Jag utforskar min intention Det sakraliserade, överlåtna livet. Min coach Alla visade mig här i veckan på vad jag känner är en central aspekt av det. Jag sa något om att ”göra något med tiden”. Och hon kontrade med att ”låta tiden göra något med/av mig”.

I senaste avsnittet av On Being intervjuas poeten Naomi Shihab Nye. Hon utvecklar bland annat tanken att vi alla tänker i dikter. Och i hennes ord dök ett japanskt begrepp upp, som handlar om precis det här – yutori:

I do think that all of us think in poems…. And I think that is very important, not feeling separate from text; feeling your thoughts as text, or the world as it passes through you as a kind of text — the story that you would be telling to yourself about the street even as you walk down it, or as you drive down it; as you look out the window, the story you would be telling. It always seemed very much, to me as a child, that I was living in a poem — that my life was the poem. And in fact, at this late date, I have started putting that on the board of any room I walk into that has a board.

I just came back from Japan a month ago, and in every classroom, I would just write on the board, “You are living in a poem.” And then I would write other things just relating to whatever we were doing in that class. But I found the students very intrigued by discussing that. “What do you mean, we’re living in a poem?” Or, “When? All the time, or just when someone talks about poetry?” And I’d say, “No, when you think, when you’re in a very quiet place, when you’re remembering, when you’re savoring an image, when you’re allowing your mind calmly to leap from one thought to another — that’s a poem. That’s what a poem does.”

And they liked that. And a girl, in fact, wrote me a note in Yokohama on the day that I was leaving her school that has come to be the most significant note any student has written me in years. She said, “Well, here in Japan, we have a concept called ‘yutori,’ and it is spaciousness. It’s a kind of living with spaciousness. For example, it’s leaving early enough to get somewhere so that you know you’re going to arrive early, so when you get there, you have time to look around.” Or — and then she gave all these different definitions of what yutori was, to her. But one of them was: “After you read a poem, just knowing you can hold it — you can be in that space of the poem, and it can hold you in its space, and you don’t have to explain it. You don’t have to paraphrase it. You just hold it, and it allows you to see differently.*

Att leva med rymd. Som i berättelsen om den gamle indianen, som när han rest till en plats med moderna färdmedel, satte sig och ”väntade in själen”.

Detta förhållningssätt tänker jag på, och har börjat träna mig i, denna vecka. Att ge utrymme för att ”låta tiden göra något med mig”. Att låta mitt undermedvetna och alla de komplexa samband jag befinner mig spela ut sina kort och lugnt betrakta dem innan jag gör nästa medvetna drag.

Det är en del i att leva helgad och överlåten till livet.

*Min översättning: Jag tror att vi alla tänker  i dikter. ”Och jag tror att det är mycket viktigt, att inte känna sig åtskild från text; att känna dina tankar som text eller att världen passerar genom dig som en typ av text – berättelsen som du skulle berätta för dig själv om gatan även när du går längs den eller när du kör längs den; när du tittar ut genom fönstret – den berättelse, du skulle berätta. Det verkade alltid väldigt mycket så för mig som barn, att jag levde i en dikt – att mitt liv var dikten. Och faktiskt, på senare tid har jag börjat sätta det på tavlan i vilket rum som helst som jag går in i och som har en tavla.

Jag kom precis tillbaka från Japan för en månad sedan, och i varje klassrum brukade jag bara skriva på tavlan: ”Du lever i en dikt.” Och sen brukade jag skriva andra saker som var relevanta för just den lektionen. Men jag upptäckte att eleverna var mycket fascinerade av att diskutera det. ”Vad menar du med att vi lever i en dikt?” Eller ”När? Alltid, eller bara när någon pratar om poesi? ”Och jag brukade  säga,” Nej, när du tänker, när du är på en mycket lugn plats, när du minns, när du njuter av en bild, när du låter ditt sinne lugnt gå från en tanke till en annan – det är en dikt. Det är vad en dikt gör. ”

Och de tyckte om det. Och en flicka i Yokohama skrev faktiskt ett meddelande till mig den dagen jag lämnade hennes skola som har blivit det mest betydelsefulla meddelande som någon student har skrivit till mig på många år. Hon sa, ”Jo, här i Japan har vi ett begrepp som heter ”yutori” och det är rymlighet. Det är som att leva med rymlighet. Till exempel, att gå tillräckligt tidigt när du är på väg någonstans så att du vet att du kommer fram tidigt, så att du har tid att se dig omkring när du kommer fram.” Eller – och så gav hon alla dessa olika definitioner av vad yutori var, för henne. Men en av dem var: ”Efter att du läst en dikt, så kan du bara hålla den – du kan vara i diktens rum och den kan hålla dig i sitt rum, och du behöver inte förklara den. Du behöver inte parafrasera den. Du håller bara den, och den låter dig se annorlunda.”