Det femte perspektivet i vår modell för helhetligt och helande handlande handlar om de riktigt stora frågorna. De som saknar tvärsäkra svar. De som inte sällan rör sig i rymderna som är bortom ord, bortom tid och bortom rum. De som handlar om vad det är att vara människa.
De här frågorna som kan ligga gömda och glömda i många år. De har dock en tendens att poppa upp och börjar brännas på allvar när vi hamnar i en så kallad gränssituation, det vill säga en situation där livet får oss till att, på nya sätt, förhålla oss till och förändra oss själva och våra liv: att bli kär, att få barn, att bli av med jobbet, bli allvarligt sjuk eller förlora någon som stått oss nära till exempel.
I Sverige, som sägs vara världens mest sekulariserade land, är det här frågor som gör människor obekväma eller så känner de sig främmande inför dem. Inte minst gäller det om vi, som Helena och jag, Sara, ändå gör, när vi talar om det här perspektivet på rubrik- eller etikettnivå: ”andlighet”. Och det hänger väl delvis ihop med att det begreppet förknippas med religion, som antingen tolkas som att ”tro på något” eller som att vara (aktiv) medlem i något religiöst samfund.
”Närmare 50 procent av den svenska befolkningen har i undersökningar uppgett att de tror på någon form av gudomlig makt eller kraft samtidigt som allt färre, omkring 15 procent, tror på en personlig Gud. Omkring 20 procent uppger att de inte tror på något” läser jag på Wikipedia. Kanske inte så konstigt då att folk blir obekväma eller finner frågorna irrelevanta.
För oss är det andliga perspektivet mycket större än frågan om att tro på en högre makt eller kraft. Det rymmer frågan om hur vi lever det liv vi fått att leva här på jorden. Hur vi ser på meningen med det. Hur vi lever tillsammans med andra, och hur vi tolkar och lever en gemensam mening, i förhållande till varandra, till dem som gått före och dem kommer efter oss, till andra varelser och till Gaia, vårt blågröna, klotrunda kosmiska rymdskepp.
De här frågorna benämns ofta som existentiella. Och låt gå för det. Som Helena beskrev det i kalenderns första lucka, benämner vi vårt femte perspektiv, det femte fingret i vår hela hand, som det andliga, det existentiella, och fyller det med innebörd som är sann för oss.
Och idag delar jag, Sara, orden som kommit att bli min trosbekännelse här på bloggen igen. Orden talar om tro som något som inte handlar om att hålla för sant eller bevisbart. Utan om att välja att lita på, sätta sin tillit till något. Min trosbekännelse bärs fram i Karin Boyes ord om den obändiga, men smärtsamma kraften i växandet. Om den hisnande, skrämmande upplevelsen i att överväga, men ändå tveka att släppa taget om det kända och bekväma för att kunna hörsamma den magnetiska dragningskraften i… något okänt, kanske vår livsuppgift, vårt kall, meningen med vårt liv?
Och orden talar om nåden att få blomma ut, om att välja att släppa taget och falla. Falla vilandes i den tillit, utan vilket allt stagnerar och förblir fruset, stängt och fastlåst. Men som när den bär, skapar allt, till och med själva världen.
Dagens luckpaket är uppgiften att fundera på din ”trosbekännelse”.
Vilka ord summerar kärnan i existensen, livet, varandet för dig? Frågar du mig går det lika bra med Kenta som med Karin Boye eller Koranen. Så länge du har koll på vad som är riktigt viktigt för dig.
