Varje år så här års (eller snarare en månad senare normalt sett) bär jag Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont med mig, levande, precis under huden.
Naturen är i knoppning. Och knoppar spricker ut, värmda och framlockade av solen. Fryser kanske i en plötsligt påkommen köldknäpp. Men likafullt finns livskraften kvar, och skjuter ny fart när solen än en gång värmt upp luften och den tunna hinnan som skyddat knoppen hela vintern.
Likaså ser jag dropparna växa till sig i regnet. På balkongräcket, från buskarnas grenar. Växa, dras neråt. Tills de faller. Fritt fall.
Och jag känner med dem, knopparna och dropparna. Känner tveksamheten inför att släppa taget, blomma ut, bejaka expansionen. Rädslan. För vad som väntar, vad som kommer hända. Kommer det löna sig? Kommer det straffa sig? Kommer jag kunna hålla hela vägen fram (hur lång den nu är, det är ju också ovisst)?
Men ändå – när tiden är inne, tar drivet över. Det är bara att släppa taget och ge sig hän. I görandet, skapandet, mötandet. Släppa taget om alla ”om” och lita på att det som är, det är. Och det bär. På ett eller annat sätt. Det är att vila i den tillit som skapar världen.
Dagens blogginlägg är en redigerad version av ett inlägg som första gången publicerades på internationella kvinnodagen, den 8 mars, 2014.
I fokus för diskussionerna på internationella kvinnodagen står de skillnader som finns mellan män och kvinnor ifråga om makt och de konsekvenser som detta leder till på ett strukturellt plan. Eftersom strukturer ytterst sett skapas och vidmakthålls av individer, och därmed bara kan förändras i grunden av individer som väljer nya förhållningssätt till andra individer, har jag funderat över vilka råd jag vill ge mina barn (och mig själv) för att bidra till ett samhälle där varje människa har samma förutsättningar att forma sitt liv och det samhälle som hen är en del av.
Foto: nojhan @ flickr CC BY-SA 2.0
I dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon sammanfattade Anna Maria Lenngren år 1876 sina värderingar och livsregler. Eftersom jag vill ge mina barn samma förutsättningar för livet oavsett vilket kön de identifierar sig som, har jag travesterat dikten i en neutral variant som fungerar lika bra idag 8 mars på internationella kvinnodagen som 19 november på internationella mansdagen. Och alla andra dagar på året med – är det förresten de som är de internationella medmänniskodagarna?
Min kära unge, du blir stor: Du från en hel del hunnit växa… Utaf din hulda, kloka mor Tag, för din framtid, denna lexa!
Uti den verld, du smått har sett, Så många öden förefalla; Och med ett gladt och öppet vett Kan du få lära av dem alla.
På lifvets bana varsamt gå, Men tro ej allt hvad ondt man säger! Vår verld, min kära, är ändå Den allra bästa verld, en eger.
Den är – hvad den beständigt var – Bebodd af kloka och af dårar; Och – noga öfverlagdt – den har Mer rätt till löje än till tårar.
För mycken misstro föder agg, För mycken lättro ångerns smärta: Tänk ej i hvarje ros en tagg, Ej dygd i hvarje männskohjerta!
Väl dig, om jemt du följa vet Nyfikenhet, den glada gumman: Den, jemte känslig glädtighet, Är af all vishet hufvudsumman.
Med läsning driv fördomen bort – Var männska så väl det behöfver, Men när du läser, gör det kort. Att handling ej blott helt stås öfver!
Ett odladt vett, en upplyst själ – Vet – ej blott böcker kan det skänka. Mitt barn, studera verlden väl: Den ger dig ämnen nog att tänka!
Hvar menska, älskling, är en bok – Lär dig att fatta rätt dess värde, Och mins, att oftast af en tok Den vise någon visdom lärde!
Men om lektyren roar dig, Väl – i förädling af ditt väsen Låt den då blygsamt röja sig, Men ej i tonen af beläsen!
Nyfikenhetens klubb – mitt rön – Intoleransens skrubb utslipper, Så vitterheten hos vart kön Är långt ifrån ett fåfängt nipper.
Lyd, kära, lyd bestämmelsen: Sök väl att goda bragder hinna Och hedra värdighet, min vän, i varje medman och medqvinna!
Se kära mor i livets krets, Som vet sitt sanna kall bevaka, Fullt med sitt lärande tillfreds, som mänska, mor och egenmaka!
Månn handlingsdåd, bekraftande Med blomster hennes fotspår hölja, Och kärlek, hopp och skapande Dess lefnad och dess minne följa.
