De senaste kvällarna har jag haft ord av Pär Lagerkvist i huvudet. Dikten handlar enligt vissa internetkällor visserligen om livets skymning. Dit har jag förhoppningsvis ett tag kvar.
Men dessa kvällar med magiskt glödande släpljus blir livet så påtagligt närvarande att dåtid, framtid och nutid glider ihop till ett enda stort och rymligt nu. Och dikten blir en påminnelse om att ta vara på det lån som livet ger mig den stund jag har på jorden.
Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens husAllt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lånAllt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra –
ensam utan spårPär Lagerkvist, 1919
