Lita på spåren

Är nyss hemkommen efter en härlig sportlovsvecka i gnistrande kallt Norrland, med snö i drivor (höhö) och härliga meter i benen från skidor på såväl platten som i backen och ett par promenader dessutom.

Det var med viss bävan som jag spände på mig längdskidorna. Minnena från barndomens turer i skidspåren har ett betydande inslag av en skräckartade upplevelser av okontrollerad fart i svängande nedförsbackar. De utgjorde antagligen en mindre del av de totala metrarna som kördes. Men hjärnan har ju en tendens att lägga större vikt vid negativa upplevelser och minnen än positiva… Som tur var, visste jag nu att den tur jag och älsklingen skulle köra var platt som en pannkaka, eller i alla fall som en myr.

IMG_2839
Foto: Eric Forsberg

Vägen upp till myren gick dock, just det, uppåt. Vilket betydde att det väntade en väg neråt när vi skulle hem igen…

Sedan jag var barn har jag lärt mig att hjälpligt ta mig ner för en slalombacke. En av insikterna från den resan är vikten av låg tyngdpunkt. Dels blir det stadigare, dels blir fallet kortare om en trillar.

Så jag intog köttbulleposition, tog ett djupt andetag och susade nerför den första lilla backen (som knappt kunde kallas backe, snarare litet utförslut). Eftersom jag skriver detta överlevde jag. Lite mersmak infann sig till och med. Det är ju najs att susa på skidor utan att behöva anstränga sig (mer än de muskler som belastas i en vääääldigt djup knäböj då).

Plötsligt dök den upp, skräckbacken. Säkert fyra meter lång och så där 35gradig lutning. För de flesta ingenting med andra ord. Men jag stod där längst upp och tvekade. Älsklingen åkte iväg på min uppmaning.

Jag var själv med backen och skräcken.

Jag tog av mig skidorna och började traska. Många backar har jag forcerat på det sättet.

Jag stannade upp.

Jag sa till mig själv: ”Kom igen nu. Du kommer sannolikt att trilla, men du har redan rest dig en gång på den här turen.”

Jag gick tillbaka uppför backen den meter jag hunnit ge upp.

Jag spände på mig skidorna igen.

Jag ställde mig i spåret.

Jag tog fart med stavarna, böjde på knäna och sköt iväg.

”Lita på spåren, lita på spåren”. Det blev som ett mantra, framsjunget mellan sammanbitna tänder och med blicken klistrad på skidspetsarna – inte en meter längre fram.

Och skidorna följde spåren så fint, och den kalla luften svischade härligt förbi mig.

Och jag kom ner, och jag kom fram till bilen där älsklingen väntade.

IMG_2868

Analogin med livet i stort kom ikapp mig senare. Så ofta målar jag upp berättelser i svarta färger, med rädslan som bakgrund och antaganden om vad andra känner, tänker och gör i förgrunden.

Och ändå – i verkligheten utvecklar sig livet i övervägande ljusa färger. Det utvecklar sig i sitt eget tempo. Det kan till och med svischa förbi ganska härligt från tid till annan.

Inledningen till gårdagens Headspacemeditation var en reflektion över begreppet ”Nature unfolding”. Medveten närvaro handlar om att observera vad som ”vecklar ut sig” utan att stämpla det med bra eller dåligt. Att slappna av, sluta kämpa mot väderkvarnarna och låta tiden, livet, naturen ha sin gång i tillit att det blir som det ska, oavsett om det går som planerat och/eller ger tillfälle till lärande.

IMG_2898

Det är det jag tränat på sedan 2006 och fortsatt tränar på. Att lita på spåren liksom.

Litar på spåren.

 

Backspegel i tacksamhet och förundran 8

Under 2018 vill jag ju ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Fast den åttonde veckan hann komma ett par dar in i den nionde innan veckans backspegel blev publicerad. Årets åttonde vecka såg jag bland annat tillbaka på…

… snön som fallit och gjort jorden vit, vacker och tystare.

… det återvändande ljuset.

