Etikett: Vårruset

VårRus 2012

On By Sara ModigIn Tillsammans2 Comments

Helgens högsommarvärme hade gett vika för mer normala försommartemperaturer. Långtightsen och vindjackan var därför nedpackade tillsammans med nummerlappar, energy bars och säkerhetsnålar för laget ”De modiga”. Här skulle begås VårRuspremiär!

Vi som gjorde det: Ida-Li (hon ligger i träning) och Eva-Karin, Helene, Yours truly, Ulrika och Åsa

Tillsammans med dryga 14 000 andra löpare (däribland många kära NMT-bekanta, som jag dock aldrig såg i massorna) skulle jag och några av mina tappra väninnor springa 5 km på underbara Norra Djurgården. Det var närmaste kollegorna Åsa och Helene, tjänsteinnovationssjälsfränden Eva-Karin och bästa körkompisen Ulrika från tidiga tonåren i Coromanterna, ungdomskören i Svenska kyrkan i Sandviken. Litet kvinnfall hade vi drabbats av och saknade givetvis Amalia, Hedvig och Rosita. Ni får en ny chans, kanske nästa år, kanske i en annan tävling redan i år!

Hmm, är det Jona Gold eller Åkerö som vi sträcker oss efter?

Frescati var verkligen ett gytter av människor. Det var en minst sagt suggestiv upplevelse att komma ner mot startfållorna där 14 000 händer sträcktes efter fiktiva äpplen i luften, samtidigt som 28 000 ben böjdes i uppvärmningen.

Eftersom jag hittills presterat km-tider på dryga åtta minuter hade jag bestämt mig att köra i sista startgrupp. Visserligen hette den ”Strosa”, men den var samtidigt för oss som siktade på en tid på 40+ minuter – och så räknekunnig är jag, min ekonomutbildning till trots (enligt maken), att jag insåg mina begränsningar vad gäller övriga grupper. Så tillsammans med personer med barnvagnar och gåstavar tryckte jag i startfållorna allt eftersom grupperna innan drog iväg.

3,2,1 – DÄR gick startskottet för mig! Start för Runkeeperappen för att ha full kontroll på min egen tid. Men – något springa blev det inte av de första hundratals metrarna. Tjockt, tjockt med folk. Efter ett litet tag delade sig banan dock i två – jag valde den högra som många uppenbarligen inte såg, och äntligen fick jag sätta fart över gräset.

Sedan blev det till att kryssa mellan stavgångare, barnvagnar och grupper av damer som uppenbarligen gav blanka … i rekommendationerna: håll till höger för att de som vill springa om ska kunna göra det till vänster; om ni springer i grupp, gör det inte i bredd… Nåja, på det sättet avverkade jag väl egentligen mer än de 4 850 m som banan enligt uppgift mätte.

Som vanligt var det oerhört trögt att komma igång. Varför jag blir trött i axlarna och överarmarna av att springa (och det innan jag kommer ihåg att jobba med armarna) är för mig en gåta. Men plötsligt var 1-km och 2-kmskyltarna passerade. Och där kom visst 3-km också, med vätskekontroll. Sprungit i ett sträck – ja, sedan det gick att börja springa – hade jag gjort. Yes, det kändes riktigt bra! Svepte tre glas vatten i kontrollen: orutinerat. Även om törsten blev släckt och torkan i mun och hals försvann blev det mycket tyngre att springa igen, och en liten känning av håll gjorde sig gällande. Kan man verkligen få det av vatten?

Banan gick nu över ängar och hagar, där kossorna låg och idisslade i lugn och ro. De glodde likgiltigt på oss – jag undrar vad de tänkte om de tokiga människorna som jagade fram… En människa orkade i alla fall inte springa. Det var nog bilden av det lugna idisslandet som inspirerade mig till att slå av på tempot och gå några hundra meter.

