Etikett: Årsta

Tre år som Årstabo

On By Sara ModigIn Livet7 Comments

Med åren har jag insett att symboler, riter och ritualer är viktiga för mig. Och märkesdagar – årsdagar – är symboler för erfarenheter jag gjort, för årsringar som lagts till livet. 

Igår var det tre år sedan jag flyttade in i min lägenhet i Årsta. En lägenhet på en ort som definitivt inte funnits med i livsdrömmarna. Jag hade hittat hem på Söder. Jag bodde i en lägenhet och i kvarter som, i en märklig twist i dimensionerna, också bodde i mitt hjärta. 

Livet ville annorlunda än jag. Som riktmärken i sökandet efter nytt boende hade jag tre önskningar: badkar, balkong i söderläge (norrläget på söder var lite väl kylslaget) och läge i Årsta eller Sickla när det nu inte gick att bo kvar inne på stans bästa ö. För att inte komma alltför långt bort från citypulsen, och för att barnens skolgång inte skulle innebära alltför lång pendling. 

Ett par hektiska söndagar i maj 2017 rusade jag runt på visningar med högt stresspåslag. Förlorade en budgivning. Och slog till fort som blixten när jag visade mig vara ensam budgivare på den jag nu bor i. Mycket mer sliten än den såg ut på bilderna (duh…), men med altan och utgång till trädgård i söderläge. Och badkar. I Årsta.

På söndagen efter att jag skrivit kontrakt tog jag med mig barnen till kvarteret och porten. ”Här ska vi bo.” De var artigt positiva. Så fick vi syn på en trappa, som gick nedåt in mot skogen. ”Undrar vart den leder?”. 

Den ledde oss ner på vägen som efter bara några minuter kommer fram till vattnet, Årstaviken, och den promenadväg som vi gått några gånger runt. En bonus av stora mått, eftersom jag verkligen inte hade någon koll på Årstas geografi när jag slog till. 

Tre år har gått. Tre år av att boa in mig. Av att läka sorgen över vad som inte längre var. Av att hitta hemmahamn, inte bara på mina 54 kvm, utan i mitt eget hjärta. Av att kasta loss mot andra halvseklet av mitt livsäventyr, min upptäcktsresa i varandet. 

Min vilsamt gröna lägenhet har gjort den processen lättare. Tillsammans med människorna som jag fått dela kvadratmetrarna med på olika sätt. Barnen förstås, som finner sig i vårt compact living. Gamla vänner som lärt sig hitta hit. Nya vänner som jag lärt mig vägen till och nya sammanhang som jag vuxit in i. Riktigt, riktigt goda grannar på andra sidan väggen eller med lite längre avstånd. Kören i Enskede. Politiken med bas i lokalföreningen. Och i sommar, yoga på Årstas gräsmattor under bar himmel. Lokala restos har blivit vattenhål som bidrar till sammanhang och lokalkänsla. Och jag hittar i sömnen bland hyllorna på mitt Coop och mitt Ica.

Trappen ner till Årstavikens vatten och Årstaskogens natur har jag gått oräkneligt antal gånger vid det här laget. För att söka tröst hos träden, mossan, klipporna, vågorna. För att dancewalka mig trött och lycklig. För att samtala i rörelse med sällskap eller mig själv.

Steg för steg fortsätter jag att boa in mig. Jag kommer inte att vara klar än på ett tag. Först i år har bokhyllorna börjat få sin önskade utformning med färgsorterade bokrader. Snart kommer mörkläggande, tunga sammetsgardiner på plats i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Yogamattan i grönt ligger uthälld på golvet istället för annan matta. Köksrenoveringen som jag pratat om sen jag flyttade in har fortfarande inte hänt. Men altanräcket är äntligen ommålat (tack Max för hjälpen), och saker och ting börjar hitta sina hemmahamnar i skåp och lådor. Och jag skördar egna tomater och örter. 

