48 år

För 48 år sedan denna dag kom jag till världen. Mina föräldrar, Anna och Lars-Erland Engberg, bodde sedan några år i Malmö. Eftersom influensan grasserade, låg min mamma inskriven på Sofielunds kvinnoklinik en hel månad innan förlossningen – med besöksförbud…

Klockan 5 på morgonen tisdag 4 mars var det dags. Jag googlar på ”tisdagsbarn” och får reda på följande om mig själv:

  • Tisdagsbarn har älskligt sinn
  • Tisdagsbarn aldrig någon svika
  • Tisdagsbarn är starkt och handlingskraftigt, men är ofta krigiskt och går anfallsvis till väga.
  • Tisdagsbarn är älskvärt och gör allt med fart.

Det där med fart gällde inte min start i livet. Tydligen var jag lika morgontrött då som nu, för jag ville INTE komma ut – de fick ta till tången för att få mig att få smak på livet utanför magen.

17098275_10155054254599941_788385971168312109_nEnligt min mamma var jag liten och söt, med guldfärgat hår (tänk, så lite som ändrar sig – nu har jag väl mer kopparfärgat… 😉 ). Väl ute låg jag och pratade, pratade och jollrade. Jag visade tidigt att jag var blyg – redan vid tre månader reagerade jag på nya människor. Här har en dubbelhet utvecklats under livet – jag finner som vuxen stor stimulans – ja, livsviktig meningsfullhet –  i mötet med såväl nya som gamla bekantskaper. Men det tar energi, samtidigt som det ger. Jag behöver därför också mycket tid och återhämtning i ensamhet.

Under några skälvande dagar i höstas var det nära att jag slutat mina dagar som 47-åring. Rovdjuret ångest-sorg-vrede-borttappad-mening rev mig desperat med sylvassa klor från insidan.

Desto större är tacksamheten och glädjen över att jag idag firar att ännu en årsring läggs till min livsstam (eftersom jag delvis jobbar med frågor om träbyggnation har denna liknelse fått en djup betydelse för mig). Där fanns några människor, som, där i dödsskuggans dal, var käppar och stavar att klamra mig fast vid, som gav tröst och visade på hopp.

Under hösten fördjupades också relationerna med ett stort antal personer som jag räknat till mina vänner under längre eller kortare tid. Vänskapen fördjupas i takt med att vi öppnar oss i sårbarhet och delar med oss helhjärtat av livserfarenheter, drömmar, farhågor och frågor.

img_5700Jag tar de första stegen in i mitt 49e levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening. 

3470650293_60b27d6539_b

Höstfärger

Jag är besatt av träd just nu. Träd och deras blad.

höstträd vid vatten

Det är otroligt fascinerande att utforska nyanserna i höstfärgerna bland löven. Från tröttgrönt via blekgult, gyllene, rostrött till döttbrunt…

lonn

Precis som på vårarna är kastanjen en favorit. Förtjusningen över majkastanjens fackelblom ersätts av en förälskelse i oktoberbladen. De gulnar utifrån och in, och kan ibland bjuda på ganska skarpa kontraster mellan sommar och höst.

kastanj

Njuter också av de många röda bär som hösten smyckar träd och buskar med. Rönnbär, nypon och så de här som jag hittade på min promenad i Trädgårdsföreningen häromdagen.

rodabar

Igår såg jag solen gå upp bakom träden. Den tände trädkronorna så att de blev självlysande…

bjork

Skönheten i att lära sig – dag 82 i #blogg100

En av mina absoluta favoritpoddar är ju On Being med Krista Tippett – goda, inväntande, utforskande samtal (mycket mer än intervjuer) om vad det är att vara människa. I avsnittet med nobelpristagaren (i fysik) Frank Wilczek var utgångspunkten Wilczeks bok A Beautiful Question: Finding Nature’s Deep DesignSamtalet kretsade kring skönhet och komplementariteter i avancerad fysik och matematik, liksom i våra mer vardagliga upplevelser.

I en av många tänkvärda passager kom de in på lärande. Och deras reflektioner gav djup genklang i mig; jag som ”lever för att lära och lär för att leva”. Det känns som att jag kommer att komma tillbaka till dem. Många gånger.

…beautiful things are things that evolution has primed us to enjoy and want to come back to and feel pleasure in experiencing.

And one thing that has that nature is learning things that are useful in getting around in the world. So things we can learn from, new experiences that can help us in other endeavors give us pleasure, and learning about the world and learning about how strange it is and then …

And being taken by surprise in ways that advance us that we couldn’t have imagined before.

Being taken by surprise, learning things is expanding your concepts, your power, your appreciation of the world. So I think that is beautiful. It’s intrinsically beautiful to learn things.

Especially if they’re surprising, because then you get to expand your mind.

Orden får mig att tänka på Esaias Tegnérs dikt Det eviga:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord
Genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
Från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
Tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
Och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
De stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
Som färgade bågen i skyar.
Det sköna, du bildar, är mera än stoft,
Och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: Med fiken håg
Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Åh, vad jag önskar att mina barn smittas av upplevelsen och insikten att det är skönt (som i skönhet, inte som i mysigt och bekvämt) att lära, att reflektera, att utforska och fråga. Hur är det med dig – har du upplevt skönheten i att lära nytt, i att bredda och fördjupa din förståelse och uppskattning av världen?