag behöver fortsätta lära mig lyssna efter, söka, upptäcka, se och förstå mina behov. Behöver hitta orden, modet att kommunicera dem till andra människor. Behöver hitta min röst som på allvar, men med värme och kärlek talar om för mig själv vad jag behöver.

Hur har du hittat din röst, dina behov? Hur gör du när du lyssnar in dig själv?

on-now