Musik för midvintern

Den längsta natten. När mörkret är som djupast på året. Då lyssnar jag på klanger som skimrar som stjärnor mot den midvintermörka natthimlen. Som böljar som norrskenets himlahav.

Musik från flera århundraden. Många stycken av tonsättare från Norden och Baltikum. Många med texter om ljus. De flesta med det gemensamt att det är mänskliga röster i förening som skapar klangerna.

Här är årets version av spellistan Winter Solstice.

Nu kommer sakta ljuset tillbaka.

Några ord och toner om likgiltighet

De senaste dagarna har mörket varit extra påtagligt. Både utomhus och på insidan. (Sannolikt finns ett visst samband däremellan.) Jag funderade till och med ett tag på om det bara var att erkänna att mitt val att lämna mina antidepressiva tabletter var överilat. På om det var depressionen som lagt beslag på färgen i tillvaron igen.

I gårdagens samtal om detta med min ovärderliga coach/terapeut Alla ställde hon frågan om hur jag såg på mig själv och mitt mörker.

Och plötsligt blev jag påmind om en kommentar som jag gav till vännen som insåg att hon varit låg under ett antal månader, och som nu kände igen sig själv igen när det låga gett vika. Jag frågade något i stil med vem hon var när hon var låg om hon inte var sig själv.

Mångas självbild, liksom min, sätter spotlight på de där perioderna i livet när vi mår bra. När ljuset och färgerna finns där, när energi och kreativitet låter oss verka, bidra, möta eller vad vi nu vill göra. Det där mörka, kleggiga, färglösa, intighetiga – det är inte vi. Eller?

Så mycket i universum handlar om balans. Både och. Yin och yang. Aktivitet och vila. Mörker och ljus. Kärlek och sorg. Är sorgen månne kärlekens pant? Eller i alla fall pant för förmågan att älska och uppleva kärlek? ”Allt är mitt, och allt ska tagas från mig” med Pär Lagerkvists ord.

I samtalet med Alla föll spotlighten på hur mitt mörker, som i perioder är djupt, är motpolen till min lika intensiva förmåga till innerlighet och till att älska, beröras av och intensivt uppleva skönheten i musiken, naturen eller mötet med en annan människa. Utan det ena kan jag inte hålla det andra fullt ut.

Den sista pusselbiten i den här tankebanan föll på plats när mitt pendeltågslyssnande på Spotifys sammanställning av mina favoritlåtar 2018 kom till Likgiltighet med Tommy Körberg och Stefan Nilsson. Om den sången, och om Brené Browns tankar om den balans, som jag blev påmind om i samtalet med Alla, handlar det här inlägget från i april om.

Livets alla sidor

Idag har ord från olika håll, men på samma tema på något sätt, korsat min väg.

I min inbox låg i morse ett mejl med raderna

The great perfection lies in the fact that no matter what happens next, you’ll be richer for it.

(Det helt perfekta är det faktum att oavsett vad som händer härnäst, så blir du rikare av det).

Och ja. Det kan synas pretentiöst, men så är det faktiskt. Allt som händer ger mig erfarenheter och lärdomar. Inte alltid önskvärda eller behagliga. Men som jag vissa dagar väljer att se som berikandes mitt liv. De ger mig nya och djupare perspektiv på vad det är att vara människa. Ibland känns det som att de ger mig en större insikt om livet.

Och sen dök Joni Mitchell upp i mina hörlurar . Med den magiska Both Sides Now.

Tears and fears and feeling proud,
To say ”I love you” right out loud
Dreams and schemes and circus crowds
I’ve looked at life that way

But now old friends they’re acting strange
They shake their heads, they say I’ve changed
Well something’s lost, but something’s gained
In living every day.

I’ve looked at life from both sides now
From win and lose and still somehow
It’s life’s illusions I recall
I really don’t know life at all

Livets båda sidor. Den ljusa och den mörka. Och så förstås den i mitt fall knivsuddssmala kanten emellan dem som bara är. Jag har sett dem alla. ”Something’s lost, but something’s gained in living every day”.  Och den där insikten är som alldeles bortblåst… Och kanske är den inte ens relevant. Det går bra, är kanske till och med bra för mig, att leva utan att ständigt söka ökad eller djupare förståelse. Åtminstone i perioder.

Vad tänker du kring det?

img_1261

Joni Mitchell skrev sången när hon satt på ett flygplan och såg ner på molnen. Som jag gjorde när jag tog det här fotot.

 

Diagnos: diskussionsfobi

Sh-t. Fjärilsont i magen. Det välbekanta pirret i armar och ben med känslan av att ha tappat lite i gravitation. Andningen som liksom stannar i bröstkorgen.

Ångest. Flyktpåslag av adrenalin. För en kommentar som jag valde att avge på FB i en fråga som jag känner starkt för. Med stor sympati och förståelse för författarens perspektiv denna gång. Men ändå med en delvis annan ståndpunkt. Eller kanske till och med bara en annan tyngdpunkt.

Fjärilarna, pirret, viktlösheten – ja, ångesten – kommer ofta när jag ger mig in i en diskussion eller debatt, inte minst i skriftlig form. Funderar över vad det är som triggar den här reaktionen hos mig. Vet ju de flesta av svaren sedan tidigare.

