Så dök det upp en kommentar om mindfulness, eller medveten närvaro, i flödet igen: ”jag har prövat, men blir bara ännu mer stressad av att sitta där och tänka på ingenting.” Från min horisont finns det gott om missförstånd kring mindfulness. Att det är lika med att passivt och över tid gilla läget trots missförhållanden eller att det är lika med meditation som tolkas som att sitta stilla och hindra tankarna från att komma, eller ”tänka på ingenting”.

För mig handlar mindfulness om en grundhållning till tillvaron, inte enskilda meditationsförsök. Det är inte lika med passivitet, däremot handlar det om att inte automatiskt stämpla bedömande etiketter på känslor, tankar, skeden, personer och situationer. Det är inte lika med en självupptagen introspektion, utan en viktig grund för att utveckla – eller avveckla – relationer med mina medmänniskor.

Mindfulness handlar för mig om att att observera: Vad är det det som händer mig? Vilka är mina reaktioner – vilka tankar och känslor upplever jag?

Det handlar om att identifiera och sätta ord på mina upplevelser, tankar och känslor – inte genom att med automatik stämpla dem som goda eller dåliga, önskade eller icke önskade. ”Det gör ont för att…, Jag sörjer att…, jag är så arg för att…, jag är glad för att…, jag känner hopp för att…”.

Det handlar om att acceptera tankarna och känslorna – vrede, sorg, glädje… – för vad de är. Det handlar om att, i ögonblicket, se verkligheten som den är. När vi lägger ner kampen mot att hålla det som gör ont borta respektive för att klamra oss fast vid som känns bra får vi andrum.

Det handlar om att i det andrummet sätta fokus på och ta ut riktningen för vägen framåt. Om att identifiera nästa steg, och vägen så långt jag kan se, och stämma av dem mot mina grundvärderingar och grundprioriteringar:

• vad behöver jag nu för att leva [nyfiket, lärande, helhjärtat och sårbart] (ersätt orden med några av dina grundvärderingar) framåt?
• vilka relationer är viktiga för mig att hålla fast vid och utveckla?
• vad vill jag ska prägla dessa relationer?

Och det handlar om att ta det där första steget, och om att fortsätta vandra framåt, hela tiden i medveten närvaro om vilka tankar och känslor som väcks hos mig – och att observera, identifiera, acceptera och agera i en ständig iteration.

Medveten närvaro är för mig ett sätt att inte svepas med av den flodvåg av känslor och tankar som min reptilhjärna ofta häller över mig, och som ganska ofta triggar beteenden som var konstruktiva en gång hos mina förfäder där på savannen bland sabeltandade tigrar, men som idag riskerar att skada både mig själv, mina medmänniskor och relationen oss emellan.

”Det är så jobbigt, jag blir alldeles sönderstressad, av att ständigt fokusera på det som händer och det jag känner” är en vanlig invändning mot mindfulness. 

Jag väljer att utveckla min förmåga till att leva medvetet närvarande på ungefär samma sätt som jag väljer att utveckla andra förmågor: jag övar i avgränsade pass. Antingen genom meditation (som för mig inte handlar om att tänka på ingenting, men det är ett annat inlägg), genom yoga eller genom att öva observation, identifikation, acceptans respektive agerande när tillfälle ges – oavsett om det handlar om att diska för hand, göra knipövningar, vika tvätt, promenera, åka tunnelbana, äta, samtala, läsa, ja, till och med blogga. Över tid spiller mindfulnessövandet över på resten av mitt liv, utan att jag behöver anstränga mig – ungefär som knipövningarna ger långtidseffekter…

I min medvetna närvaro finns faktiskt också utrymme för mindlessness, som ofta framställs som en motsats till mindfulness. När jag är medvetet närvarande i mina upplevelser och behov står det mig fritt att agera genom att låta tankarna vandra, att lyssna på min intuition och fatta ögonblickliga beslut.

Medveten närvaro handlar för mig om att leva livet fullt ut, med hjälp av alla mina förmågor och egenskaper i enlighet med de grundvärderingar som jag har och i den samhörighet med andra som ger mening och sammanhang. 

Känner du igen dig?