Kategori: I rörelse

Först så går det framåt…

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

Den här träningsterminen (har jag aldrig kunnat säga förut) har verkligen gått i 5 myror-tango-tema. Ni vet, ”Först så går det framåt, å 1,2,3,4. Sen så går det bakåt, å 5,6,7,8.” Vissa perioder har det verkligen känts som om frånvaron på träning har varit mer dominerande än närvaron.

Glad i hågen var jag ju tillbaka i raden i tisdags. Räknat dagarna till i torsdags hade jag gjort sedan första halvan av Rookiegänget körde denna omgångs löpträning med MarathonMia – den kick jag fick av hennes pass under min första camp ville jag få mer av. Repetition är ju dessutom all kunskaps moder.

Gamle gode Murphy lurade dock i buskarna – med kliande hals och kallsvettningar slog jag upp mina melerade i torsdags morse. Och det blev bara värre framåt lunchen. Så beslutet var lätt, om än tungt, att fatta. Soffan, inte Tanto, it was.

Men så gärna jag hade sprungit med det här gänget!

Bild: Fotoakuten.se

Back in the row again

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

VårRusandet satte sig på höft och rygg. Aj. Jag VET att jag har övningar att göra för att hålla värken i schack, men jag ÄR så svag i anden… Det blev i alla fall en och en halv veckas träningsuppehåll efter vårruset. Tre missade RookieCampstillfällen och inga springrundor på egen hand.

Men när jag packade inför resa till kära syster med familj inklusive en student, kändes det helt självklart att träningskläderna skulle med. Det är en stor mental förändring! Två korta rundor hann vi med också, mitt i firandet. Båda turerna bjöd på schyssta naturupplevelser. Vi sprang rofyllda Hågestaön runt med Ångermanälvens stilla vattenspegel hela tiden i sikte den ena dagen, och avverkade de galna backarna i Sollefteås nya rullskidsanläggning med en makalös utsikt över ådalen den andra dagen – givetvis med några sugande backintervaller! Andningen var trögare än någonsin – min gräsallergi börjar göra sig påmind. Hello, nu är det sommar igen liksom.

Och i kväll var det dags för comeback i Tanto. Gôtt mos! Jens körde puristmilitärträning: stjärnorientering och utmattningen. Diverse parövningar för styrka och kondis hann vi också med. Jag lät RunKeeper gå under passet för att mäta löpsträcka och km-tider – givetvis väl medveten om att det blir helknasigt på totalen med alla styrke- eller andra stillastående övningar. På 1.15 blev det en total sträcka på 2.63 km med km-tider från stillastående ner till dryga 5 minuter, vilket måste ha varit nerförsbackarna där vi körde MarathonMias flygplan-visa skosulorna-luta framåt-släpp på-teknik. Förflyttningspassen klockade jag på dryga 7 minuter. Det är betydligt snabbare än vad jag lyckas prestera på egen hand, även på tävling. Inte konstigt att jag blir helt slut redan efter inledningen av passet – fortfarande!

Har precis anmält mig till nästa Camp med start i september. Vågar du haka på? Du har allt att vinna (inklusive 10 procent på anmälningsavgiften om du anmäler dig via mig;)) – hälsa, mentalt välbefinnande och styrka, nya fantastiska bekantskaper och upplevelsen att behärska din kropp i alla slags väder och alla element till exempel.

Bild: Fotoakuten.se

Träningsgudinnan

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

Nej, det är inte mig det är frågan om, utan 7-åringen som förklarade att tränarna på NMT Kids hade tyckt att hon var just en träningsgudinna. ”Åh, vad bra”, sa jag, ”då kanske jag kan få ärva lite av dig!”.

