Med åren har jag insett att symboler, riter och ritualer är viktiga för mig. Och märkesdagar – årsdagar – är symboler för erfarenheter jag gjort, för årsringar som lagts till livet.
Igår var det tre år sedan jag flyttade in i min lägenhet i Årsta. En lägenhet på en ort som definitivt inte funnits med i livsdrömmarna. Jag hade hittat hem på Söder. Jag bodde i en lägenhet och i kvarter som, i en märklig twist i dimensionerna, också bodde i mitt hjärta.
Livet ville annorlunda än jag. Som riktmärken i sökandet efter nytt boende hade jag tre önskningar: badkar, balkong i söderläge (norrläget på söder var lite väl kylslaget) och läge i Årsta eller Sickla när det nu inte gick att bo kvar inne på stans bästa ö. För att inte komma alltför långt bort från citypulsen, och för att barnens skolgång inte skulle innebära alltför lång pendling.
Ett par hektiska söndagar i maj 2017 rusade jag runt på visningar med högt stresspåslag. Förlorade en budgivning. Och slog till fort som blixten när jag visade mig vara ensam budgivare på den jag nu bor i. Mycket mer sliten än den såg ut på bilderna (duh…), men med altan och utgång till trädgård i söderläge. Och badkar. I Årsta.
På söndagen efter att jag skrivit kontrakt tog jag med mig barnen till kvarteret och porten. ”Här ska vi bo.” De var artigt positiva. Så fick vi syn på en trappa, som gick nedåt in mot skogen. ”Undrar vart den leder?”.
Den ledde oss ner på vägen som efter bara några minuter kommer fram till vattnet, Årstaviken, och den promenadväg som vi gått några gånger runt. En bonus av stora mått, eftersom jag verkligen inte hade någon koll på Årstas geografi när jag slog till.
Tre år har gått. Tre år av att boa in mig. Av att läka sorgen över vad som inte längre var. Av att hitta hemmahamn, inte bara på mina 54 kvm, utan i mitt eget hjärta. Av att kasta loss mot andra halvseklet av mitt livsäventyr, min upptäcktsresa i varandet.
Min vilsamt gröna lägenhet har gjort den processen lättare. Tillsammans med människorna som jag fått dela kvadratmetrarna med på olika sätt. Barnen förstås, som finner sig i vårt compact living. Gamla vänner som lärt sig hitta hit. Nya vänner som jag lärt mig vägen till och nya sammanhang som jag vuxit in i. Riktigt, riktigt goda grannar på andra sidan väggen eller med lite längre avstånd. Kören i Enskede. Politiken med bas i lokalföreningen. Och i sommar, yoga på Årstas gräsmattor under bar himmel. Lokala restos har blivit vattenhål som bidrar till sammanhang och lokalkänsla. Och jag hittar i sömnen bland hyllorna på mitt Coop och mitt Ica.
Trappen ner till Årstavikens vatten och Årstaskogens natur har jag gått oräkneligt antal gånger vid det här laget. För att söka tröst hos träden, mossan, klipporna, vågorna. För att dancewalka mig trött och lycklig. För att samtala i rörelse med sällskap eller mig själv.
Steg för steg fortsätter jag att boa in mig. Jag kommer inte att vara klar än på ett tag. Först i år har bokhyllorna börjat få sin önskade utformning med färgsorterade bokrader. Snart kommer mörkläggande, tunga sammetsgardiner på plats i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Yogamattan i grönt ligger uthälld på golvet istället för annan matta. Köksrenoveringen som jag pratat om sen jag flyttade in har fortfarande inte hänt. Men altanräcket är äntligen ommålat (tack Max för hjälpen), och saker och ting börjar hitta sina hemmahamnar i skåp och lådor. Och jag skördar egna tomater och örter.
Tre år som Årstabo har det blivit hittills. Och jag ser nyfiket fram mot fler.