… två kursdagar i Det professionella samtalet, med många bra modeller, tänkvärda insikter och nya bekanta.

… frihetskänslan efter besöket på återvinningscentralen. Det är såååå skönt att bli av med gammal bråte. Och måndagkvällar i ett nysnöat Stockholm visade sig vara en hit! Nästan inga andra där.

… besöket i förvåriga Skåne med anledning av spännande nytt uppdrag i egna firman. Och den fantastiska matupplevelsen på Sajvva i det minst lika fantastiska sällskapet av min styrelsesuppleant Helena. Vi föll båda pladask för tavlan på toaletten med denna text:

IMG_2753

… känslan av ren tvätt efter ett maratonpass i tvättstugan.

… spontanfikat hos grannen M, en själsfrände vägg i vägg.

… ljuvlig middag på libanesiskt tema och goda samtal med kära väninnor.

… avfärd mot vinterlandet i Norrland för sportlovsnjutning med 10-åring, älsklingen och hans 12-åring. Vintervacker väg varvades med bilköer.

IMG_2818

… ahaupplevelsen som levererades av professor Steven Gimbel i hörlurarna på crosstrainern. Livet är bra märkligt. I föreläsningen om kvantfältsteori dök några meningar upp, som för mig blev en perfekt analogi för hur jag tänker att sinnet fungerar: det är rymden, utrymmet (space) mellan tankarna och känslorna som utgör grundtillståndet. Av olika anledningar uppstår vågor och förtätningar i den här rymden i form av oro, stress, glädje, hopp och alla andra sinnesstämningar, tankar och känslor som ger relief åt vårt liv. Under, över, runtom dessa vågor och förtätningar finns rymden av liv, av medvetande, och jag har alltid möjligheten att återvända till varandet, den ordlösa, icke-dömande, icke-etiketterande upplevelsen av livet här och nu (där här och nu samtidigt är både framtid, dåtid och överallt).

IMG_2782
Ord från Headspace, mitt stödhjul i att hitta tillbaka till den rymd som är mitt grundelement.

… upptäckten av Busans nya favoritställe. På handukshögarna. Där mår hon som bäst, om katten själv får välja.

IMG_2792

 

Det går utför med mig – dag 2 i #Blogg100

Vi tillbringar sportlovet hos min mamma och syster med familj i Sollefteå. Här tronar Hallstabacken över staden, med svindlande utsikt, inga köer och perfekt snö.

IMG_1142 (1)Även om jag är uppvuxen i närheten av Kungsberget, var utförsåkning inget för mig som barn. Läskiga liftar (jag provade ett par gånger med förödande resultat för liftköerna tyckte jag) och knäproblem gjorde att min roll i backen var att passa ryggsäckar och bjuda på varm choklad.

När vi fick barn kom dock åkningen i ett annat ljus. A, min man och barnens far, är en mycket habil åkare, med oinfriade skibumdrömmar. Så det var klart att ungarna skulle lära sig åka skidor. Och när nu de skulle gå i skidskola – tja, då kunde ju även jag kosta på mig en lektion.

Det var i Ramundberget som jag för första gången på allvar började åka utför. Och jag blev fast. Även om jag fortfarande harvar i gröna och blåa backar, och ibland någon enstaka röd med stor skräck och många svärdomar mellan sammanbitna tänder, så är det så kul att åka!

Och jag behöver verkligen inga stora eller speciella backar för att åka. A inspirerar i sin ständiga jakt på att finslipa detaljerna i sin åkning – och att använda det varje backe har för att göra just det, oavsett fallhöjd. I min egen åkning har jag oändligt många detaljer att förbättra: mer kanter, högre fart, mer tyngd fram över skidspetsarna, skidorna lite tätare ihop…

I mitt huvud åker jag som Anja Pärson, men min skugga på marken ger en annan bild. Så jag tränar och tränar – och njuter samtidigt . Njuter av farten (i min värld går det fort), av frisk luft, av att använda muskler som oftast är oaktiverade.

Snart är det dags igen! Liften upp, sedan väntar manchestern, solen och slipandet. Se’n så: