Jag bläddrar i gamla inlägg och blickar bakåt ett antal månader i livet. Den där appen som jag skrev om i mitt förra inlägg säger att jag nu nått änden på en period av genomgripande transformation i mitt liv.
Och jo. Jag ser tydligt transformationen. Jag ser omvandlingen från henne som med huvudet i framtiden ständigt levde med ambitioner om att bli något annat, sträva efter målet, förverkliga drömmen. Från henne som inte var någon utan bekräftelsen från andra, inte minst från mannen, männen.
Hon finns kvar, kommer alltid att finnas med mig. Men hon är allt oftare ömsint hållen av henne som hon blivit, hon som lever med kropp, själv och hjärta i varandet. Av hon som njuter nuet och som är lugn och trygg i att hon är tillräcklig i sig själv. Som fortfarande har drömmar, men som inte längre jagar eller jagas av deras uppfyllelse till varje punkt och prick.
Hon som knött sig ut ur omvandlingens puppa har fattat beslutet att börja se på sig själv med samma ögon som hon ser på en (extern) partner eller livskamrat: med kärlek, ömhet, stolthet, nyfikenhet och tillgivenhet. Tagit sig själv till äkta, om man så vill.
…to have and to hold, for better, for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, to love and to cherish, till death do us part…”
(löftena på engelska är så mycket mer poetiska, så mycket mer rytmiska än de svenska…)
Den alkemiska processen kostar på. Och den är bara möjlig genom medmänniskorna som gått bredvid, burit, lyssnat och stöttat.
Tack.
Publicerade dessa rader här på bloggen på min namnsdag 2019. De är än mer giltiga – djupare giltiga om man kan säga så – nu.