Breda, väl uppkörda motorvägar av att öppen konflikt inte är comme il faut. Att säga emot, ifrågasätta, var att bryta mot normen. Att ställa sig utanför gemenskapen och bli betraktad som lite eljest. Att förlora bekräftelse och i stället orsaka missnöje.

Trefiliga länsvägar av oräkneligt antal möten med kyligt rationellt argumenterande medförande återkommande upplevelser av tillkortakommande i logik eller kunskapsunderbyggnad.

År av professionell träning i att argumentera som agent för principals räkning. Där ett dåligt genomfört jobb visserligen inte kunde ha priset av en valförlust, vilket min utmattade hjärna var övertygad om skulle vara fallet 2006,  men där vinst och förlust i förhandlingar i folkstyrets tjänst på en ytterst liten marginal ändå stod på spel.

Jag har vid ett tillfälle fått höra att jag har ett ”närmast autistiskt förhållningssätt” till mina skriftliga ord (samma tillfälle som föranledde berättelsen i det länkade blogginlägget ovan om svaren på mina funderingar). Det var i en chat med en nyfunnen vänskap (inte längre vänskap tyvärr) där mina elaborerade och väl underbyggda, om än inte vattentäta svar (för några sådana finns inte i en fråga som till syvende och sist handlar om värderingar) kring privat vård och omsorg bemöttes med  argument som jag uppfattade som nivån ”du förklarar inte så jag begriper. Och även om jag begriper, och även om du visat att det exempel som jag baserar min argumentation på faktiskt var fake news, så är det för jävligt i alla fall”.

Jag undrar än idag vad hen menade med autistiskt förhållningssätt till orden. Det är sant att jag väljer mina ord med stor omsorg, investerar mycket av mig i ordval, tonalitet, meningsbyggnad, styckesindelningar. Det en älskar, vårdar en. Och jag älskar språket. När orden inte når fram blir jag frustrerad. Även om jag vet att kommunikation uppstår hos mottagaren, i dansen mellan sändare och mottagare. Det gör att kommunikation förutsätter viljan hos båda att delta i den dansen.  Här upplevde jag att den till största delen saknades. Var det min oförmåga att uppfatta den viljan och följa min diskussionspartners tankebanor som föranledde kommentaren? Jag undrar.

Nå, efter den erfarenheten bestämde jag mig i alla fall för att kliva av, hålla mig borta från det mesta av diskussioner. Inte minst i skriftlig form. Jag bestämde mig för att det inte var fel på mig när jag far illa av diskussioner. Jag bestämde mig för att hålla mig till samtal där öppenhet finns att tillsammans utforska de olika sidorna av en fråga. För jag har i grunden inga problem med att människor har andra värderingar, gör andra livsval, intar andra ståndpunkter än jag. Det är naturligt, spännande och gör världen så mycket större. (Självklart brister jag i med jämna mellanrum i förmågan att leva upp till intentionen om nyfiket utforskande av andras perspektiv.)

Men – jag ser att jag behöver och vill träna på att inte ta det personligt de gånger jag möts av motargument. Eller när jag inser att jag missat någon viktig aspekt.

Ta det personligt förresten. Vad innebär det? Klart det är personligt – det är ju min förmåga eller kunskap som inte rymmer hela sanningen. Och det är ju personligt. I synnerhet för en person som har en stark drivkraft mot allvetande… Jag blir makt- och värnlös, som jag konstaterade i samma blogginlägg som ovan.

Jag formulerar därför om tanken: jag behöver och vill träna på att komma ihåg och stå stadigt i vissheten att en person faktiskt inte behöver eller ens kan ha hela sanningen för att ha rätten att göra sin åsikt och röst hörd. Jag behöver inte, kan inte, ha hela bilden. Jag vet, och behöver påminna mig om, att jag ändå har jag rätten att pröva mina tankar, dela min bild av verkligheten. Och när jag har fel (i frågor där rätt och fel är giltiga grunder), eller om jag missat eller faktiskt inte köper någon annans argument eller perspektiv, så minskar inte det värdet av mig som människa. Inte heller förtar det värdet av mina åsikter, erfarenheter eller kunskap.

När jag skriver dessa ord lugnar sig faktiskt fjärilarna i magen lite. Andningen sjunker ner i kroppen. Markkontakten kommer tillbaka.

Jag kommer fortsätta att vara sparsam med diskuterandet. Hålla mig till samtalen. Med andra och i mitt eget huvud. Men jag börjar nu betrakta det som en möjlighet till expansion om jag ändå dristar mig till att doppa tån då och då i argumenterandets konst. En form av exponering för att bota min diskussionsfobi. Eller ”bli-avslöjad-som-mindre-vetande-och-därmed-förlöjligad-och-utstött-fobin” som det i grunden ju handlar om.

Min evighetskalender i köksfönstret har en för dagen mycket passande bild. Är jag beredd att ta en promenad till din sida och betrakta världen från ditt håll? Är du villig att komma över till min sida ett tag för att försöka förstå vad jag pratar om? Världen blir större då. För oss båda.

IMG_5683