Dagens blogginlägg är en redigerad version av ett inlägg som första gången publicerades på internationella kvinnodagen, den 8 mars, 2014.
I fokus för diskussionerna på internationella kvinnodagen står de skillnader som finns mellan män och kvinnor ifråga om makt och de konsekvenser som detta leder till på ett strukturellt plan. Eftersom strukturer ytterst sett skapas och vidmakthålls av individer, och därmed bara kan förändras i grunden av individer som väljer nya förhållningssätt till andra individer, har jag funderat över vilka råd jag vill ge mina barn (och mig själv) för att bidra till ett samhälle där varje människa har samma förutsättningar att forma sitt liv och det samhälle som hen är en del av.
I dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon sammanfattade Anna Maria Lenngren år 1876 sina värderingar och livsregler. Eftersom jag vill ge mina barn samma förutsättningar för livet oavsett vilket kön de identifierar sig som, har jag travesterat dikten i en neutral variant som fungerar lika bra idag 8 mars på internationella kvinnodagen som 19 november på internationella mansdagen. Och alla andra dagar på året med – är det förresten de som är de internationella medmänniskodagarna?
Min kära unge, du blir stor:
Du från en hel del hunnit växa…
Utaf din hulda, kloka mor
Tag, för din framtid, denna lexa!
Uti den verld, du smått har sett,
Så många öden förefalla;
Och med ett gladt och öppet vett
Kan du få lära av dem alla.
På lifvets bana varsamt gå,
Men tro ej allt hvad ondt man säger!
Vår verld, min kära, är ändå
Den allra bästa verld, en eger.
Den är – hvad den beständigt var –
Bebodd af kloka och af dårar;
Och – noga öfverlagdt – den har
Mer rätt till löje än till tårar.
För mycken misstro föder agg,
För mycken lättro ångerns smärta:
Tänk ej i hvarje ros en tagg,
Ej dygd i hvarje männskohjerta!
Väl dig, om jemt du följa vet
Nyfikenhet, den glada gumman:
Den, jemte känslig glädtighet,
Är af all vishet hufvudsumman.
Med läsning driv fördomen bort –
Var männska så väl det behöfver,
Men när du läser, gör det kort.
Att handling ej blott helt stås öfver!
Ett odladt vett, en upplyst själ –
Vet – ej blott böcker kan det skänka.
Mitt barn, studera verlden väl:
Den ger dig ämnen nog att tänka!
Hvar menska, älskling, är en bok –
Lär dig att fatta rätt dess värde,
Och mins, att oftast af en tok
Den vise någon visdom lärde!
Men om lektyren roar dig,
Väl – i förädling af ditt väsen
Låt den då blygsamt röja sig,
Men ej i tonen af beläsen!
Nyfikenhetens klubb – mitt rön –
Intoleransens skrubb utslipper,
Så vitterheten hos vart kön
Är långt ifrån ett fåfängt nipper.
Lyd, kära, lyd bestämmelsen:
Sök väl att goda bragder hinna
Och hedra värdighet, min vän,
i varje medman och medqvinna!
Se kära mor i livets krets,
Som vet sitt sanna kall bevaka,
Fullt med sitt lärande tillfreds,
som mänska, mor och egenmaka!
Månn handlingsdåd, bekraftande
Med blomster hennes fotspår hölja,
Och kärlek, hopp och skapande
Dess lefnad och dess minne följa.
Respekten är med fliten slägt:
I nyttig handling sätt din heder!
Gör ödmjukheten till din drägt
Bli sinnebild af dina seder!
Följ, kära, ett av mina bud:
Låt aldrig titlar dig förtrolla!
Allt högmod uti männskors skrud
Är blott affischen af en fjolla.
I sällskap sladdrets tomhet fly,
Men sitt ej sluten som en gåta!
För tanklösheten plär man sky,
För mycken klokhet ej förlåta.
Välj uttryck utan brydsamt val,
Se till att du ej domslut fäller!
Och tala, vännen – håll ej tal:
Du tror ej hur det oss förställer!
Gif skämtets udd sitt fina skick
I ord, som glädtigt oförmoda!
Dock mins: man skrattar med en qvick,
Men man bär aktning för den goda.
Att bli för stor och penningrik
i jakt på glansen i gazetten –
bort det! Från kök till republik,
från politik till toaletten –
blif vid din gärning, låt din hand
med hopp och glädje föra skutan.
Tro ej, mitt barn, att folk och land
Med Guds hjelp styras oss förutan!
När sig väl mänskor nitiskt ter
Att staters styrselsätt ransaka,
så vet, då tycks mig att jag ser
Så stolta furor som stå raka.
Ja, slika värf är mödan värd:
Låt gärna dem din håg förvilla!
Du är unik – så vill vår värld
Med tacksamhet din lärdom gilla.
Att älskas … ej ett ämne fins
Mer rikt att i maximer drifva
Men, kära vännen, hör och mins
Det enda råd, jag har att gifva:
Mot den hen, som dig beskärs
(Märk denna stora hemligheten!)
Var huld, om hen är huldhet värd,
Om ej – så stanna ej i smeten!
Tag händelser och öden lätt,
Mitt barn, så blifva de ej tunga!
Och – mellan oss – är det ett sätt
Att än i åldern synas unga.
Min kära, lifvet flyr så fort –
Hvad grym, hvad oersättlig skada,
Om, vid det lilla gagn, vi gjort,
Vi nekat oss att vara glada!
Må stojet och förströelsen
Vid andras dom för glädje gälla,
I stilla nöjen sök du den –
Det är för oss vi äro sälla.
Gör nöjet bofast i ditt hus,
Eg i ditt hjerta samvetsfriden!
Den gör vår uppsyn mild och ljus,
Den rår på sorgerna och tiden.
Ja, älskling, lifvets sällhet njut,
Men lifvets pligter ej försaka…
Nu har min lilla lexa slut,
Och från min blogg jag går tillbaka.