Men där var ju 4-kmskylten! Och en ny vätskekontroll – nej tack till vatten den här gången, men ja tack! till peppet: Bara åttahundra meter kvar nu, kämpa på, kom igen, bra jobbat! NMT-reflexen slog till – peptalk=nu kör jag, full fart framåt! Så i god fart sprang jag in i målfållan med en sluttid enligt Runkeeper på 41.21, vilket verkade stämma bra med mål- och armbandsklockan. Fast appen tyckte att jag sprungit 8,5 km med svindlande km-tider på 1,2 minuter emellanåt…. Klart fall av störd GPS.

Sen firade vi! Alla var nöjda, ja till och med lite småimponerade av sina insatser och inspirerade till fortsatta träningsinsatser. Tack Åsa, Helene, Eva-Karin och Ulrika för en VårbeRusande kul kväll!

PS. Picnic i gräset är ju mysigt, men jag MÅSTE kombinera befintlig träning med smidighetsträning och behandling. För jisses, vad grässittandet (i kombination med springandet) frestade på höft och rygg – det mycket sena insomnandet berodde inte på höga endorfinnivåer, utan snarare på höga smärtnivåer. Så ikväll står jag över Rookie Campen för att vila höft och rygg. Men på tisdag, då är det banne mig dags igen!

Träningsgudinnan

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

Nej, det är inte mig det är frågan om, utan 7-åringen som förklarade att tränarna på NMT Kids hade tyckt att hon var just en träningsgudinna. ”Åh, vad bra”, sa jag, ”då kanske jag kan få ärva lite av dig!”.

Fast när jag ser tillbaka på kvällens träningspass infinner sig nog lite en gudinnekänsla ändå. Som vanligt gjorde jag inte alla övningarna, och en del bara till hälften. Men än en gång höll jag ut hela passet. Jag orkade dessutom fokusera på kvaliteten, tekniken och att ge järnet i de övningar och de sträckor jag ändå gjorde. TränarJohan bjöd på ett regelrätt intervallträningspass med massor av plankor (upptäckte att jag orkar längre om jag spänner magen genom att dra in den mot ryggraden), jägarvilor, sit-ups, step-ups, armhävningar och dips som styrkemoment. Faktiskt känns det som att jag börjar närma mig en riktigt djup armhävning utan knän i backen. Många löpintervaller i backe med peppande ankaret Maria och träningskompisen Annelie som stöd på det gjorde min kväll!

Att träna med NMT innebär ganska ofta att återupptäcka barnet inom mig. I kväll har jag lekt kull och rullat som ett barn över gräset. Under den senare övningen fick jag än en gång en påminnelse om att balanssinnet inte riktigt hänger med med åren… Undrar om det går att träna upp.

Återigen kan jag konstatera att det a) är oerhört motigt att börja träna igen efter ett uppehåll, men b) att jag relativt snabbt kommer tillbaks och vidare. Känns tröstefullt på något sätt.

I morgon är det äntligen dags för VårRuset – rapport kommer!

Training in the rain

On By Sara ModigIn I rörelse3 Comments

De senaste veckorna har varit mer än vanligt fyllda av bokstäver, tangentbord och datorskärmar på jobbet, varför jag inte roat er med rapporter om mina fysiska företräden, jag menar förehavanden, i samma utsträckning som tidigare. Ska begränsa rapporterna om förehavandena till träningen – det har blivit några pass sedan sist.

Två torsdagar i blåa rookieledet i Tanto har avverkats. Två supertränare likaså. Ännu ett pass med Jens från ÖIP och lervällingen, och ett med Jörgen. Båda två är helt suveräna: mycket pedagogiska, peppande och med hjärnorna fulla med för mig nya övningar. Massor med olika hopp, styrke-, rörlighets- och koordinationsövningar i båda passen. Frustande av skratt försökte vi oss på vad Jörgen kallade ljushopp: ett hopp där man hoppar upp och försöker få benen rakt framför sig och samtidigt nudda tårna med händerna. Begränsad framgång – stor förbättringspotential med andra ord! Samtidigt kikade jag i ögonvrån på naturens egna ljus – häggen – som var på väg att slå ut. Ett av mina absoluta favoritvårtecken!

