Återblick #32-34

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna

...… har några anledningar till tacksamhet varit

  • utflykten till Linköping med kära vännen P för att fira vår gemensamma vän S från gymnasietiden. Njutning för gommen och härliga samtal vid bordet på Torn1, underhållningen av S:s familj och vänner senare på kvällen. Och lyckan över att ta mod till mig att fråga om jag fick vara med och sjunga när Olle Adolphsons Trubbel kom. En fantastisk text att gestalta!
  • förberedelserna inför P:s och mitt gemensamma tal till S. Så många roliga minnen som dök upp. Såna skratt när vi hittade det tal vi höll vid hennes bröllop för 23 år sedan – och insåg att vi kunde återanvända det.
  • K:s femtioårsfest extra allt – för vad ska en annars kalla ett kalas som inrymmer sång, skratt, samtal och inte minst en kvällsgudsjänst med jubilarens egna visa och djupt berörande ord om livet vackert ihopflätade med text och musik av Fredrik Swahn. Att få vara med och bakgrundsköra fulländade min lycka.
  • det spontana vardagsrumsdiscot som själasöstra H och jag släppte loss i när jag hade lyckan att få ha henne boende hos mig ett par nätter.
  • två sällsynt magiska bioupplevelser på Bio Capitol – Once upon a time in Hollywood och Amazing Grace. En för mig ny sorts bioupplevelse i liten intim salong, med möjlighet att ta med ett glas vin in. Var med och crowdfundade Capitol en gång i tiden. Därför extra kul ta del av upplevelsen, tillsammans med vänner som betyder mycket för mig.
  • peppen att komma tillbaka till jobbet, där mina sköna kollegor och roliga uppdrag väntade.
  • lyckopillret som danskompaniet Harlem Hot Shots och orkestern Stockholm Swing Allstars bjöd på i form av show i Vitabergsparken. Picknick med bubbel och sällskap av väninna H, min äldsta och hennes kompis fulländade upplevelsen.
Några smakprov av en sprudlande upplevelse
  • promenaderna. På egen hand, med nåt av barnen, med någon vän. Serotoninbalanserande.
  • första körövningen för terminen. Återigen – människorna. Men givetvis också musiken, bland annat nyskriven musik av vår dirigent. Och så Sven-Erik Johanssons Snabbt jagar stormen våra år.
  • läslyxen i Bulgakovs Mästaren och Margarita.
  • att få ha själasöstra H på besök från Malmö. Samtal och vardagsrumsdisco. Vilken glädje!
  • ljudet av barnens samtal, sjungande, skrattande. Att få vara närvarande mamma. Djupaste meningsfullhet.

… har några anledningar till förundran varit

  • rönnarnas fullständigt dignande grenar. Tror aldrig jag sett så mycket rönnbär. Såååå vackert, och om en ska tro Bondepraktikan, såååå kall vinter som väntar.
  • droppar av regn och dagg på spröda gräs
  • första höstdimman över fälten längs järnvägen mellan Linköping och Stockholm.
  • lyckokänslan när jag möter solens strålar på morgonpromenaden längs Årstaviken.
  • smaken av mina egenodlade körsbärstomater.
  • vänskaperna. Människorna. Ni som finns i mitt liv sedan olika lång tid. Men som alla berikar det så kolossalt. Var och en på alldeles unikt sätt.

har jag börjat ny terapi. För att bygga vidare på min hemmahamn, och i minskad utsträckning drabbas av panik när jag känner någon av demonerna otillräcklighet, bortvaldhet och övergivenhet närma sig. Emotionsfokuserad terapi jobbar min terapeut med. Ser med nyfikenhet och förhoppning fram mot vad som säkerligen kan bli en jobbigt, men framförallt befriande process.

har jag tittat på

  • filmerna jag nämnde ovan så klart.
  • första avsnitten av den tyska serien Babylon Berlin. Är nu fast i berättelsen om människorna, korruptionen och samhället i 1920-talets Berlin.

har jag bland annat lyssnat på

  • Aretha Franklins Amazing grace. Som prepp inför filmen så klart. Som påminnelse om en av musikhistoriens största sångerskor. Som påminnelse om mycket av mina ungdomsårs soundtrack.
  • Lars-Erik Larssons Förklädd Gud. Föranlett av tacksamheten över de människor jag har i mitt liv.
  • Swing. Benny Goodman, Glenn Miller, Count Basie… svallvågorna från glädjen i Vitabergsparken sitter fortfarande i.
  • 60-årsjubilerande legendariska och lysande Kind of Blue.

har jag jobbat på att bli av med ett ryggskott som ställde till det i rehabandet av min onda ländrygg, höft och ben. Hej min 50-åriga kropp, jag tar nu och framöver bättre hand om dig än jag gjort hittills.

har jag suckat och skrattat med orden i ovan nämnde Fredrik Swahns låt Another fucking opportunity for growth. Livet bjuder sannerligen på mängder av tillfällen till växt och expansion. Men ibland… orkar jag bara inte göra det jobbet. Då får väl livet bara passera en stund.

