Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugotredje och tjugofjärde vecka tänker jag bland annat på…
… nya uppdrag där all min samlade kompetens från olika roller och håll under 20 års yrkesliv blir till inspirerande nytta.
… min nya cykel och dagarna med cykelpendling.
… att ha kommit halvvägs i ICA-vättern.
… att få lyssna till ljudet från storbarnens framträdande på skolavslutningen och se deras lysande ögon när de berättade om hur de berört publiken.
… att åter träffa vänner sedan lång tid efter lång tid.
… att ha levt måncykelintentionen prestationsbefriad på flera plan. Inte minst här på bloggen.
… att se hur vår frölovningsblomma växer sig starkare och större i min älsklings vård. Precis som vår kärlek.
… att göra i ordning altanen med parasoll, odlingslåda och rabatt. Nu är den home base för sommarens fortsatta prestationsbefrielse!
… att sitta under tak på min altan och njuta av doften och ljudet av regn som faller på den törstande marken.
… mera dofter: den av doftschersminshäcken på fastigheten som jag passerar precis innan jag svänger in på ”min” gata. Smultron, barndom och … skönhet.
… läsningen av Viktor Frankls Livet måste ha mening. Fruktansvärda, omänskliga bilder från koncentrationslägren. Och angelägna tankar om den grundläggande betydelsen av människans längtan efter mening, som väcker djupaste resonans i mig.
… picnic med älsklingen och alla barnen på Årstas klippor i flödande sol med aning av halo.
… gåvan av alla ögonblick som tillsammans blir en dag, en vecka, en månad, ett år, ett liv. I glädje, frustration, sorg, smärta, så är jag i alla fall vid liv och med förmågan att ta in skönheten, glädjen, kärleken och hoppet i tillvaron liksom att i allt högre utsträckning härbärgera det som skaver och gör ont.
Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan som gått?
