Hej då Gamla Stan, vi ses igen

Igår stängde jag dörren till mitt varannanveckas boende i Gamla Stan för sista gången. Under åtta månader har jag haft kullerstenar, ockrafärgade fasader, gatlampor med milt gult sken, turister, fotoblixtar och guidningar på världens alla språk utanför mitt fönster.

Jag stängde dörren till rummet där jag brottats med ångest, sorg och ilska. Där jag jobbat med texter och workshopsupplägg. Där jag umgåtts med nära och kära vänner. Där jag någon gång fått förmånen att ägna egen tid åt något av barnen som behövt mig lite extra på egen hand. Där jag utforskat glädjen och livskraften i sensualitet och sex. Dit jag kommit hem många kvällar efter besök på det smultronställe som jag upptäckte tidigt under perioden, Gaston Vinbar.

Jag har börjat ana och känna innebörden i orden som du, Maria Jimrell, skrev i din kommentar på inlägget Frånskild och skapar nytt:

Och livet är så där som jag inte drömde det men som jag aldrig hade velat gå miste om.

Snart öppnar jag dörren till nästa kapitel i mitt liv. Ett kapitel där mitt liv inte roterar runt en resväska modell större. Tills dess låter jag tanken dröja vid minnena – både de ljusa och de mörka – av tiden och livet som varannanveckasboende i Gamla Stan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Under ombyggnad

En känsla av att mitt liv är under ombyggnad har växt sig stark de senaste dagarna. Framförallt föranleds den av det varannanveckas boende för mig och barnens far som nu är inne på sin fjärde vecka. 

Jag erkänner att jag inte lider ihjäl mig mina veckor på egen hand än så länge. Har alltid varit till dels en ensamvarg, och i takt med att jag lärt mig gilla mig själv så uppskattar jag på allvar mitt eget sällskap. Och när jag tröttnar på mig själv är jag rikt försedd med goda vänner som förgyller tillvaron.

Nu var jag visserligen mestadels däckad förra veckan och låg till stor del nedbäddad och tyckte rätt synd om mig själv. På lördagen när saknaden efter barnen blev för stor tröstades jag av att döttrarna kom över på en fika och en promenad tillsammans hem till Söderlägenheten. Där myste sonen och jag framför den senaste Starwarsfilmen (vi börjar ladda för nummer åtta), och alla fem åt middag tillsammans i god anda.

Den här veckan är det min tur att njuta av daglig gemenskap med barnen. Försöker att inte göra för stor sak av det. Men lite extra omsorg på nattkröken blir det – även för den besvärade 13-åringen, som inte tycker att hon behöver en mamma som sitter på sängkanten hos henne (fast efter en stund verkar hon ha glömt bort att hon är för gammal för sånt…).

Efter att bara ha rått mig själv och min disk i en vecka känns det inte alls särskilt motigt att ge sig ut i köket och ta reda på middagsdisken efter fyra personer. Märkligt. Fast tvätthögarna är fortfarande ganska oinspirerande…

img_4622

På mina promenader mellan boendena går jag över Slussen och förbi alla byggnadsplank som skärmar av ombyggnaden. Häromdagen kikade jag in lite extra, och kände ett visst systerskap med platsen. Något gammalt och vant håller på att brytas ner och rensas bort. Det är fult, smärtsamt och gör stora sår i landskapet. Men något nytt, funktionellt, bra och vackert (Slussen blir förhoppningsvis till och med bättre och vackrare än tidigare) kommer att växa fram med tiden. Den bilden ger hopp.