Vad tar du med dig från veckorna som gått?

Jesusbarn minus 19 – värnlös men inte värdelös

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

I slutet av juli gjorde jag en desperat förfrågan på FB:

Ärade FB-krets, vill nu ha era bästa tips på hur jag kan bli bättre på att diskutera utan att bli så känslomässigt engagerad att det påverkar hela mitt sinnestillstånd i en riktning s gör det omöjligt att föra såväl en vettig diskussion som att göra ngt annat utan att bryta ihop och bli en liten blöt hög.

Det handlar inte bara om traditionellt sett emotionellt laddade samtal i relationer och sånt, utan även om rent intellektuella övningar, som exempelvis idag: privatiseringens vara eller icke vara respektive gränserna för densamma.

Terapi? Tabletter går jag ju redan på. Avhållsamhet fr diskussioner är inte riktigt min grej, även om jag inser att det vore en easy way out.

Notera och vänligen respektera att jag undanber mig argument – oavsett riktning – om privatisering i denna tråd. Vet alltför väl hur det kan utveckla sig och det är inte det som är mitt bekymmer just nu.

Den pålitliga och högt värderade FBvänkretsen gav mig, som vanligt, många goda råd och åtskillig love bombing i sina kommentarer.

Men frågan om varför jag reagerar som jag gör kom jag inte vidare med. Förrän häromveckan, då min kloka terapeut hjälpte mig att få syn på henne: den lilla flickan, som vetgirigt slukade allt hon kom över i läsväg, och som dessutom var begåvad med ett gott minne och en stark associationsförmåga.

Hon upplevde beundran och uppskattning, att hon blev sedd, ja, till och med blev till när hon visade sin kunskap, när hon hade rätt.

Allmänbildad. Klok. Som att resonera med en vuxen.

De omdömena från de vuxna, dem som hon värderade högt och ville bli som, var den ena flodådran som leder fram till svaret på frågan varför.

Det andra tillflödet var den genom generationerna nedärvda och i barndomens frikyrkomiljö högt hållna ambition att hålla sams, vara vänlig och förstående, att inte brusa upp eller säga emot.

När jag i vuxen ålder hamnat i en diskussion där mina argument inte bitit, räckt till eller fnysts åt. När tonläget höjts och engagemanget i diskussionen gjort att vänlighet inte direkt kunnat sägas råda.

Då har maktlöshet och värnlöshet slagit till. Vem är jag om jag inte vet bäst? När jag blir bemött så hetsigt, respektlöst och arrogant – då måste det väl betyda att jag inte har betydelse för min motpart?

Inte sällan har den paradoxala reaktionen hos mig själv varit att svara med samma mynt. Ironi, arrogans och överlägsenhet har tyvärr varit livbojen som mitt lilla jag famlar efter i paniken över att inte vara någon längre. Över att inte bli godkänd. Över att bli utstött, ratad, bortvald, underkänd – den djupast liggande evolutionära rädslan hos oss alla.

Nu vet jag bättre. Jag må vara makt- och värnlös i diskussionens hetta. Men det innebär inte att jag är värdelös.

Terapikatten

IMG_1101

Vi skulle aldrig ha något husdjur. Men makens kombo av en kollegas berättelse om katten som säkerhetsventil och tröstare under barnens tonårstid, en annan – lägenhetsboende – kollegas försäkran om att det visst gick att ha katt i lägenheten och de bedårande kattungarna på en Facebookväns foton gjorde att vi ändrade oss. Och nu har Busan varit en av oss i 18 månader.

Och hon har blivit en riktig terapikatt. Inte minst för mig, som har så svårt att slappna av och bara vara. Men när Busan tassar upp på bröstet eller i knäet, då är det bara att släppa datorn eller boken och, just det, bara vara. Känna in hennes kurrande, spinnande. Klia henne just där hon vill, på huvudet, bakom öronen, under hakan, tills hennes ögon bara blir små njutningsfulla springor. Och träna på att göra som henne, förebilden. Vara fullständigt här och nu. Utan dömande, fördömande, väntan, förväntan.