Etikett: Skuld

Mental resiliens: Att släppa taget om att inte få saker gjorda

On By Sara ModigIn Positiv psykologi2 Comments

Varning: långläsning!

På bloggen Zen Habits skriver Leo Babauta om mindfulness, minimalism och frivillig enkelhet. Idag dök ett inlägg från bloggen upp i mitt flöde på Bloglovin’ som gick rakt in i mig, inte minst eftersom jag senast igår reflekterade tillsammans med min kloka coach Alla över det faktum att jag ofta fastnar i prestation, prestige och höga ideal som jag gång på gång tycker mig missa. Jag vill så mycket, och blir så besviken när jag inte lyckas med det jag vill fullt ut.

Det här är frågor som jag bråkat med åtminstone sedan min utmattningsperiod 2006. Ja, jag har bråkat med dem, och stirrat mig blind på den väg jag tycker mig ha kvar till det höga ideal eller mål jag ställt upp. Och därmed missat den sträcka jag faktiskt tillryggalagt, och det ställe i processen som jag varit på där och då.

När rubriken Mental Resiliency: Letting Go of the Guilt of Not Getting Things Done dyker upp i flödet idag, så faller det sig därför mycket naturligt att jag klickar och läser. Läser och studsar av igenkänning.

Tar bestämt och trycker in hela inlägget här, i min egen fria översättning. För mitt eget kom-i-håg och för att jag tror att vi kanske är flera som behöver påminnas om budskapet. Om att släppa taget om de ambitioner, förväntningar och ideal vars motiv inte bottnar i kärlek och medkänsla. I varsamhet.

Mental resiliens: släpp taget om skulden att inte få saker klara

Det händer oss alla: det där som vi hoppades göra, får vi inte gjort. Och det gör att vi känner oss stressade eller skyldiga.

Det är dags att släppa taget om det, eftersom det inte hjälper oss.

Vi kan bygga resiliens kring detta, med lite mental träning. Och det hjälper oss på magiska sätt.

Känner du igen dig i något av följande? 

  • Du bestämde dig för att ta upp en viss vana (motion, äta, meditation, skriva), men fullföljde inte din planering. Du känner dig skyldig, besviken på dig själv eller bara stressad.
  • Du hade en lista med saker du behövde göra, men missade de flesta av dem. Det ökade bara på din stress.
  • Du hade planerat att arbeta med ett projekt eller skriva lite … men sköt upp det. Återigen kände du dig skyldig, besviken eller stressad.
  • Du hoppades på att förändra dina mönster för hur du exempelvis äter eller pratar med andra eller tillämpar mindfulness. Så blir allt skit och du känner dig besviken.

Det finns tusentals variationer på dessa teman. Det gemensamma draget är att saker inte gick som du hade hoppats på, och att detta orsakar besvikelse, skuld, stress.

Så här är det: det är inget problem att vi inte uppfyller våra förväntningar. Det verkliga problemet är förväntningarna. Och den stress som uppstår när vi inte uppfyller förväntningarna.

I alla exempel ovan har vi ett ideal i huvudet om hur saker ska vara, hur vi vill vara. Det är inget fel med det – vi gör alla så hela tiden – men det blir ett problem när vi håller fast för hårt i idealen och förväntningarna. Det leder till svårigheter: vi känner oss svikna, vi känner ångest, vi känner ilska eller vrede mot oss själva, vi blir olyckliga.

Processen av förväntningar och att inte möta dem och som följd av det känna mindre glädje … den går om och om igen, under hela dagen. Vi gör det ständigt mot oss själva.

Det skapar stress, olycka, upplevelsen av att vara överväldigad och att känna att vi inte kan förändras. Det leder till en brist på tillit till oss själva. Detta är den verkliga skadan. Det skadar det vi vill göra, vilket i sin tur gör det mer troligt att vi ger upp, just för att vi inte litar på oss själva.

Det är problemet.

Lösningen är att släppa greppet om våra ideal. Att bli medveten om våra förväntningar (på oss själva, men också på andra) och att släppa taget om dem. Kasta ut dem, om möjligt, och bara se vad som händer.

Och att älska det som faktiskt händer. Att älska dig själv som du är, inte som du önskar att du vore. Visst, du ska fortfarande sträva efter att göra gott, av kärlek till dig själv och andra… men när du inte uppfyller de där förväntningarna – släng ut dem och älska istället den du är och vad du faktiskt har gjort. Älska verkligheten.