Även under den sälinspirerade övningen där vi flyttade oss framåt med bara magen (och möjligen ben) i backen skrattade de flesta av oss nog mer än vad vi tog oss framåt. Under Jens fjälljägarinspirerade pass  körde vi bland annat ”Utmattningen”: från basen springer du fram till första kon, där du slänger dig på mage. Upp igen till nästa kon, där det är rygg i backen. Upp till sista kon där det är upphopp som gäller. Och så tillbaka till basen på samma sätt. Man kan variera med lite armhävningar eller sit-ups. Det krävs ganska lite för att jag ska känna mig som ett lyckligt barn: till exempel att helhjärtat kasta sig på mage och rygg på marken för att i nästa stund studsa (nåja….) upp igen. Som skattebetalare är jag dock väldigt glad att Sveriges försvar inte behöver ta sin tillit till mig…

Leriga, lyckliga, stolta!

I lördags dristade jag mig till att haka på det 2-timmarspass med grön- och rödvästar som körs varje lördag på ÖIP, och där maken är stammis. Det skulle ju vara så kul (och lite coolt) om 4/5 av familjen kunde köra NMT samtidigt. Det var nämligen premiär för säsongens NMT Kids (2 ggr i vår och 2 ggr i höst). 9-åringen provade redan i höstas och gav då utlåtandet ”det roligaste jag har gjort!” Nu var det dags för både 9- och 7-åringen. Riktigt leriga och lyckliga blev de! Läs om hur några andra av barnen upplevde det här.

Jag hängde med de vuxna grön- och rödvästarna så gott jag kunde, under stock och över sten, upp för backe och ner i planka. ASJOBBIGT! Fast ändå trodde jag aldrig att jag skulle dö… Så lite tjockare pannben har jag tydligen fått! Efter halva passet rådde mig tränare Jörgen (ja, samma som ovan) att köra vidare på egen hand – det var vår överenskommelse från start att bryta om det inte funkade. Passet är ju egentligen inte för rookies, framförallt inte med så långt kvar till grönt som jag har.  Efter att den första besvikelsen över att än en gång ha brutit ett pass – på ÖIP, någon gång ska denna förbannelse brytas! – travade jag tillbaka till bilen genom skogen, nu med Runkeeper som ankare och med en måltid på 8.30 per km (liiiite kvar där). Dessutom passade jag på att njuta av skogens och ängarnas skönhet i regnet, liksom doften av fuktig mossa.

Och apropå regn, så måste jag bara få dela med mig av min upplevelse av den underbara intervallbrottningsmatchen som Jens bjöd upp oss till i torsdags. 20 sekunders intensiv brottning, 10 sekunders ryggvila på gräset. Medan ett stilla och inte alls kyligt vårregn föll över våra hettande kinder och svettiga pannor. Ännu ett Magic NMT Moment!

Ett par rena löppass har det blivit också, bland annat ett med kära syster. Hon är ju en starkt bidragande orsak till mitt nya, tränande liv med sin idé om Midnattsloppet… När hon var på besök här nere nu veckan, sprang vi knappt fem km på en km-tid på 8.52. Med tanke på att vi körde Sofiabacken och passerade ett antal illvilligt inställda rödljus på vägen var vi mycket nöjda, inte minst med tanke på att vi sprang minst 95 procent av tiden.

Det är 17 dagar kvar till Vårruset och 96 dagar kvar till Midnattsloppet!

Projekt Midnattsloppet – progressreport 3

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment
http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-5524.html

Mitt i all militärträning och alla vårlopp (nåja, de två jag ska springa i vår) har jag nu på nytt tagit fäste på målbilden Midnattsloppet på under 90 minuter. Dvs., jag ska ta mig förbi repen som dras längs banan och i mål innan de stänger det!

