En känsla av att mitt liv är under ombyggnad har växt sig stark de senaste dagarna. Framförallt föranleds den av det varannanveckas boende för mig och barnens far som nu är inne på sin fjärde vecka. 

Jag erkänner att jag inte lider ihjäl mig mina veckor på egen hand än så länge. Har alltid varit till dels en ensamvarg, och i takt med att jag lärt mig gilla mig själv så uppskattar jag på allvar mitt eget sällskap. Och när jag tröttnar på mig själv är jag rikt försedd med goda vänner som förgyller tillvaron.

Nu var jag visserligen mestadels däckad förra veckan och låg till stor del nedbäddad och tyckte rätt synd om mig själv. På lördagen när saknaden efter barnen blev för stor tröstades jag av att döttrarna kom över på en fika och en promenad tillsammans hem till Söderlägenheten. Där myste sonen och jag framför den senaste Starwarsfilmen (vi börjar ladda för nummer åtta), och alla fem åt middag tillsammans i god anda.

Den här veckan är det min tur att njuta av daglig gemenskap med barnen. Försöker att inte göra för stor sak av det. Men lite extra omsorg på nattkröken blir det – även för den besvärade 13-åringen, som inte tycker att hon behöver en mamma som sitter på sängkanten hos henne (fast efter en stund verkar hon ha glömt bort att hon är för gammal för sånt…).

Efter att bara ha rått mig själv och min disk i en vecka känns det inte alls särskilt motigt att ge sig ut i köket och ta reda på middagsdisken efter fyra personer. Märkligt. Fast tvätthögarna är fortfarande ganska oinspirerande…

På mina promenader mellan boendena går jag över Slussen och förbi alla byggnadsplank som skärmar av ombyggnaden. Häromdagen kikade jag in lite extra, och kände ett visst systerskap med platsen. Något gammalt och vant håller på att brytas ner och rensas bort. Det är fult, smärtsamt och gör stora sår i landskapet. Men något nytt, funktionellt, bra och vackert (Slussen blir förhoppningsvis till och med bättre och vackrare än tidigare) kommer att växa fram med tiden. Den bilden ger hopp.