Här är receptet, om du vill ha ett:

  • Formulera en intention att älska dig själv genom att träna, äta bättre, meditera, vara snäll mot andra eller göra ditt arbete i världen. Ta dig an intentionen av kärlek och gör sen så gott du kan. 
  • Oavsett vad du gör, håll koll på dina förväntningar och kasta dem i havet. Älska det du faktiskt gör, älska ögonblicket och dig själv oavsett vad som händer. Släpp taget om den värdelösa skulden och stressen och självkritiken.
  • Se vad som höll dig tillbaka från att uppfylla din intention. Gör en avsiktlig förändring i din miljö, så att den inte fortsätter att hålla dig tillbaka. Sätt en annan intention, av kärlek, men klamra dig inte fast vid den. Upprepa, om och om igen.

Genom att släppa förväntningarna, genom att kasta dem i havet, kan vi släppa våra svårigheter och faktiskt hitta frid. Faktiskt hitta förnöjsamhet. Faktiskt älska oss själva. Och detta leder till att vi är lyckliga med världen och oss själva på ett otroligt sätt som fyller hjärtat.

Leo Babauta, Zen Habits

Foto: Cecilia Modig

(Om du undrar om jag har Babautas tillstånd för att publicera denna översättning så kan jag informera om att han publicerar allt sitt material i Public Domain. Här skriver han om sitt beslut.)

Jesusbarn minus 13 – släpper taget

On By Sara ModigIn Svärta och smärta, Tankar3 Comments

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Som jag skrivit om nyligen har jag de senaste veckorna känt av smärtan efter separationen igen. ”Vad hade hänt om jag bara…” är tankar som snurrat som kvarnstenar i mitt huvud, trots att jag med intellektet vet att jag inget kan göra åt det som är förbi. Trots att jag idag omfamnar en ny kärlek som jag inte hade velat vara utan och som jag vårdar ömt och dedicerat. Trots att jag idag kan ta avstamp i erfarenheter som jag inte vill ha ogjorda, liksom i möten med nya och gamla vänner som aldrig skulle blivit av om jag inte slungats ut i det nakna livets smärta och övergivenhet, sorg och vrede, hudhunger och längtan.

I samtal med min coach Alla – mästaren av blottläggande, utforskande lyssnande – har jag fått (möjligen förnyad) syn på ett par av de törnen som gjort mig så ont.

Först trodde vi att det var den gamla ”upplevelsen av att vara bortvald”-taggen som trängde in genom huden och smärtade. Men under luppen visade det sig att det var taggarna ”upplevelsen av att vara misslyckad” och ”upplevelsen av att vara maktlös” som stuckit mig de senaste dagarna. Och som grämt mig, inte minst för barnens skull.

Men idag har jag visat mig nåden att landa i insikten att jag faktiskt utövat min fulla makt, jag har gjort det som stått i min makt, i varje givet ögonblick under de knappt 27 åren av förhållande, givet den kunskap, erfarenhet, mognad och sammanhang som jag haft och funnits i. Men det är lätt att vara efterklok och höja ribban i retrospekt som bekant.

Barnen stöttar vi så gott vi kan för att ge dem de verktyg som de behöver för att låta utveckling gro ur krisen, verktyg som jag av egen erfarenhet vet att de kommer att ha nytta av flera gånger under livet.

Istället för källa till grämelse och skuldbeläggande av mig själv, vill jag använda erfarenheterna och insikterna som källa till växt och grundläggning för mina nya relationer – till mig själv och till min käraste E. Relationen med E är förvisso en helt annan kärleksrelation än min förra. Den kommer med största säkerhet att bjuda på en del fallgropar som vi idag inte kan förutse, även med all erfarenhet av och insikter från tidigare relationer som vi har med oss i bagaget och i vårt samtal. Så någon copy-paste av ”det jag borde gjort-tankarna” blir det inte.

Men, för att tala designspråk, det blir hypotestestande och prototypande utifrån vad vi lärt oss tidigare, liksom reflektion kring vad vi lär oss nu om vad är viktigt för mig och oss, om ”hur det funkar om…” respektive kring huruvida vi fortfarande är på väg i den riktning vi önskar.

Som snödrottningen Elsa i Frozen använder jag den kraft som jag utvecklat under året till att ta mitt nya liv i besittning. Jag släpper taget om det som varit – ”the past is in the past”. Let it go!