Igår tog jag mig ner för Hammarbybackens barnbacke på knöjböj, som snowboard kallas i vår familj alltsedan Cilla för många år sedan förväxlade benämningen på den nyfådda snowracern med Shaun Whites favoritleksak. Inte bara en gång, utan totalt fyra och en halv gång (en gång trillade jag i halva backen och fick spänna av mig brädan och knata upp igen), blev det.

Att familjen Modig fyra år efter sin flytt till Söder begick den premiär i Hammarbybacken som vi pratat om ända sedan vi kom hit – ”Det är ju så nära, bara t-bana och spårvagn” – var High Heaven’s förtjänst. En start-up som vill ge tjejer självklar access till adrenalinstinna sporter, och som jag investerat i via FundedbyMe. Bästa Nina och Katja hade bjudit in till en dag av ”Outrageous Outdoor Fun”, och jag drog med mig hela familjen. Vi fick både ett varmt bemötande och ljuvlig varm choklad med marshmallows när vi kom.

Alice och Jesper drog på sig skidorna och iväg till barnbacken, där det gångna årets uteblivna skidåkning visade sig ha gått spårlöst förbi. De susade helt orädda nerför backen, och alla takterna från skidskolan det regniga sportlovet 2012 satt kvar.

Efter en lååång väntan i hyrkön (planera och boka i förväg ligger liksom inte för oss) bar det i väg för oss andra tre. Andreas var först ut, och var enligt instruktör Johan ”en naturbegåvning”. Rullbandet upp i barnbacken, och sedan var det dags att spänna på sig detta masochistredskap (stenhårt fastspänd med båda fötterna och inget att ta emot sig med – hur irrationellt låter inte det?) som visade sig vara en härlig vinterleksak med potential… Jag plogade mig ner (dvs. koncentrerade mig på att åka på hälarna) medan jag försökte hitta skiftet i balansen mellan vänster och höger fot som skulle ge mig den där bananformade banan nerför backen som Johan pratade om. Hm. Vänster gick lätt, men höger… Sedan var det det där med att resa sig upp från sittande i nedförsbacke på en grej som är gjord för att glida utför… Stela jag visade sig dock ha blivit lite smidigare under hösten som tur var.

Någonstans kunde jag ana den flow som Katja med något lyriskt i ögonen berättade om – den rörelse som liksom går som en våg genom hela kroppen. Som tur är, är det ett sportlov kvar på den här vintersäsongen. Då blir det åka – och trilla – av!