I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.
I slutet av juli gjorde jag en desperat förfrågan på FB:
Ärade FB-krets, vill nu ha era bästa tips på hur jag kan bli bättre på att diskutera utan att bli så känslomässigt engagerad att det påverkar hela mitt sinnestillstånd i en riktning s gör det omöjligt att föra såväl en vettig diskussion som att göra ngt annat utan att bryta ihop och bli en liten blöt hög.
Det handlar inte bara om traditionellt sett emotionellt laddade samtal i relationer och sånt, utan även om rent intellektuella övningar, som exempelvis idag: privatiseringens vara eller icke vara respektive gränserna för densamma.
Terapi? Tabletter går jag ju redan på. Avhållsamhet fr diskussioner är inte riktigt min grej, även om jag inser att det vore en easy way out.
Notera och vänligen respektera att jag undanber mig argument – oavsett riktning – om privatisering i denna tråd. Vet alltför väl hur det kan utveckla sig och det är inte det som är mitt bekymmer just nu.
Den pålitliga och högt värderade FBvänkretsen gav mig, som vanligt, många goda råd och åtskillig love bombing i sina kommentarer.
Men frågan om varför jag reagerar som jag gör kom jag inte vidare med. Förrän häromveckan, då min kloka terapeut hjälpte mig att få syn på henne: den lilla flickan, som vetgirigt slukade allt hon kom över i läsväg, och som dessutom var begåvad med ett gott minne och en stark associationsförmåga.
Hon upplevde beundran och uppskattning, att hon blev sedd, ja, till och med blev till när hon visade sin kunskap, när hon hade rätt.
Allmänbildad. Klok. Som att resonera med en vuxen.
De omdömena från de vuxna, dem som hon värderade högt och ville bli som, var den ena flodådran som leder fram till svaret på frågan varför.
Det andra tillflödet var den genom generationerna nedärvda och i barndomens frikyrkomiljö högt hållna ambition att hålla sams, vara vänlig och förstående, att inte brusa upp eller säga emot.
När jag i vuxen ålder hamnat i en diskussion där mina argument inte bitit, räckt till eller fnysts åt. När tonläget höjts och engagemanget i diskussionen gjort att vänlighet inte direkt kunnat sägas råda.
Då har maktlöshet och värnlöshet slagit till. Vem är jag om jag inte vet bäst? När jag blir bemött så hetsigt, respektlöst och arrogant – då måste det väl betyda att jag inte har betydelse för min motpart?
Inte sällan har den paradoxala reaktionen hos mig själv varit att svara med samma mynt. Ironi, arrogans och överlägsenhet har tyvärr varit livbojen som mitt lilla jag famlar efter i paniken över att inte vara någon längre. Över att inte bli godkänd. Över att bli utstött, ratad, bortvald, underkänd – den djupast liggande evolutionära rädslan hos oss alla.
Nu vet jag bättre. Jag må vara makt- och värnlös i diskussionens hetta. Men det innebär inte att jag är värdelös.
Med andra ord – vi har tillsammans planterat frön till en planta som vi vill och har för avsikt att vårda tillsammans under många år framöver. Ett vårdträd, som min käraste föreslog för någon vecka sedan, och som sen fått våra tankar att spinna kring symboliken för vårt förhållande som ligger i denna tanke.
Vår frölovning är materialiserad i silkesträdsfrön i små svarta planteringskrukor.
