Marsdag, dagsmeja och gråväder. De råfuktiga molnen är i ögonhöjd, och själen blir som karg och stelfrusen av luften.

Allt är stilla. Övergångstid. Övergång mellan gnistrande, knarrande isblåvita vinterdagar och ljusgula, björklövsmusörongröna utsprickande vårdagar.

Somliga dagar är gråväder även i livet. Idag var det min dator som låste sig och försatte mig i vänteläge. Grus i maskineriet – månne det är sanden från den blötbruna snögatan som trängt sig in i processorn, liksom det råkalla tränger sig in i min kropp idag?

Fågelsången vittnar om några har koll på vad vi är på väg mot, blåmesen, koltrasten och jag. Skatan med förstås. Fågelsången bär bud om ljuslila kvällar, där koltrasten sjunger sig tokig och mig till lycka.

Minnet av min kärastes värme mot min hud, av hans kärleksfulla blick som dröjer kvar vid mig, är fågelsången som värmer min själ. När vi är, min käraste och jag, är vår.