Hur går det med min intention som jag tidigare skrivit om, att säga nej för att skapa rymd? Denna kväll är det fullmåne, och eftersom jag följer månens faser i min intention låter jag den under dessa dagar blomma ut till fullo. Jag iakttar, gör, reflekterar och lär.
Oj, vad jag har lärt denna vecka. Har sett flera mönster av tankar och göranden hos mig själv som skapar massa stress; stress som inte sällan rinner över genom ögonens tårkanaler. Tankarna och görandena handlar om att jag ofta, ofta, läser in en massa antaganden om vad andra vill och förväntar sig av mig och de skeden som jag är en del av. Jag jobbar hårt för att göra människor nöjda och glada, ofta(st) utifrån antaganden om vad som gör dem nöjda och glada…
När mina antaganden om vad andra vill går på tvärs med varandra och dessutom vad jag vill – ja, då blir det kaos i huvudet. För då lyckas jag ju inte i mitt uppsåt att göra alla glada och nöjda. Och vad är jag då värd…..?
Jag vet ju i grunden att mitt värde inte sitter i att göra andra glada. Därför behöver jag träna mig i att säga nej. Nej till tankespöken och självkritik.
Mitt nej ger mig rymd – och ansvar – för att känna efter, sätta ord på och följa min egen väg. Mina önskningar, mina behov, mina drömmar.
Därför blev det månfotografering med älsklingen ikväll. Därför blir det med största sannolikhet, om vädret är vänligt, ännu en dag i backen imorgon. Med värkande fötter och mjölksyra i alla muskler nedanför höfterna, tror jag. För att utförsåkningen är så kul, så befriande, så meditativt. Och för att det är så kul att göra det med 10-åringen, som är glad som en lax i backen.
Även om jag är uppvuxen i närheten av Kungsberget, var utförsåkning inget för mig som barn. Läskiga liftar (jag provade ett par gånger med förödande resultat för liftköerna tyckte jag) och knäproblem gjorde att min roll i backen var att passa ryggsäckar och bjuda på varm choklad.