Med en kamera i handen ser jag bättre. Framförallt ser jag skönhet och karaktär. I naturen, i miljöer, byggnader och infrastruktur. Men främst i ansikten och blickar.
Vad är skönhet egentligen? Inte minst som kvinna har jag ofta ställt mig frågan. Kan jag se ut så här? Är jag snygg? Vacker? Söt? Vad ska jag göra för att bli snygg? Vacker? Söt? Är det överhuvudtaget någon idé att försöka?
En gång tidigt i livet, innan huden tjocknat och ryggradskotorna sträckt ut sig till de dimensioner de har idag, fick jag omdömet ”ingen toppsnäcka direkt”. Orden naglade sig fast; de träffade ju ett hjärta som redan tvivlade.
Tvivlet på mitt eget utseende gjorde mig sorgligt nog mer granskande av och (för-)dömande även om andras. Jag mätte andra med samma otillräcklighetens måttstock som jag ställde mig själv mot. Det är inget jag är stolt över, tvärtom.
Så befriande då att betrakta människor genom kameralinsen. Den öppnar för ett annat seende, ett aktivt seende av det intressanta, personliga, karakteristiska. Ett seende av livet och berättelsen i människan. Jag berörs. Förundras. Och förundran är för mig en alkemisk process som skapar skönhet.
Det här seendet lever kvar i mig även när jag tar ner kameran. I de perioder när jag fotar mycket är ”den fotograferande blicken” nästan kontinuerligt påslagen; jag tar in min omgivning mer aktivt. Fascineras och förundras över detaljer och sammanhang. Och dansen mellan självbild och bilden av andra visar sig fungera även i motsatt riktning: när jag ser och uppmärksammar skönheten i mina medmänniskor, ser jag även mer av mitt vackra och bejakar det.
Samma seende uppstår för övrigt, har jag lärt mig med åren, när jag möter människor i öppna samtal om livet eller när jag leker älskogsleken. Den person som jag har framför mig är så förunderligt vacker. Men det är ett annat inlägg.
Enligt min mamma var jag liten och söt, med guldfärgat hår (tänk, så lite som ändrar sig – nu har jag väl mer kopparfärgat… 😉 ). Väl ute låg jag och pratade, pratade och jollrade. Jag visade tidigt att jag var blyg – redan vid tre månader reagerade jag på nya människor. Här har en dubbelhet utvecklats under livet – jag finner som vuxen stor stimulans – ja, livsviktig meningsfullhet – i mötet med såväl nya som gamla bekantskaper. Men det tar energi, samtidigt som det ger. Jag behöver därför också mycket tid och återhämtning i ensamhet.
Jag tar de första stegen in i mitt 49e levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.
