Backspegel i tacksamhet och förundran 9

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Den nionde veckan blev dock måndag i vecka 10 innan den här backspegeln blev publicerad. Årets nionde vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… VINTER! Sån där riktig vinter, med knarrande snö under skorna, näsborrar som fryser ihop i kylan och en isblå himmel som fond för snötyngda granar och vita drivor, lika höga som mig.

… njutningen i att återuppväcka muskler från de döda. I skidspåret och i slalombacken. Det ÄR ju skönt att röra på sig. Får bestämt fundera på om jag ska göra det oftare!

… magin i ett thailändskt tempel i vitt och guld mitt i lunden av bargrenade björkar i det ångermanländska snötäckta landskapet. Templet var visserligen stängt, men bara dess exteriör var en skönhetsupplevelse i sig. I synnerhet i den omgivningen.

… 10-åringens glädje i skidbacken, rosig och stolt över att ha visat min älskling de olika nedfarterna.

… tacksamheten över att jag fick förtroendet att lära älsklingens 12-åring att ta sig nerför skidbacken. Hennes enträgenhet och talang för fysisk aktivitet i kombination med uppmuntrande och faktiskt stundtals schysst pedagogik från min sida (även om man väl iofs inte svänger med toppskidan…) gjorde att hon gick från ytterst tveksam till att vara drottning av ankarliften och fartprinsessa på en dag. En sann förebild!

… lyckan i att få somna, sova och vakna med min älskling tätt intill mig flera nätter i rad. Att få känna hans arm om mina axlar i ankarliften. Att få stanna till för pusspaus i skidspåret. Att skapa tillsammans i köket. Att vara vi.

… glädjen i att föra samman min nya familj med min gamla, och känna hur kugghjulen faller i varandra mjukt och naturligt.

… tacksamheten över att kunna ge en liten stöttande hand till syster min i hennes viktiga arbete för patientsäkerhet och god arbetsmiljö utifrån min professionella kompetens.

… god mat i lika stora drivor som snön i naturen. Nyttig mat, med det låga GI som älsklingen kör och inspirerat mig till att eftersträva. Mycket fritt skapande i köket har det blivit, med delikat resultat. Säger jag utan att tveka själv. Olika rotfruktspytter och blomkålsmos istället för potatis var några höjdare. Min ständiga följeslagare grönkålen fick sig en omgång. Och så firade vi mor och mig som fyller år med bara några dagars mellanrum med lyxig fest på fjällröding med beurre blanc, mumsig gurk- och äppelsallad och fänkålspytt till. Mums!

… fyndet på Erikshjälpen i form av teleskopgåstavar för 40 spänn och ny elsladd till kameraladdaren (som jag tappat bort) för 16 pix. Återbruk is da shit!

… födelsedagsfirandet i egen komposition. Utan förväntningar från någon annan än mig själv på hur det skulle förflyta. Just i år innebar det bland annat smörgåstårta istället för vanlig tårta för hälsoglädjen och en härligt torr och ekologisk cava i glasen.

… premiär för min webshop. Ett resultat av firandet av min födelsedag på mitt eget sätt. Bland alla de tusentals bilder jag tagit och tar, finns några som jag tycker håller för att dela med mig av på detta sätt. Kanske till och med få in någon liten intäkt av. Vill du ha en tavla, väska, kudde eller anteckningsbok som du garanterat är i princip ensam om – håll ett öga på shoppen! Jag smyger igång med två motiv, men fler kommer efterhand.

webshopspil.png

 

Lita på spåren

Är nyss hemkommen efter en härlig sportlovsvecka i gnistrande kallt Norrland, med snö i drivor (höhö) och härliga meter i benen från skidor på såväl platten som i backen och ett par promenader dessutom.

Det var med viss bävan som jag spände på mig längdskidorna. Minnena från barndomens turer i skidspåren har ett betydande inslag av en skräckartade upplevelser av okontrollerad fart i svängande nedförsbackar. De utgjorde antagligen en mindre del av de totala metrarna som kördes. Men hjärnan har ju en tendens att lägga större vikt vid negativa upplevelser och minnen än positiva… Som tur var, visste jag nu att den tur jag och älsklingen skulle köra var platt som en pannkaka, eller i alla fall som en myr.

IMG_2839
Foto: Eric Forsberg

Vägen upp till myren gick dock, just det, uppåt. Vilket betydde att det väntade en väg neråt när vi skulle hem igen…

Sedan jag var barn har jag lärt mig att hjälpligt ta mig ner för en slalombacke. En av insikterna från den resan är vikten av låg tyngdpunkt. Dels blir det stadigare, dels blir fallet kortare om en trillar.

Så jag intog köttbulleposition, tog ett djupt andetag och susade nerför den första lilla backen (som knappt kunde kallas backe, snarare litet utförslut). Eftersom jag skriver detta överlevde jag. Lite mersmak infann sig till och med. Det är ju najs att susa på skidor utan att behöva anstränga sig (mer än de muskler som belastas i en vääääldigt djup knäböj då).

Plötsligt dök den upp, skräckbacken. Säkert fyra meter lång och så där 35gradig lutning. För de flesta ingenting med andra ord. Men jag stod där längst upp och tvekade. Älsklingen åkte iväg på min uppmaning.

