Jag lyssnade till Lars Strannegård och Rebecka Törnqvist i ett samtal modererat av Joel Halldorf igår kväll på Mötesplats Mariatorget i samarbete med Föreningen Valv. Rubriken på samtalet var samma som rubriken på det här inlägget, och kretsade kring kulturens – konstens, musikens, litteraturens – roll i samhället.
Lars Strannegård är rektorn för Handelshögskolan i Stockholm som förde in kulturen i den blivande näringslivselitens utbildning. Rebecka Törnqvist, artisten, musikern och kompositören, arbetar med sociala frågor, bland annat på Mötesplats Mariatorget där kulturen har en självklar plats i människors möten.
En stor del av samtalet ägnades utmaningen i att argumentera för kulturens ovärderliga plats i ett samhälle som med filosofen Jonna Bornemarks ord är ”mätstört”. Det kvantitativa sättet att förstå världen dominerar, och det som inte går att räkna om i nytta i form av kronor och ören förlorar sin plats på kartan. Lars Strannegård förde lansen för att våga vägra spela det spelet, och benhårt försvara kulturens plats för att den är viktig, ja, livsviktig, för ett samhälle i sig själv. Han pekade på den sårbarhet i det svenska kulturlandskapets som det starka beroendet av finansiering via offentliga medel utgör, och nämnde flera andra länder som har en betydligt mer pluralistisk modell. Om inte Skatteverket 1928 bestämt sig för att förändra beskattningen av kulturfinansiering hade kanske situationen varit en annan, menade han, och pekade på de ursprungliga statuterna för en av Wallenbergssfärens största stiftelser, som idag finansierar forskning med 3 miljarder om året. Hälften av det hade kunnat gå till kulturen. ”Men så ta din position i samhällstoppen, med handelshögskolealumni och -intressenter i alla storbolagssfärer, på allvar, och initiera en fond för kulturskapande idag då!” tänkte jag. För den näst bästa tiden att plantera ett bildligt äppelträd är idag, när det nu inte fått växa sedan 1928.
Rebecka Törnqvist återkom flera gånger till det historiska bildningsprojekt i regi av folkrörelserna som format Sverige, med studiecirklar och målet om ”ett bibliotek i varje arbetares hem” som verktyg för att rusta de breda folklagren att förstå maktens och elitens språk – för att undgå att bli duperade. Hon ser hur detta bildningsprojekt överge(tt)s av det offentliga. Strypta bidrag till studieförbund, med stängda replokaler som följd, och ifrågasättande av folkhögskolornas existens (just det senare nämnde inte hon, men som gammal folkhögskoleelev har det inte undgått mig) är tecken i tiden. Jag kan för lite (dvs ingenting) om hur finansieringen av bildningsprojektet skedde från början, men jag misstänker att den offentliga finansieringen kom till efter hand. Och jag gör då reflektionen att det finns en risk att bygga in ett beroende av offentlig finansierng för rörelser som bland annat har som ändamål att rusta människor för samhällskritik och självständigt tänkande. Den dag de behövs som bäst (läs ”i tider av tillväxt av auktoritära rörelser och tendenser”) blir de därmed som allra sårbarast…
Jag lyssnade till samtalet, och i min hjärna dök Iain McGilchrist upp, psykologen och filosofen som skrivit om hur våra olika hjärnhalvor uppfattar världen. Vår högra hjärnhalva ser ”runt hörn”, tolkar världen i helheter och samband, är öppen för det nya och oväntade, medan vår vänstra tar det redan kända, reducerar, bryter ner och analyserar det i dess detaljer, sorterar, kategoriserar och jämför. McGilchrist menar att vårt samhälle idag är ett samhälle dominerat av vänster hjärnhalvas angreppssätt, vilket står oss dyrt, både som individer och civilisation. Hjärnhalvornas olika perceptionsfunktion har evolutionerats för att samspela – med höger hjärnhalva som herre och vänster dess tjänare. I vad som är ett jättehopp i McGilchrists jätteepos The matter with things, gick mina tankar sedan till hans slutsats: behovet av att återupprätta ”Det heliga” i världen. Min association förstärktes av att Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria, jämförde utvecklingen för kulturområdet med platsen för religionen i dagens samhälle. Gud går inte heller att mäta, och att instrumentalisera nyttan av den existentiella dimensionen är att kraftigt förminska den. Utan att utveckla närmare vad McGilchrists tanke om återinförandet av det heliga innebär här (det är minst ett blogginlägg i sig själv), låter jag dig, värderade läsare, vandra vidare med mina tankar i går kväll. De gick vidare till skapelseberättelsen.
I den berättas hur Gud skapade människan till sin avbild. Och alldeles oavsett om berättelsen tolkas bokstavligt eller mytologiskt, betyder den att Gud skapade människan till skapande varelse. När vi reduceras till konsumenter eller produktionsfaktorer i samhälls- och ekonomimaskineriet berövas vi, och berövar vi oss själva, på något av det mest grundläggande mänskliga – eller gudomliga – i oss. Rebecka Törnqvist beskrev kulturen, skapandet, inte bara som en omistlig del av livet utan Livet punkt. Och visst är det så. Livet som flödar i oss och i naturen innebär skapande, av nytt liv i alla dess olika former och uttryck. Lite ledsen blev jag därför när Lars Strannegård lämnade över en fråga (har nu glömt vilken, men det fanns en koppling till skapandet) till Rebecka Törnqvist med orden att hon ju är kreatören. För alla människor är skapande. Kanske inte i konst, musik eller litteratur, kanske är det istället i att skapa en vacker trädgård, initiera nattvandrargrupper eller putsa på veteranbilen. Skapande handlar i grunden om att föda en idé ur djupet av sig själv och arbeta för att förverkliga den i sin yttre värld, i stort och smått, i vår vardag. Och jag menar att ett rikt kulturliv börjar i att erkänna detta: ”att skapa är att vara människa”.
Det var ett rikhaltigt samtal. Som bland annat ledde till att jag skapade, i ord denna gång.