Min plan för att klara detta är att under våren träna genom att springa delar av banan som min ”reguljära” löpträning. För jag kan med viss förundran konstatera att kroppen har börjat ge ifrån sig signaler om att den vill ut och röra på sig med nästan dagliga intervall. Inte för att det går av sig själv att dra på sig löpartightsen, och benen är verkligen som bly (”statyben”, som 9-åringen träffsäkert kallade dem för ) under den första kilometern.

I veckan missade jag båda NMT-tillfällena pga den obligatoriska förkylningen – en konstig variant utan snuva och hosta, men med feber och sjukdomskänsla i kroppen. Men igår lördag kändes det helt OK att ge sig ut och nöta löparskor.

Min mentala hangup i Midnattsloppet är Sofia kyrkbacke, som jag skrivit tidigare om. Så jag drog åt Sofiahållet till via Norra Hammarbyhamnen. Ett stort steg för mig var att jag lyckades springa två kilometer i ett sträck på egen hand! Det lutade visserligen neråt på Östgötagatan…

Idag sprang jag till min andra backnemesis, Helvetesbacken i Tanto. På vägen dit är det dessutom några mindre backutmaningar, där jag tränar enligt MarathonMias råd: små, nästan trippande steg och mycket hjälp av armarna. Bytte i en av backarna dessutom ut farten mot rejält höga knän enligt löpskolningsmodellen. Och hela tiden fokus på utandningen. Gissar att jag låter som en smärre ångmaskin… Via promenadvägen längs Årstaviken tog jag mig sedan till och uppför rampen vid Eriksdalsbadet – visserligen springandes bara delar av vägen.

Utsikterna för att klara mitt mål ser ganska ljusa ut. Runkeeper gav tiderna 8.45 igår respektive 9.36 idag på kilometern. Och då har jag fortfarande bara kommit igång med min träning som jag ser det. Och tillräckligt med backträning ska det bli!

I fortsättningen måste jag bara komma ihåg att dricka ordentligt innan och efter passet. Däckade igår med knallhuvudvärk, och kände av den idag också. Ett halvt glas vatten innan turen räcker visst inte…

Det är 153 dagar kvar till Midnattsloppet, 79 dagar kvar till Vårruset och 34 dagar till Springcross! Jag ser våren an med tillförsikt!

Lördagsträning

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

Inspirerad av torsdagens löpträning med MarathonMia gav jag mig ut idag för att för första gången närma mig killerbacken vid Sofia kyrka – har hört mycket om den från tidigare Midnattsloppslöpare. ”Lika bra att ge sig i kast med att göra sig av med respekten för den redan nu!”, tänkte jag och småsprang österut längs Katarina Bangata.

”One minute” sa plötsligt rösten i hörlurarna. Har laddat ner Runkeeper för att hålla fokus på nuet och inte överväldigas av hur lång tid det är kvar när jag tränar på egen hand. Hade tänkt att göra som Mia tipsade nybörjarlöpare om, dvs. att gå en minut och springa en. Men fötterna gick på, det kändes ok och plötsligt hade jag sprungit fem minuter. Inte särskilt snabbt, men uthålligare än jag gjort tidigare på egen hand. Tar kortare och lägre steg än tidigare och då orkar jag längre. Tack Mia!

Väl framme vid Sofia gav jag mig på backintervallerna för att besegra backen en bit i taget. Kämpaspring upp, lunka ner, lyktstolpe för lyktstolpe. Väl uppe måste man ju bara passa på att njuta av utsikten. Sedan – backen ner i full fart, hitta barnaskrattet igen, frihet!

Sprang totalt sett långsammare än vad jag gjorde på löpbandet i början av januari, och betydligt långsammare än på rookietestet – Runkeeper visade en snittid på 9.43/km. Men å andra sidan sprang jag ju nu nästan hela tiden, totalt sett drygt tre km. Så jag är rätt nöjd ändå! Tre km är ju också halva Springcross, som jag anmält mig till i god NMT-tradition.

Idag är det precis sex månader kvar till Midnattsloppet, 108 dagar till Vårruset och 63 dagar till Springcross.