Fast när jag ser tillbaka på kvällens träningspass infinner sig nog lite en gudinnekänsla ändå. Som vanligt gjorde jag inte alla övningarna, och en del bara till hälften. Men än en gång höll jag ut hela passet. Jag orkade dessutom fokusera på kvaliteten, tekniken och att ge järnet i de övningar och de sträckor jag ändå gjorde. TränarJohan bjöd på ett regelrätt intervallträningspass med massor av plankor (upptäckte att jag orkar längre om jag spänner magen genom att dra in den mot ryggraden), jägarvilor, sit-ups, step-ups, armhävningar och dips som styrkemoment. Faktiskt känns det som att jag börjar närma mig en riktigt djup armhävning utan knän i backen. Många löpintervaller i backe med peppande ankaret Maria och träningskompisen Annelie som stöd på det gjorde min kväll!

Att träna med NMT innebär ganska ofta att återupptäcka barnet inom mig. I kväll har jag lekt kull och rullat som ett barn över gräset. Under den senare övningen fick jag än en gång en påminnelse om att balanssinnet inte riktigt hänger med med åren… Undrar om det går att träna upp.

Återigen kan jag konstatera att det a) är oerhört motigt att börja träna igen efter ett uppehåll, men b) att jag relativt snabbt kommer tillbaks och vidare. Känns tröstefullt på något sätt.

I morgon är det äntligen dags för VårRuset – rapport kommer!

Nytt personbästa

On By Sara ModigIn I rörelse1 Comment

Bild: Fotoakuten.se

Vilken kväll! En magisk solnedgång över Stockholm – Katarina kyrkas torn glödde med en gloria av den nedåtgående solens oreangeröda strålar runt sig. Blommande rönn och syrén, fågelsång, människor som sitter ute på barer, caféer och restauranger, Saltsjöns blåa vatten… Allt förgyllde min längsta-hittills-och snabbast-också-runda ikväll.

Image
Foto: Allgau, Wikipedia Commons

Det var tungt stundtals – nere i Hammarbyhamnen ville inte luften komma in i lungorna lika snabbt som jag ville att den skulle göra. Men jag orkade också betydligt mer än jag trodde – hela Sofiabacken till exempel! Små, små långsamma steg, jobba med armarna, blicken högt upp, sträck på mig, bara en lyktstolpe till – och vips var jag uppe! Ära vare Gud i höjden!

Även om jag tillbringat större delen av maj med vad som tydligen är att vila mig i form så sprang jag alltså snabbare än jag någonsin gjort. Det känns bra inför onsdagens Vårrus.

Vila mig i form – jo, för sjukdom och jobb har gjort att det blev ett högst ofrivilligt NMT-uppehåll i  tre veckor. Skulle jag överhuvudtaget våga mig tillbaka; det var den stora frågan i torsdags. Men pannbenet har tjocknat och jag trampade dit. Nya smittande glada träningskompisen Ann-Sofie, tränarMaria och superankaret Andreas inspirerade och peppade mig genom ett pass med mycket styrke- och intervallövningar i par. Många tårar, armhävningar och burpees senare släppte det tunga trycket  över bröstet som jag hade gått med hela veckan. Thank God almighty, I was free at last!

När jag berättade om den känslan för maken fastslog han: ”Du behöver ju verkligen träna varje dag!” Och så är det. Att få till det kommer att kräva disciplin, vilket jag inte direkt har i överflöd. Men jag kan kanske börja med att sikta på att träna två ggr NMT plus två gånger löpning i veckan och lite styrke- och yogalek hemma med barnen på det.

Med sådana kvällar som ikväll är det mycket lätt att längta – och lite lättare att väl komma – ut!

Training in the rain

On By Sara ModigIn I rörelse3 Comments

De senaste veckorna har varit mer än vanligt fyllda av bokstäver, tangentbord och datorskärmar på jobbet, varför jag inte roat er med rapporter om mina fysiska företräden, jag menar förehavanden, i samma utsträckning som tidigare. Ska begränsa rapporterna om förehavandena till träningen – det har blivit några pass sedan sist.