Tre år som Årstabo har det blivit hittills. Och jag ser nyfiket fram mot fler. 

Jobbpromenader med närvaro i det vackra

On By Sara ModigIn I rörelse2 Comments

Är nu inne på femte veckan av hemmakontorande tror jag bestämt. Har varit förvånansvärt fokuserad på jobbet här vid köksbordet; distraktioner i form av ”borde fixa” har hållts på avstånd tills arbetsdagen är klar.

En hjälp i denna struktur har mina promenader till och från jobbet varit. De gånger jag drar på mig skorna och tar en promenad, om så bara runt kvarteret, för att ”gå till jobbet” blir koncentrationen på jobbet högre. Och de gånger jag ger mig ut för att ”gå hem från jobbet” blir fritiden mer avkopplad och frestelsen att ”bara kolla det där jobbmejlet” mindre.

Jag går i mina hoods här i Årsta; det ska vara enkelt, annars funkar det inte. Och det är märkligt – även om jag gått samma sträcka många gånger förr, är det ändå alltid nya upplevelser som väntar. Naturen är i ständig förändring. Vädret ger mina promenader olika inramning varje dag.

Jag tränar dessutom mina ögon att se detaljer – en knopp, en trädstam, rötternas slingrighet. Det blir en vandring i medveten närvaro, en närvarande medvetenhet om allt det vackra som finns runt mig. Här är några bilder som fångat det ögat uppmärksammat de senaste dagarna.

Skönhet i det lilla, i det stora

On By Sara ModigIn MIljöer5 Comments

Mina promenader i Årstaskogen har blivit en så gott som daglig livlina. Steg för steg villar jag bort trötthet och ångest. Går längre och längre bort från kvävande föreställningar om måsten och borden. Går till glädjen – inte minst därför att skogen är full av träd, som jag ju övat mig på att associera till glädje (något som fungerar, hur märkligt det än låter).

Promenaderna är dessutom en aldrig sinande källa till skönhetsupplevelser. Skönhet i det lilla – droppen efter regnet som inväntar fallet från bladet, grässtråets gracila bugning för vinden, mossans mjukgröna matta på rötter och stenar. Skönhet i det stora – i vyerna in mot Södermalm och det Stockholm jag älskar så innerligt. Spiran på Eclipse, som hälsar från Gröna Lund, och Kaknästornet vid horisonten tar med tanken på resa över resten av stan. Över citypulsen, folkminglet och betongen som ropat på mig så länge jag kan minnas. Över vattnet, båtlivet, grönskan som också för mig blivit en stor och livgivande del av det som är min stad, mitt Stockholm.

Backspegel i tacksamhet och förundran 32

On By Sara ModigIn Veckan som gick10 Comments

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets sista semestervecka tänker jag bland annat på…

… upplevelsen av besöket på Medeltidsveckan med min 15-åring som sällskap och fotomodell. Så mysigt med tumanhandtid. Och som hon konstaterade: ”Vi bråkade inte en enda gång!” – vi har mognat, båda två. Några av delupplevelserna var:

… att få dansa Pavane i Almedalen. ”Detta ska hädanefter bliva min musik.”

… workshopen ”Renässansens rika sångskatt”, där vi övade in fyra sånger som vi sedan framförde i konsert i Domkyrkan och som spontan flashmob på Stora torget.

… intressant workshop om kanon och quodlibet, med både levande lyssningsexempel och eget sjungande.

… Dick Harrissons oerhört fängslande föreläsning om 100-årskriget mellan Frankrike och England.

… våra kulinariska avbockningar, som galetter på Creperi & Logi, raggmunk med fläsk och mjöd samt efterföljande saffranspannkaka på Forum Vulgaris, Medeltidsveckans mattorg, glass på Glassmagasinet, drinkar (alkoholfria givetvis) på Vinäger.

