så går en dag än från vår tid… och jag är:

överväldigad över det stöd, den omtanke och kärlek som visas mig och de mina

lugn mitt i resan mot en i stor utsträckning okänd framtid

tröttare än vad jag någonsin varit tidigare

inspirerad av ett jobbmöte som klarades av med energi och fungerande tankeverksamhet på plats

inte längre fotbollsmorsa – hon är numera trummismorsa i och med eftermiddagen när J njöt av sin första riktiga lektion och jag av hans entusiasm

på väg att bli klar med en presentation till imorgon – den blir riktigt bra sådär i sista minuten

medveten om att det är hög tid att sova

önskandes alla inklusive mig själv och katten en god natt.