Två torsdagar i blåa rookieledet i Tanto har avverkats. Två supertränare likaså. Ännu ett pass med Jens från ÖIP och lervällingen, och ett med Jörgen. Båda två är helt suveräna: mycket pedagogiska, peppande och med hjärnorna fulla med för mig nya övningar. Massor med olika hopp, styrke-, rörlighets- och koordinationsövningar i båda passen. Frustande av skratt försökte vi oss på vad Jörgen kallade ljushopp: ett hopp där man hoppar upp och försöker få benen rakt framför sig och samtidigt nudda tårna med händerna. Begränsad framgång – stor förbättringspotential med andra ord! Samtidigt kikade jag i ögonvrån på naturens egna ljus – häggen – som var på väg att slå ut. Ett av mina absoluta favoritvårtecken!

Även under den sälinspirerade övningen där vi flyttade oss framåt med bara magen (och möjligen ben) i backen skrattade de flesta av oss nog mer än vad vi tog oss framåt. Under Jens fjälljägarinspirerade pass  körde vi bland annat ”Utmattningen”: från basen springer du fram till första kon, där du slänger dig på mage. Upp igen till nästa kon, där det är rygg i backen. Upp till sista kon där det är upphopp som gäller. Och så tillbaka till basen på samma sätt. Man kan variera med lite armhävningar eller sit-ups. Det krävs ganska lite för att jag ska känna mig som ett lyckligt barn: till exempel att helhjärtat kasta sig på mage och rygg på marken för att i nästa stund studsa (nåja….) upp igen. Som skattebetalare är jag dock väldigt glad att Sveriges försvar inte behöver ta sin tillit till mig…

Leriga, lyckliga, stolta!

I lördags dristade jag mig till att haka på det 2-timmarspass med grön- och rödvästar som körs varje lördag på ÖIP, och där maken är stammis. Det skulle ju vara så kul (och lite coolt) om 4/5 av familjen kunde köra NMT samtidigt. Det var nämligen premiär för säsongens NMT Kids (2 ggr i vår och 2 ggr i höst). 9-åringen provade redan i höstas och gav då utlåtandet ”det roligaste jag har gjort!” Nu var det dags för både 9- och 7-åringen. Riktigt leriga och lyckliga blev de! Läs om hur några andra av barnen upplevde det här.

Jag hängde med de vuxna grön- och rödvästarna så gott jag kunde, under stock och över sten, upp för backe och ner i planka. ASJOBBIGT! Fast ändå trodde jag aldrig att jag skulle dö… Så lite tjockare pannben har jag tydligen fått! Efter halva passet rådde mig tränare Jörgen (ja, samma som ovan) att köra vidare på egen hand – det var vår överenskommelse från start att bryta om det inte funkade. Passet är ju egentligen inte för rookies, framförallt inte med så långt kvar till grönt som jag har.  Efter att den första besvikelsen över att än en gång ha brutit ett pass – på ÖIP, någon gång ska denna förbannelse brytas! – travade jag tillbaka till bilen genom skogen, nu med Runkeeper som ankare och med en måltid på 8.30 per km (liiiite kvar där). Dessutom passade jag på att njuta av skogens och ängarnas skönhet i regnet, liksom doften av fuktig mossa.

Och apropå regn, så måste jag bara få dela med mig av min upplevelse av den underbara intervallbrottningsmatchen som Jens bjöd upp oss till i torsdags. 20 sekunders intensiv brottning, 10 sekunders ryggvila på gräset. Medan ett stilla och inte alls kyligt vårregn föll över våra hettande kinder och svettiga pannor. Ännu ett Magic NMT Moment!

Ett par rena löppass har det blivit också, bland annat ett med kära syster. Hon är ju en starkt bidragande orsak till mitt nya, tränande liv med sin idé om Midnattsloppet… När hon var på besök här nere nu veckan, sprang vi knappt fem km på en km-tid på 8.52. Med tanke på att vi körde Sofiabacken och passerade ett antal illvilligt inställda rödljus på vägen var vi mycket nöjda, inte minst med tanke på att vi sprang minst 95 procent av tiden.

Det är 17 dagar kvar till Vårruset och 96 dagar kvar till Midnattsloppet!