Respekten är med fliten slägt: I nyttig handling sätt din heder! Gör ödmjukheten till din drägt Bli sinnebild af dina seder!
Följ, kära, ett av mina bud: Låt aldrig titlar dig förtrolla! Allt högmod uti männskors skrud Är blott affischen af en fjolla.
I sällskap sladdrets tomhet fly, Men sitt ej sluten som en gåta! För tanklösheten plär man sky, För mycken klokhet ej förlåta.
Välj uttryck utan brydsamt val, Se till att du ej domslut fäller! Och tala, vännen – håll ej tal: Du tror ej hur det oss förställer!
Gif skämtets udd sitt fina skick I ord, som glädtigt oförmoda! Dock mins: man skrattar med en qvick, Men man bär aktning för den goda.
Att bli för stor och penningrik i jakt på glansen i gazetten – bort det! Från kök till republik, från politik till toaletten –
blif vid din gärning, låt din hand med hopp och glädje föra skutan. Tro ej, mitt barn, att folk och land Med Guds hjelp styras oss förutan!
När sig väl mänskor nitiskt ter Att staters styrselsätt ransaka, så vet, då tycks mig att jag ser Så stolta furor som stå raka.
Ja, slika värf är mödan värd: Låt gärna dem din håg förvilla! Du är unik – så vill vår värld Med tacksamhet din lärdom gilla.
Att älskas … ej ett ämne fins Mer rikt att i maximer drifva Men, kära vännen, hör och mins Det enda råd, jag har att gifva:
Mot den hen, som dig beskärs (Märk denna stora hemligheten!) Var huld, om hen är huldhet värd, Om ej – så stanna ej i smeten!
Tag händelser och öden lätt, Mitt barn, så blifva de ej tunga! Och – mellan oss – är det ett sätt Att än i åldern synas unga.
Min kära, lifvet flyr så fort – Hvad grym, hvad oersättlig skada, Om, vid det lilla gagn, vi gjort, Vi nekat oss att vara glada!
Må stojet och förströelsen Vid andras dom för glädje gälla, I stilla nöjen sök du den – Det är för oss vi äro sälla.
Gör nöjet bofast i ditt hus, Eg i ditt hjerta samvetsfriden! Den gör vår uppsyn mild och ljus, Den rår på sorgerna och tiden.
Ja, älskling, lifvets sällhet njut, Men lifvets pligter ej försaka… Nu har min lilla lexa slut, Och från min blogg jag går tillbaka.
Femtioett varv runt solen har jag färdats. Och jag kastar loss för att segla ut i mitt femtioandra levnadsår från den hemmahamn i mig själv som jag under året hittat och börjat göra till min.
Jag är fortsatt övertygad om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet, kreativitet, nyfikenhet och sensualitet.
Under det gångna året har jag har sannerligen fått uppleva den största gåvan i livet: att möta medmänniskor att älska och få uppleva kärlek tillbaka av. Jag har fått ge kärlek, engagemang, uppmärksamhet och stöd till vänner, familj och bekanta. Och jag har fått känna värme, uppskattning och kärlek tillbaka. Det ger viktiga sammanhang.
Även i år vill jag sluta mitt födelsedagsinlägg med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.
Så här stod det på paketet jag fick som present av mina barn. Jag är tacksam över att få leva ett underbart liv. Ett liv som sannerligen är fyllt av under. Ett liv som jag dagligen får känna förundran i och över.
Rätt i maggropen tog det, själssöstra Helenas inlägg idag. Kort, koncist och mitt i prick. ”There’s always time...”.
Tid är det enda vi har. Och ändå upplever vi, jag, så ofta att den inte räcker till för allt det där jag, vi, vill göra.
Jag vill läsa. Men fastnar i mobilen. Jag vill skriva. Men fastnar i mobilen. Jag vill…
Ja, jag har massor av aktiviteter nu som jag inte haft i de perioder då jag läst och skrivit mer. Och jag ÄÄÄÄÄLSKAR alla de grejer som fyller min kalender: kör, Lindy hop, politik, konserter, träffar med vänner, tid med barnen (den tiden skriver jag i ärlighetens namn inte alltid in i kalendern)… De vill jag inte välja bort!
Så det jag kommer på som jag kan och vill minska är min mobilanvändning. Men jag har ju hittat så roliga, fängslande, avkopplande spel… Och hittar så mycket kul på FB, Twitter och Insta.
Högarna med böcker kallar dock på mig. De lockar med nya insikter, perspektiv och världar. Så det är dags att, än en gång, revidera valet av vad jag lägger min tid på. Mindre mobil, odla orden istället.
Bokrearesultat + pågående läsning på toppen. Längtar efter att dyka ner i orden…