Jag var själv med backen och skräcken.

Jag tog av mig skidorna och började traska. Många backar har jag forcerat på det sättet.

Jag stannade upp.

Jag sa till mig själv: ”Kom igen nu. Du kommer sannolikt att trilla, men du har redan rest dig en gång på den här turen.”

Jag gick tillbaka uppför backen den meter jag hunnit ge upp.

Jag spände på mig skidorna igen.

Jag ställde mig i spåret.

Jag tog fart med stavarna, böjde på knäna och sköt iväg.

”Lita på spåren, lita på spåren”. Det blev som ett mantra, framsjunget mellan sammanbitna tänder och med blicken klistrad på skidspetsarna – inte en meter längre fram.

Och skidorna följde spåren så fint, och den kalla luften svischade härligt förbi mig.

Och jag kom ner, och jag kom fram till bilen där älsklingen väntade.

IMG_2868

Analogin med livet i stort kom ikapp mig senare. Så ofta målar jag upp berättelser i svarta färger, med rädslan som bakgrund och antaganden om vad andra känner, tänker och gör i förgrunden.

Och ändå – i verkligheten utvecklar sig livet i övervägande ljusa färger. Det utvecklar sig i sitt eget tempo. Det kan till och med svischa förbi ganska härligt från tid till annan.

Inledningen till gårdagens Headspacemeditation var en reflektion över begreppet ”Nature unfolding”. Medveten närvaro handlar om att observera vad som ”vecklar ut sig” utan att stämpla det med bra eller dåligt. Att slappna av, sluta kämpa mot väderkvarnarna och låta tiden, livet, naturen ha sin gång i tillit att det blir som det ska, oavsett om det går som planerat och/eller ger tillfälle till lärande.

IMG_2898

Det är det jag tränat på sedan 2006 och fortsatt tränar på. Att lita på spåren liksom.

Litar på spåren.

 

Ludere necesse est – dag 5 i #blogg100

”Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet”. Brené Browns sjunde livsråd för ett helhjärtat liv passar som handen i skidhandsken för att grunna på under en sportlovsvecka.

Att vilan är ett grundläggande behov är ett välbekant faktum för de flesta av oss, även om vi har svårt att acceptera det i hur vi lever våra liv. Mellan varannan och var tredje svensk har sömnproblem, och de flesta av oss muttrar från tid till annan om att vi sover för lite. Ibland får jag till och med uppfattningen att det ligger lite prestation i att vara trött…

Att leken skulle vara lika grundläggande för ett helhjärtat liv som vilan, hade inte slagit mig innan jag läste Brené Browns bok. Hon refererar till en annan Brown, Stuart Brown, som menar att leken bland annat ger oss mer medkänsla och gör oss mer kreativa och uppfinningsrika.

Stuart Brown ger i sin bok Play: How it Shapes the Brain, Opens the Imagination, and Invigorates the Soul sju kännetecken på lek: 

  • Den görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Den är frivillig
  • Den är lockande och attraktiv i sig själv
  • Den är fri från tidspassning
  • Den gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Den ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Den ger mersmak – leken föder lust till lek

IMG_1145Hur var det då med sportlovet och lek? Jo, jag har lekt den här veckan! I skidbacken är dagarna en enda lång lek, som garanterat ger mersmak. Visst har jag slipat på detaljer i min åkning – men inte för att prestera i någon annans ögon, utan för att utforska min egen utvecklingspotential.

Ett av lekforskningens stora namn, Brian Sutton-Smith, ger i artikeln Play Theory – A Personal Journey and New Thoughts en möjlig evolutionär förklaring till vikten av lek: genom leken kan vi simulera farliga, potentiellt livshotande situationer – en sabeltandad tiger anfaller! ryska agenter jagar mig i Alperna! – utan att försätta oss i verklig fara. Samtidigt kan vi reflektera över olika handlingsalternativ, testa och träna oss i dessa genom leken – klättra upp i ett träd? attackera med spjut? spela död? susa nerför branterna snabbare (och snyggare) än någon ondskefull agent förmår?

Det är inte bara konflikt- och farofyllda händelser som vi tränar oss i att hantera genom leken – Sutton-Smith menar att en viktig funktion är att den lär oss att reglera våra grundkänslor (Sorg/ledsenhet, rädsla/skam/ilska, äckel/avsky, intresse/upphetsning, förvåning och glädje) på socialt konstruktiva sätt. Han skriver:

”Play begins as a mutation of real conflicts and functions thusly forever afterwards. Play was always intended to serve a healing function whether for child or adult, making it more worthwhile to defy the depressing and dangerous aspects of life. Play is neurologically a reactive itch of the amygdala, one that responds to archetypal shock, anger, fear, disgust, and sadness. But play also includes a frontal-lobe counter, reaching for triumphant control and happiness and pride. Play begins as a major feature of mammalian evolution and remains as a major method of becoming reconciled with our being within our present universe. In this respect, play resembles both sex and religion, two other forms—however temporary or durable—of human salvation in our earthly box.”

Är du en ”Homo Ludens” – en lekande människa?