… Det gemensamma projekt (inklusive mycket välkommen hjälp från min mamma) som vi haft i att sy hennes klänning, och den delade glädjen över att kunna komplettera dräkten med underklänning, bälte och väska. Till nästa år bygger vi kanske på med smycken och broderier. Inspirationen flödar!

Detta bildspel kräver JavaScript.

… ett fint förtroende från min bonusdotter och en mysig fikastund med henne.

… min älsklings suveränt goda Gaeng Daeng (röd curry med kokos och kyckling). Perfektion i en sopptallrik.

… närhet och lust. Livsenergi!

… regnet.

… att titta på hela Yes Man! med Busan på rygg bredvid mig, kliandes hennes mjuka mage.

… timmar på egen hand. För att rensa, förbereda matlådor, titta på film och för att umgås med mina dämoner (Bergmanianskan följde visst med över från Gotland), som envisas med att knuffa mig ner i saknadens och med den sammanhängande vemodets dike. Trots att jag faktiskt vill ensamheten. Förundras över detta gör jag. Att jag ser dem på håll och långsamt blir allt bättre på att inte låta dem övermanna mig är jag tacksam för.

… fem härliga semesterveckor med avkoppling, miljöombyten, umgänge, ensamhet, värme (phew!), bad och solbrunhet i en skön mix.

… att få gå tillbaka till ett jobb där mycket spännande väntar.

… att det nu är ett år sedan på dagen som jag flyttade in på riktigt i min lägenhet i Årsta.

Vad är du tacksam eller förundras över när du ser tillbaka på veckan som gått? 

Backspegel i tacksamhet och förundran 23 och 24

On By Sara ModigIn Veckan som gick6 Comments

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugotredje och tjugofjärde vecka tänker jag bland annat på…

… nya uppdrag där all min samlade kompetens från olika roller och håll under 20 års yrkesliv blir till inspirerande nytta.

… min nya cykel och dagarna med cykelpendling.

… att ha kommit halvvägs i ICA-vättern.

… att få lyssna till ljudet från storbarnens framträdande på skolavslutningen och se deras lysande ögon när de berättade om hur de berört publiken.

… att åter träffa vänner sedan lång tid efter lång tid.

… att ha levt måncykelintentionen prestationsbefriad på flera plan. Inte minst här på bloggen.

… att se hur vår frölovningsblomma växer sig starkare och större i min älsklings vård. Precis som vår kärlek.

… att göra i ordning altanen med parasoll, odlingslåda och rabatt. Nu är den home base för sommarens fortsatta prestationsbefrielse!

… att sitta under tak på min altan och njuta av doften och ljudet av regn som faller på den törstande marken.

… mera dofter: den av doftschersminshäcken på fastigheten som jag passerar precis innan jag svänger in på ”min” gata. Smultron, barndom och … skönhet.

… läsningen av Viktor Frankls Livet måste ha mening. Fruktansvärda, omänskliga bilder från koncentrationslägren. Och angelägna tankar om den grundläggande betydelsen av människans längtan efter mening, som väcker djupaste resonans i mig.

… picnic med älsklingen och alla barnen på Årstas klippor i flödande sol med aning av halo.

… gåvan av alla ögonblick som tillsammans blir en dag, en vecka, en månad, ett år, ett liv. I glädje, frustration, sorg, smärta, så är jag i alla fall vid liv och med förmågan att ta in skönheten, glädjen, kärleken och hoppet i tillvaron liksom att i allt högre utsträckning härbärgera det som skaver och gör ont.

Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan som gått?

Frölovningsblommarn, vårt silkesträd växer så det knakar.
Alla plantor på plats! En salig blandning med lavendel, gräslök, perslilja, timjan, kaprifol, rosor, timjan och oregano. Och utanför bilden dvärgsyrén och smultron.
Doftschersmin som fyller sinnet
Kloka ord om meningsfullhet
Solnedgång över Söder och Västerort
Halvvägs!
Så enkelt. Så svårt.