Backspegel i tacksamhet och förundran 48

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 48:e vecka tänker jag bland annat på…

… den ensamma stjärnan mellan trädens nakna grenar. Mot kylig morgonhimmel där gryningen varslade om att solitären snart skulle vara tystad av högröstat dagsljus.

… nya insikter om både mig själv och om coachandets praktik under de två dagarna i den andra modulen i coachkursen.

… solljusfångst på promenader. Walk ’n talk på coachkurs. Lunchpromenad på jobbet. Skillnad på humör och energi.

… samtalet med min egen coach Alla. När vi kunde konstera att jag gjort en rejäl resa sedan september 2017, när vi möttes första gången. Att jag hittat nya förhållningssätt till mig själv, medmänniskor och livet, förhållningssätt som är varsamma, växande och stöttande istället för nedtryckande och destruktiva. Förhållningssätt som jag kommer att träna på en lång tid fortsatt. Kanske hela livet. Men med en kvalitativ skillnad från mina första snart femtio år att bygga vidare på.

… frågan från T om jag ville ha en träningsklient till i min coachträning. T, som själv är coach, som är så klok och erfaren. Som visat mig vägen många gånger. Den frågan kunde bara ha ett svar. Ett rungande, ödmjukt och jublande ja.

… kollegorna. Har sagt det förr. Säger det igen. Kompetenta. Omtänksamma. Bästa.

… samtalet där ord och tankar flätades samman och slog ut i nya sorters blommor. Rikt. Värdefullt.

… vänskapen som tog vid där förhållandet tog slut. Trygg, varm, ömsint värme. Att både ge och få.

… läxläsning med barnen.

… pölsa med saltkokt potatis och inlagda rödbetor.

… mysigt häng med syster, svåger och systerdotter. Inklusive julmarknadsbesök x 2.

… filmupplevelsen Bohemian Rhapsody. Nevermind att den förhåller sig fritt till historien på ett antal punkter. Kraften i Queens musik, inte minst i de scener som berättade om konserterna, drabbade mig med fullt pådrag.

… musik överhuvudtaget. Efter en tid där jag mest lyssnat på ljudböcker och poddar har jag har nu spårat tillbaka på min favoritmedicin för förstärkt upplevelse av verkligheten – musiken. Vem behöver digitala glasögon när en kan ha hörlurar och förvandla dagen till en musikal? Skrivbords- och pendeltågsgroova går alldeles utmärkt.

… musik igen, i synnerhet första adventsmässans körsång. Att se och höra mitt barn sjunga Otto Olssons Advent. Som jag drabbades av när jag var ungefär i hans ålder för första gången. Bland det absolut vackraste jag hört. Den täta klangen, som böljande palmblad i en varm sol, i ”Kom med famnen full av palmer…”. Den spröda tonen av himmel när sopranerna börjar berättelsen om ”Salighetens dag…” Det långsamma, ofrånkomliga crescendot i ”Gud sin son till jorden sänt… ”. Jublet när kören uppmanar församlingen ”Fröjda dig, det är advent!”. Jag trodde jag var i himmelriket när vi i barnkören fick göra kyrkokören sällskap på läktaren i Sandvikens kyrka. Huvudet exploderade av de vackraste färger. Hjärtat rymdes inte i bröstkorgen. Inget kunde förta min glädje, entusiasm och innerlighet när jag klämde i på slutackordets höga g. Inte ens de sura blickarna från koristerna på raden framför mig… ”Advent!”

… advents- och julstämningen hemmavid. Barnen klädde julgranen, jag fixade adventsstjärnorna. Valde ut, med hög grad av diskriminering, det fåtal tomtar och snögubbar som får komma fram i år. Julduken på. Clementinerna på plats i fruktskålen. Pepparkaksdeg redo i kylen när suget blir för stort. Snabbaste sättet (och ganska vuxetsnyggt: Änglamarks lite mer platta degar, en osthyvel och vips har en pepparkakskex att lägga sin ädelost på.

Vad är du tacksam för, förundrad över, när du ser tillbaka på den gångna veckan? Och du, glad advent! 

Backspegel i tacksamhet och förundran 47

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 47:e  tänker jag bland annat på…

… det andra mötet med min fokusperson i coachkursen. Utvecklande för oss båda.

… mötet med kursarkompisarna för erfarenhetsutbyte kring våra första stapplande coachingsteg.

… hög energi i och kraftfulla resultat från workshop. Och entusiastisk uppdragsgivare efteråt.

… insikten om att jag trivs så himla bra på jobbet eftersom jag får jobba i team med så grymt kompetenta och trevliga kollegor.

IMG_0282… positivt besked på en projektansökan. Tarvade fredagsskumpa.

… att få träffa kära väninnan K som jag inte mött på ett tag över en middag.

… mmmmmm.

… återupptäckten av massa bra musik som jag nästan glömt. Som Chaka Khans (och Bruce Hornsbys) magiska ballad Love me still. Tiden stannar upp och livet blir väldigt, väldigt nära.

Thereses magiska händer. Som gör underverk med både kropp, känslor och tankar.

… mitt duntäcke.

… att jag blir allt bättre på att lyssna och hörsamma det kroppen säger åt mig. I tid. Den behöver inte skrika längre.

… upptäckten av serien The Good Place. Som The Big Bang Theory, fast med moralfilosofi och etik som den röda tråden. Precis lagom underhållande!

… årets första snö.

… avloppet under badkaret. Alltså, jag tänker på att jag är tacksam över att det nu är rensat. Förundras gör jag över att min kropp inte avgav kraftigare reaktioner på det som fanns där.

… vänner. Som T, H, P och A. Digitala och analoga samtal som ger rymd, glädje, gemenskap och värme åt livet.

… den dyrbara gåvan att få lyssna till ord som jag skrivit, lästa med Helenas vackra skånska och varma röst.

Har du rensat något avlopp den här veckan, fysiska eller mentala? Eller – vad är du tacksam över?