…pinad under Pontius Pilatus…

”Stackars Pilatus. Att varje söndag behöva bli ihågkommen som den där typen som pinade Jesus”. Reflektionen dyker upp lite då och då i samtal om tro, kyrka och bekännelse. Och sedan jag återvänt till den kristna traditionen och tron har även jag börjat fundera på vad det är som ger människan Pontius Pilatus, vid sidan av Maria, Jesu mor, den tyngd som renderar honom ett personligt omnämnande i såväl den apostoliska som niceanska trosbekännelsen?

Han är visserligen högst instrumentell i vägen till korset. Men det är ju även Judas, som bekännelserna tvärtom tiger om.

Jag kan inte ge direkta referenser till alla ord från lärda personer, vars kunskap och reflektioner fört mig fram till den tanke jag formulerat som svar på min egen fråga. Det skulle ta alldeles för lång tid att leta rätt på dem, och risken är då att det här inlägget aldrig skulle bli skrivet – och det vill ut, orden vill sättas på pränt och delas. Till alla dem som jag läst och lyssnat till – tack, och förlåt!

Kristus inför Pilatus. Målning av Andrea Schiavone (1520–1582)

Att även kvinnor tänker på romarriket tämligen frekvent har jag under en period varit exempel på. Min tanke om Pontius Pilatus funktion i bekännelserna är nämligen att den inte är att utmåla honom personligen som syndabock för det lidande som banade väg för nådens förunderliga genombrytande i världen. Nej, när Imperiet i Pilatus skepnad möter profeten från Nasaret, är det ett möte mellan två maktlogiker: en hos en fallen mänsklighet (ett begrepp som jag idag förstår och kan relatera till med helt andra förtecken än tidigare, men det är ett annat inlägg) och en gudomlig.

Pilatus nämns som representant och symbol för (det romerska) Imperiet, den form av världslig makt som upprätthålls genom att underkuva, maktberöva och lägga under sig både folk och naturresurser genom våldets, tvångets och manipulationens språk. Vars självbild vilar på grundvalar av styrka, självtillräcklighet och självberättigande. Med en världsbild av ”vi mot dem”, vinna eller förlora, och där relationer och allianser byggs på en strikt transaktionell grund med egennyttan som det allt överskuggande målet. Och Imperiets själv- och världsbild är också dess Sanning, som vilar på, återspeglas i och förstärks av omvärldens blickar, oavsett om de är beundrande eller fyllda med fruktan.

Genom historien har Imperiets logik inte bara tillämpats av de romerska härskarna. Inte heller enbart av politiska makthavare i andra tider och geografier. Det är bara att konstatera att den åtskilliga gånger även gjort sig påmind i den andliga och religiösa makten i många traditioner och denominationer. Så var det definitivt inte tänkt.

I Gudsrikets logik upprätthålls gemenskapen av frivillighet och längtan. Rikets självbild visar sig när människa möter människa, inklusive sig själv, med medkänsla och kärlek för allt det som vi är – med grundval i den svaghet och sårbarhet som vi delar med varandra och med Gud själv där i Getsemane, när han svettas blod och ber om att få slippa lidandet.

Trots sin grundval i delad svaghet och sårbarhet är Gudsrikets logik inte enl mesig, eftergiven låt gå-logik. Istället för att på Imperievis underkuva undersåtar genom att beröva dem makt och omdöme, bekraftar och bekräftar Gudsriket i själva verket sina invånares och medskapares förmåga att bidra till och ansvar för Rikets skapande, upprätthållande och utvidgande. Gudsrikets världsbild är brödundret, där överflödet väntar i gemenskapen av tro och tillit. Där det som med Imperielogikens sätt att se är naivt och löjeväckande otillräckligt räcker till för alla, när det delas i omsorg om och kärlek till medmänniskan: ”Så är vi, fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Ja, det inte bara räcker till, utan det finns i överflöd, att hämta näring och hopp i.

Handen som läggs i handen på Gudsrikets vis är inte Imperielogikens fasta handslag efter den sluga förhandlingen och köpslåendet; nej, det är händer som håller varandra i samhörighetens dans och som räcker varandra material och verktyg i Gudsrikesbygget . Blickarna som återspeglar och bygger Sanningen om Gudsriket är de av kärlek och förundran fyllda blickarna när vi ser Kristus i varandra, när vi ser Guds avsikt med, längtan efter och kärlek till sin skapelse.

Evangelisterna berättelse om Pontius Pilatus möte med honom som predikat ett rike som är inom dem som hörde hans ord beskriver en man som för ett ögonblick känner – ja, vad då? ”Vad är Sanning?” frågar han. Är det en fråga för att söka diskussion, en fråga av uppgivenhet, cynism, vemod, ärlig undran, kanske längtan?

Många är tolkningarna, och enligt många historiker är det kanske inte ens en verklig händelse i tid och rum som återberättas.

Bibelns berättelse och trosbekännelsernas ord om mötet mellan Imperiet och Gudsriket ställer dock frågan om Sanningen på sin spets. Vilken logik är Sanningen i mitt liv, i vår gemenskap, i vår kyrka, i vårt samhälle?

2 thoughts on “…pinad under Pontius Pilatus…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *