Etikett: coaching

Återblick på tacksamhet, förundran, lärande mm #4

On By Sara ModigIn Veckan som gick2 Comments

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets fjärde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • lördagsmiddagen med kidzen. God mat (som jag lagat själv) och, framförallt, härlig gemenskap på temat ”Bästa låten ever”. Spotify gick varm när vi turades om att spela och sjunga (skråla…) med i våra favoriter.
  • de 2×2 timmarnas introduktionskurs i Iyengar Yoga som jag gav mig själv i helgen. Välgörande för stel och värkande kropp. Kände mig en centimeter längre när klasserna slutade än innan.
  • de 2x2x30 minuternas rask promenad i vintervädret som jag tog på vägen till och från kurstillfällena. Dagsljusdusch.
  • att min briljanta coachkurskompis vill samskapa och samarbeta med mig i en himla kul lösning för att hitta coachklienter. (Hör av dig per mejl om du är nyfiken på vad vi kan göra för dig!)
  • att min planering och genomförande av en visionsworkshop för ett stort gäng personer funkade så bra att uppdragsgivaren uttryckte sprudlande nöjdhet.
  • måndagens körövning. Att sjunga i kör är sannerligen en av de bästa medicinerna för välmående som finns.
  • mitt utvecklingssamtal.
  • ord av kärlek.

… förundrades jag med barnslig förtjusning över

  • snöflingornas stilla singlande.
  • skuggorna av snöflingorna på nysnön – som svärmande insekter på besök från en annan årstid.
  • trädens nakna respektive snötyngda kronor mot himlen. Naturen är en oslagbar skulptör!

… har jag på allvar landat i insikten om att

  • jag nått den aktningsvärda åldern i kvinnolivet då klimakteriet är en väldigt påtaglig och humörpåverkande realitet.

… har jag lyssnat till mina barns tankar om min ålder:

  • När vi pratar om skillnaden mellan kvinna, tant och gumma frågar jag om jag är tant. 15-åringen avger blixtsnabbt omdömet: ”Nej, du har två månader kvar till tantstatus!” (Jag fyller alltså femtio om mindre än två månader). Tur att jag inte har några problem med epitetet tant – redan som 11-åring kallades jag ”Tant Sara” av musikdirektören och barnkörledaren i Sandvikens kyrka. Och i min värld hänger ”tant” ihop med en status av att ha slutat bry sig så förtvivlat om vad en tror att alla andra tycker om en… för att istället gå sin egen väg, trygg i den en är och vad en behöver.
  • Samtidigt kände jag dock att det var lite tur att jag tidigare i veckan kvalat in som ”en femtiårig fjårtis” enligt 11-åringen, som hade synpunkter på mitt sätt att uttrycka mig…

… har jag bland annat läst

  • en artikel i SvD om hur vår hjärna påverkas av en digital livsstil. Det är en intervju med Anders Hansen, psykiatriker, som snart släpper boken ”Skärmhjärnan” . Läsningen fick konsekvensen att jag än en gång tagit bort Facebook och Twitter från telefonen, liksom ett gäng mobilspel…
  • min själssöstra Helena Roths sååå läs- och tänkvärda inlägg om förmågan till lärande och reflektion (som delvis kom sig av en kommentar som jag gjorde på ett annat av hennes inlägg). I inlägget kopplar hon ihop förmågan till varsam samvaro med sig själv med förmågan till lärande och reflektion och i förlängningen med förmågan till meningsfull förändring och expansion.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Återblick på vecka 3 2019

On By Sara ModigIn Tankar, Veckan som gick1 Comment

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets tredje vecka…

… var jag tacksam över

  • insikt på insikt som föddes i coaching. Både egen och andras.
  • att insikterna också ”fick ben”, dvs jag handlade i linje med dem.
  • att ha fått fart på skrivandet igen. Ja, inte här på bloggen då. Men på berättelsen som började växa fram tidigare under förra året. Kan fortfarande inte riktigt ta in att jag hade en berättelse, inte bara egna erfarenheter och betraktelser, inom mig.
  • mitt beslut att kliva fram i sårbarhet och befarad naivitet för att dela mina drömmar och längtor med mina kursare på coachkursen och få gensvaret ”det är sååå självklart att det är det du ska göra”.
  • att få njuta lyxen att bli bjuden på delikata rätter och ljuvligt sällskap.
  • det återvändande ljuset. Gryningen kommer allt tidigare, skymningen blir allt senare. Våren väntar mig.
  • de +10000 stegen som min stegräknare visade flera dagar i rad.
  • sex timmars obruten sömn. För första gången på jag vet inte hur länge. Vad hände liksom?

… tränade jag mig på

  • att än en gång att släppa fri den sorg och det vemod som tycks vara mina trogna följeslagare i denna fas av livet.

… lärde jag mig att

  • det att acceptera sorgen och vemodet för vad de är och att de är hos mig kan öppna för den glädje, harmoni och lugna energi som jag längtar efter mer av.

… tittade jag på

  • Netflixserien Sex Education, med grymt manus, lysande skådespeleri (inklusive Mikael Persbrandt som nordisk hantverkarhunk och feromonstint samspel med Gillian Anderson) och bästa soundtracket jag hört på länge.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Backspegel i tacksamhet och förundran 49, 50 och 51

On By Sara ModigIn Veckan som gickLeave a comment

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på de tre senaste veckorna tänker jag bland annat på…

… snöfall i gatlyktans sken genom kyrkfönstret när vokalensemblen övade smäktande julmusik i brittiskt modus och med legato, ”What sweeter music”.

… den otyglade glädjen hos golden retrivervalpen som ystert hälsade på en hundkompis (okänd valp och hundkompis för mig, men deras glädje gjorde avtryck ändå).

… Sofia kyrkas luciaspel och julkonsert med C och M i kören. Mina minnen från barndomens julkonserter i Sandvikens kyrka är minnen av magi… Skimret från de levande ljusen, den fullsatta kyrkan, Sven-Erik Damms förunderligt vackra arrangemang av julsångerna, Malena Ernmans klockrena flicksopran i Marias vaggsång… Och nu får mina barn uppleva julsångsmagi på sitt sätt.

C i luciatåget. Med filter.

… att själv få sjunga julkonsert igen. Ja, ni förstår nog känslan som sätts igång i mig av stämningen, sångerna, sammanhanget…

… att jag tog mig och kollegorna igenom en givande eftermiddag med strategiarbete och produktutveckling för byrån.

… julfest med jobbet. Med suveränt god Janssons och trevligt bordssällskap.

… nya spännande uppdrag som trillar in för 2019. Som har potential att göra skillnad för många.

… andra träffen i min coachkurs. Många och viktiga insikter för både rollen som coach och för fördjupad förståelse av mig själv och nytt görande framåt.

… flera träningssamtal som coach. Åh, vad jag tycker det är givande. Utmanande, javisst! Men framför allt fascinerande, förmånligt att få förtroende och kunna stötta.

… att få gå på adventsfika hos kära vännen A. Och på köpet få långpromenad i sällskap med dotter C från Sofia kyrka via City och NK:s julskyltning till Kungsholmen.

… värdefulla långpromenadssamtalet med C.

… att höra M och J diskutera trumspelande. Och att höra dem öva. Nöjd över att jag inte sålde trumsetet i somras/höstas när inget intresse fanns.

… ja, alla tre barnen. De blir bara coolare och coolare. Så tacksam för att de finns i mitt liv.

… att få träffa föräldrarna.

… hyacintdoft och julgransbelysning.

… Busans snusande vid mina fötter.

… discobowlingen med Big Pack. Inte för att det gick så bra för mig, tvärtom. Men för att det var mysigt att hänga alla sex igen. Som vänner.

… blickar.

… vänskap i vått och torrt. Att turas om att klamra sig fast vid varann, hålla varandra uppe, skratta, gråta, sucka och peppa. Att vara ett sammanhang för varandra. Tack P och A för att ni finns i mitt liv.

… att få köra bil. Hela vägen upp till Norrland. Trots köer och snöfall – himla kul att ratta den lilla Golfen jag hyrt.

… att mötas av ett av min syster med så fin omsorg förberett hem för vårt julboende.

… snön som föll. Som det sig bör i december. Vitt på träden, vitt på marken. Ljus i mörker.

Vad väcker din tacksamhet och förundran när du ser tillbaka på veckan som gått?

Om livsberättelser och coaching

On By Sara ModigIn Läst2 Comments

För tillfället lyssnar jag på Jonathan Haidts bok The Happiness Hypothesis. Igår kom jag till ett avsnitt som fick mig att sätta ett bokmärke för att kunna gå tillbaka och lyssna igen. Det var en referens till professor Dan McAdams arbete om livsberättelser och narrativ psykologi som fångade mig.

Enligt McAdams kan vår personlighet delas in i tre nivåer:

  • Grundläggande drag – som i den så kallade femfaktorteorin: grad av öppenhet, samvetsgrannhet, extroversion, vänlighet och neuroticism)
  • Karakteristisk anpassning – mina vanor, övertygelser, attityder och livsmål)
  • Livsberättelsen – den i ständig utveckling stadda berättelsen som ”integrerar ett rekonstruerat då, upplevt nu och förväntad morgondag till en sammanhängande och vitaliserande livsmyt” (min översättning och kursivering).

Den där formuleringen med då, nu och morgondag fångade mig lite extra. Bakgrunden till det var ett av flera resonemang om vad coaching är som jag samlat på mig under min pågående coachkurs.

För att sammanfatta, så skulle jag beskriva resonemanget som att coaching handlar om att

  • utforska vårt nu för att
  • forma en framtid där vi lever i enlighet med det som är viktigt för oss. Och om att, för att göra den resan möjlig,
  • ge insikt om inte sällan omedvetna möjliggörande eller hindrande övertygelser som formats av tidigare erfarenheter. Och slutligen om att
  • sätta igång ett görande som ger andra erfarenheter och i förlängningen andra övertygelser, som kan ersätta dem som stjälper mer än hjälper oss.

Med andra ord tänker jag att coaching handlar om att skriva ut våra livsberättelser, så att vi får bättre syn på dem (och på vår karakteristiska anpassning hittills i livet). Så att vi kan komplettera, redigera och layouta dem, inom de bokpärmar som livsbanans ofrånkomliga gång och gjorda erfarenheter, etablerade sammanhang och relationer utgör.

Språket i det aktuella avsnittet i min livsberättelse är ganska minimalistiskt. Ett lugnt, eftertänksamt flöde med mycket luft mellan ord och rader. Men med ord som bär intensiv mening och närvaro. Och i din?

Backspegel i tacksamhet och förundran 48

On By Sara ModigIn Veckan som gick3 Comments

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 48:e vecka tänker jag bland annat på…

… den ensamma stjärnan mellan trädens nakna grenar. Mot kylig morgonhimmel där gryningen varslade om att solitären snart skulle vara tystad av högröstat dagsljus.

… nya insikter om både mig själv och om coachandets praktik under de två dagarna i den andra modulen i coachkursen.

… solljusfångst på promenader. Walk ’n talk på coachkurs. Lunchpromenad på jobbet. Skillnad på humör och energi.

… samtalet med min egen coach Alla. När vi kunde konstera att jag gjort en rejäl resa sedan september 2017, när vi möttes första gången. Att jag hittat nya förhållningssätt till mig själv, medmänniskor och livet, förhållningssätt som är varsamma, växande och stöttande istället för nedtryckande och destruktiva. Förhållningssätt som jag kommer att träna på en lång tid fortsatt. Kanske hela livet. Men med en kvalitativ skillnad från mina första snart femtio år att bygga vidare på.

… frågan från T om jag ville ha en träningsklient till i min coachträning. T, som själv är coach, som är så klok och erfaren. Som visat mig vägen många gånger. Den frågan kunde bara ha ett svar. Ett rungande, ödmjukt och jublande ja.

… kollegorna. Har sagt det förr. Säger det igen. Kompetenta. Omtänksamma. Bästa.

… samtalet där ord och tankar flätades samman och slog ut i nya sorters blommor. Rikt. Värdefullt.

… vänskapen som tog vid där förhållandet tog slut. Trygg, varm, ömsint värme. Att både ge och få.

… läxläsning med barnen.

… pölsa med saltkokt potatis och inlagda rödbetor.

… mysigt häng med syster, svåger och systerdotter. Inklusive julmarknadsbesök x 2.

… filmupplevelsen Bohemian Rhapsody. Nevermind att den förhåller sig fritt till historien på ett antal punkter. Kraften i Queens musik, inte minst i de scener som berättade om konserterna, drabbade mig med fullt pådrag.

… musik överhuvudtaget. Efter en tid där jag mest lyssnat på ljudböcker och poddar har jag har nu spårat tillbaka på min favoritmedicin för förstärkt upplevelse av verkligheten – musiken. Vem behöver digitala glasögon när en kan ha hörlurar och förvandla dagen till en musikal? Skrivbords- och pendeltågsgroova går alldeles utmärkt.

… musik igen, i synnerhet första adventsmässans körsång. Att se och höra mitt barn sjunga Otto Olssons Advent. Som jag drabbades av när jag var ungefär i hans ålder för första gången. Bland det absolut vackraste jag hört. Den täta klangen, som böljande palmblad i en varm sol, i ”Kom med famnen full av palmer…”. Den spröda tonen av himmel när sopranerna börjar berättelsen om ”Salighetens dag…” Det långsamma, ofrånkomliga crescendot i ”Gud sin son till jorden sänt… ”. Jublet när kören uppmanar församlingen ”Fröjda dig, det är advent!”. Jag trodde jag var i himmelriket när vi i barnkören fick göra kyrkokören sällskap på läktaren i Sandvikens kyrka. Huvudet exploderade av de vackraste färger. Hjärtat rymdes inte i bröstkorgen. Inget kunde förta min glädje, entusiasm och innerlighet när jag klämde i på slutackordets höga g. Inte ens de sura blickarna från koristerna på raden framför mig… ”Advent!”

… advents- och julstämningen hemmavid. Barnen klädde julgranen, jag fixade adventsstjärnorna. Valde ut, med hög grad av diskriminering, det fåtal tomtar och snögubbar som får komma fram i år. Julduken på. Clementinerna på plats i fruktskålen. Pepparkaksdeg redo i kylen när suget blir för stort. Snabbaste sättet (och ganska vuxetsnyggt: Änglamarks lite mer platta degar, en osthyvel och vips har en pepparkakskex att lägga sin ädelost på.

Vad är du tacksam för, förundrad över, när du ser tillbaka på den gångna veckan? Och du, glad advent!